Dag 17 - Ditt bästa minne

Att skriva om minnen på nyårsdagen känns på nåt sätt inte helt korrekt. Minnen skrev folk om igår, men då var jag alldeles för sjuk för att ens orka tänka på att skriva. Idag mår jag bättre och inser att jag har hur många fantastiska minnen som helst. Det är väldigt svårt att välja ut ett enda som det bästa.

Ett roligt minne som dyker upp i huvudet är från skolturnén vi gjorde andra året på danslärarutbildningen. Min klass* var runt på en massa olika skolor i Norrbotten och framförde en föreställning som vi hade skapat tillsammans. Efter föreställningen hade vi publiksamtal och ibland workshops med barnen som hade sett den. På en skola, där vi inte hade planerat att hålla workshop, frågade en av mina kursare om publiken tyckte att det var en bra föreställning. Ett barn svarade direkt: "Näää, för vi har ju inte fått dansa!" Hoppsan! Det enda vi kunde göra var förstås att spontant hålla en kort workshop med hela publiken.

Fast det är förstås inte mitt bästa minne. Bästa-minnen är ofta för privata eller känslomässiga upplevelser för att berätta om. Ofta är de dessutom väldigt svåra att beskriva. Jag försökte med ett fint minne i juni 2009:

Sista dan på jobbet idag. Sorgligt som alltid att säga hej då till alla elever. Det stora traumat har vi redan haft för ett par veckor sen, när jag berättade att jag inte kommer tillbaka i höst. Idag lyckades jag krama allihop utan att börja gråta, men det var på vippen. Särskilt en grupp som jag har fått kämpa med på ett annat sätt än med de andra. När det har varit en kamp känns det liksom ännu värre att lämna dem. De var så skeptiska i början och först nu på slutet har jag lyckats få med mej alla. Och då ska jag överge dem. Det känns taskigt också, när de nu äntligen har börjat lita på mej. Kommer det göra att de har ännu svårare att lita på vuxna sen? Man vet ju aldrig, man kan ju bli övergiven.

Dagens höjdpunkt var att mina sexor dansade en koreografi som vi har gjort tillsammans. Jag har gjort början och slutet och eleverna har gjort mitten. De var superduktiga! Och det är så underbart att se den där processen mot seger - för det är verkligen en seger. Innan var de så nervösa att jag trodde de skulle svimma. En började nästan gråta och en sa att han hade ont i magen av nervositet. Men de vågade ändå gå upp på scen och de genomförde dansen med bravur! Och att sedan se deras strålande ansikten efteråt, deras stolthet. Det är fantastiskt. Särskilt en tjej, som har upprepat otaliga gånger under de senaste två veckorna att hon inte skulle våga. Hon vågade! Och hon var så lycklig efteråt.

Jag börjar gråta nu när jag skriver det. Tusan också. :')

*Jag vet att det inte heter så på universitetet, men det kändes ändå väldigt mycket som att vi var en klass.