Feministisk dansundervisning, del 4: Alla kvaliteter åt alla!

En gång auskulterade jag på en lektion, där en dans om vintern lärdes ut och övades in. Eleverna var ungefär åtta år och av blandade kön. I koreografin fanns två roller: snöflingor och istappar. Danspedagogen delade in grupperna på ett sätt, som förmodligen kändes snabbt och enkelt; tjejerna som snöflingor och killarna som istappar. Snöflingornas alla rörelser var indirekta.* De sprang huller om buller och fladdrade med vita papper. Istapparnas rörelser var istället direkta.* De rörde sej stelt med raka armar och ben och pekade med pinnar. Det var absolut inga som helst fel på koreografin. Den var enkel, uttrycksfull och kontrastrik. Problemet var att eleverna bara fick tillgång till hälften av materialet. Flickorna fick enbart öva indirekt rumsanvändning och pojkarna fick enbart öva direkt rumsanvändning. Att grupperna var indelade på just det sättet förstärkte såklart också bilden av att det endast finns två kön och att dessa är varandras motsatser.

Anekdoten jag beskrivit är ingen engångsföreteelse. Inom den klassiska baletten har flickor och pojkar vanligen sin teknikträning i separata grupper. Flickorna tränar tåspetsteknik och pojkarna tränar hopp. De dansar tillsammans enbart när de tränar pas de deux (duetter). Jag har flera gånger hört och läst om dansundervisare, som berättar att när de har killgrupper i till exempel kulturskolan arbetar de på ett annat sätt än med ”vanliga” grupper (dvs grupper som huvudsakligen består av flickor). Med killarna gör de kraftfulla övningar med mycket förflyttning och explosiva rörelser. Vad de gör med tjejerna nämns sällan, men man får väl anta att de övar på lätta/svaga rörelsekvaliteter, eftersom det motsatta påpekas om pojkarna. Både i balettskolorna och i kulturskolornas könssegregerade grupper tränas alltså respektive kön i de rörelsekvaliteter, som är förknippade med deras könsroll. Bilden av det binära könssystemet bekräftas och skillnaderna förstärks.

Jag menar att alla dansare behöver behärska alla rörelsekvaliteter. Olika kvaliteter ligger mer eller mindre nära till hands för olika personer, men min erfarenhet är att det är individuellt och inte könsbundet. För att utvecklas som dansare behöver alla både få njuta av att använda de kvaliteter som känns naturliga och lättillgängliga och träna de kvaliteter som känns svårare. Ju fler kvaliteter som täcks in i varje lektion desto större chans att alla får uppleva detta.

I exemplet med vinterdansen ovan skulle jag ha gjort två saker annorlunda. Dels hade jag delat in grupperna på ett annat sätt och dels hade jag låtit alla lära sej båda rollerna. Att dela in grupperna efter kön är lika galet som att dela in dem efter andra fysiska egenskaper, till exempel ljus- och mörkhåriga, blå- och brunögda, korta och långa, födda tidigt och sent på året, och så vidare. Jag har aldrig varit med om att det skett (förutom korta och långa, faktiskt). Hellre skulle jag rekommendera den klassiska idrottsindelningen ett två ett två ett två… eller på samma sätt fast kanske säga snö is snö is snö is… Efter ett par genomdansningar kunde grupperna sedan fått byta roll, så alla fick prova snöns lätta, indirekta rörelser och isens tunga, direkta.

Det finns ju heller ingen anledning att göra olika saker i kill- och tjejgrupper.** I båda typerna av grupper bör alla rörelsekvaliteter tränas. Och allra mest ska förstås de kvaliteter, som eleverna verkar ha svårt för, jobbas med. Då utvecklas barnen som dansare och som människor, lär sej att använda kroppen på mer varierade och nyanserade sätt.

Dagens tips för en jämlik danssal är sammanfattningsvis:

1. Dela inte in tjejer och killar i olika grupper, utan välj ett annat sätt att dela.
2. Låt alla elever, oavsett kön, öva alla rörelsekvaliteter.
3. Lägg hellre mer tid på de kvaliteter eleverna verkar ha längst till än att förstärka det de redan kan.

*Begreppen direkt och indirekt handlar om hur kroppen rör sej i rummet. Direkt rumsanvändning innebär rörelser med tydlig riktning. Indirekt rumsanvändning är det motsatta, alltså rörelser i ingen särskild riktning.

**Kanske diskuterar jag kill- och tjejgruppers vara eller icke vara i ett annat inlägg.

Modern och nutida dans - gemensamma drag

Den moderna, postmoderna och nutida dansen (oftast sammanfattad som modern/nutida dans eller enbart modern) är en spretig genre med massor av olika tekniker, stilar och ideologier. Det finns dock en del gemensamma drag, som återfinns i hela genren. Annars vore det kanske inte en genre? Här är de jag har kunnat komma på just nu:

• Andning. En medveten användning av andningen är central i de flesta moderna och nutida tekniker. Kanske är det en influens från yoga och andra österländska träningsformer, men det vet jag inte säkert.
• Spänning/avspänning. Det är särskilt tydligt Grahamtekniken, där contraction/release utgör grundstommen för hela tekniken, men Graham har haft stort inflytande över hela den moderna dansträningen. Motsvarande koncept (stark/svag) finns också hos Laban, som förmodligen är den största europeiska influensen för genren.
• Momentum. Det här är ögonblicket mellan två rörelser, när man hänger som tyngdlös i luften och ännu inte vet var man är på väg härnäst. Jag har skrivit om det tidigare.
• Rörelsekvaliteter. Modern/nutida dans är, enligt min mening, den enda genren, som använder sej av samtliga åtta rörelsekvaliteter och ger dem alla samma värde. Ingen kvalitet är över- eller underordnad någon annan.
• Rörelserytmer. Samma sak här. Rytmerna är fem till antalet. Alla har sin plats och används medvetet i den moderna dansen.
• Bryta med det gamla. De allra första moderna dansarna bröt mot balettens rörelseideal. Andra generationen bröt mot första generationens idéer. Tredje generationen bröt mot andra generationen. Och så har det fortsatt och fortsätter ännu. Det är förmodligen det som gör genren så spretig, men också så spännande. Det är en ständig kamp och en ständig strävan efter förnyelse.
• Experimenterande. Det hänger förstås ihop med förra punkten. Till skillnad från i många andra sammanhang har experimenterandet i modern/nutida dans ett egenvärde. I många fall är det viktigare för utövarna att testa något än att det blir intressant för publiken. Det kan kännas lite tråkigt, om man ingår i publiken, men kul, om man är en av deltagarna i experimentet.
• Utforskande. Moderna dansare* nöjer sej sällan med att skrapa lite på ytan. Att presentera något klatschigt och tilltalande för publiken är oftast inte särskilt viktigt. Hellre vill man djupdyka i detaljerna, en idé, en känsla eller en rörelse.
• Improvisation. I skapandet av moderna/nutida stycken använder man sej ofta av improvisation, för att hitta rörelsematerial (detta är dock inte samma sak som att improvisera på scen, som är mycket mindre vanligt än icke-dansare brukar tro). Ofta ingår också improvisation i modern dansträning.
• Inspiration från naturen.
• Vardagsrörelser. Diska, borsta tänderna, gå och handla, äta, sova, sätta sej, resa, sej, lägga sej…
• Naturliga rörelser. Gå, springa, hoppa, krypa…
• Psykologi och mysticism. Ständigt återkommande teman.
• Dissonans/harmoni. I många andra genrer eftersträvar man alltid harmoni. Det är särskilt tydligt i balett, där harmoniska linjer är ett uttalat mål, men även i exempelvis jazz och hiphop/street, där jag ofta hör dansare kommentera hur ”snyggt” någonting var. Det gäller även ballroom, orientalisk dans, med mera. Redan de allra första europeiska moderna dansarna (i USA från och med andra generationen) betonade att dans måste kunna uttrycka alla sidor hos människor, även de som inte är så ”vackra”. I Japan finns sedan 1940-talet butoh, som i princip enbart använder sej av dissonanser.
• Relation till baletten. Oavsett om man har tagit avstånd från baletten eller sett den som en ett nödvändigt komplement till eller till och med grund för den moderna träningen (beroende på tid och grupp) har den moderna dansen aldrig helt kunnat bortse från den. På något sätt måste man förhålla sej. Det är som om den moderna dansen ser baletten som sin konservativa förälder, som man älskar men ändå gör uppror mot.

*Jag använder begreppet dansare som en samlingsterm för olika dansutövare; koreografer, proffs, amatörer…

Att dansa en tanke - när eleverna beskriver rörelser

Idag kom mina elever och jag lite oförhappandes in på Labans teorier om rörelsekvalitet. Enligt Laban finns det åtta rörelsekvaliteter, som bestäms av hur man använder rum, tid och kraft. Kvaliteterna har inga namn, men Laban jämför dem med olika typer av rörelser, som att flyta, trycka eller slå. På lektionen idag improviserade eleverna två av kvaliteterna och försökte sedan hitta egna sätt att beskriva dem - och de var betydligt mer poetiska än Laban

Den kvalitet, som Laban jämför med att snärta, tyckte eleverna kändes som att forsa, virvla eller blåsa. Och än mer fantastiskt beskrev de den motsatta kvaliteten, som Laban beskriver som att trycka.

"Jag kände mej som en väldigt målmedveten människa."
"Det känns lite som en robot. Allt är så här rakt."

Efter att ha begrundat detta en stund kom nästa insikt:

"Det är som en glaciär! Långsamt, men starkt och med en tydlig riktning."
"Eller som en tanke! Som en riktigt bra idé..."

Återigen blir jag så där grymt imponerad av mina elever. Om någon av er läser det här hoppas jag innerligt att ni inte tar illa upp av att jag citerar er. Jag gör det för att ni säger så fantastiskt smarta grejer. I fortsättningen ska jag alltid tänka på den lätta, snabba, indirekta kvaliteten som en fors och den tunga, långsamma, direkta kvaliteten som en glaciär eller en tanke. Det stämmer ju så helt perfekt.

Att göra färdigt

Häromdan repriserade jag ett inlägg, där jag nämner en elev jag hade en gång, som var en svan - inte bara en hel lektion utan en hel termin. Jag upplevde det som ganska problematiskt. Hon ville ju inte göra som jag gjorde eller som någon annan gjorde. Hon ville bara flyga runt i salen med sina enorma imaginära vingar. Jag beklagade mej för min eviga mentor, en äldre och betydligt mer erfaren lärare, som sa: "Men tänk så underbart att vara 5 år och vara en svan!" Och när jag tänkte lite på saken kom jag såklart fram till samma sak. Tänk så underbart att vara en svan. Och tänk alla olika rörelsekvaliteter en svan har! Att flaxa med jättevingar. Att sväva fram på uppåtvindar. Att böja och slingra den långa halsen. Att glida fram på vattnet. Att vagga bredbent fram på land. Och tänk att vara 5 år och få upptäcka alla sidor hos en svan. Tänk att få vila i sin svanlek tills man är klar med det.

På utbildningen hade vi Petra Frank som gästlärare i improvisation och komposition. Några av mina kurskamrater var bekymrade över känslan av att de hela tiden upprepade sej i improvisationen, att de inte kom på några nya saker. Petra svarade: "Det är för att ni inte är färdiga med den rörelsen. Var inte rädda för att upprepa er! Ni måste göra en rörelse tills ni är klara med den."

Att utöva konst handlar om att utforska, att gå på djupet, att undersöka. Att avbryta sin undersökning kommer med största sannolikhet leda till otillfredsställelse. Man måste vara en svan tills man vet precis hur en svan är. Om det krävs kan man till och med göra en helaftonsbalett i 4 akter på temat.

Att experimentera med balett

Två dagar till av Balettintensiven har gått. Jag är fortfarande imponerad av mina fem tappra elever. Både igår och idag har vi gjort de mest märkliga saker. Igår pratade vi lite om Laban och de åtta rörelsekvaliteterna. Efter en mycket kort teoretisk genomgång provade vi att kombinera direkt/indirekt rum, snabb/utdragen tid och stark/svag kraft på olika sätt. Sedan övergick vi till mina kvalitets- och kroppsdelskort. Jag har gjort stora kort på vilka det står GLIDANDE, SNÄRTANDE, och så vidare, och små kort där det står HÄLAR, MAGE, AXLAR, och så vidare. Under kortimpron får vem som helst när som helst dra ett stort och ett litet kort och läsa upp högt och tydligt vad som står där. Sen gör alla det tills någon annan drar två kort. Det är ofta mycket svårare än man tror, men när eleverna koncentrerar sej kan de hitta helt nya sätt att röra sej.

Nästa steg innebar att förändra kvaliteten i några av de övningar som ingår i teknikklassen. För att kunna göra det var vi förstås tvungna att först komma fram till vilka kvaliteter övningarna hade från början. Det uppstod en del intressanta meningsutbyten och funderingar, till exempel huruvida en rörelse är stark i och med att den är jobbig att utföra. Vi kunde också, ganska fascinerade, konstatera att vi i grand valse hade snabba fötter/ben, men utdragna armar/torso. Efter att vi hade experimenterat med att invertera rums- tid och kraftaspekterna i ett antal övningar föreslog en av eleverna att vi skulle prova med korten. Sagt och gjort. Eleverna fick dra var sitt stort och var sitt litet kort och lägga till det till originalövningarna. Det blev fantastiskt roligt.

På slutet diskuterade vi vad som hade känts som balett och inte. Jag påpekade att jag inte hade kunnat komma på ett enda tillfälle då indirekt rum används i balett, vilket skulle betyda att baletten bara använder hälften av alla möjliga kvaliteter. Då kom dock en elev på att svanarnas armar/vingar i Svansjön faktiskt är indirekta! Ja, där ser man.

Idag utgick vi från hur Forsythe jobbar med balettposer för att skapa modern/nyklassisk dans. Invertera, krypa in i, förflytta... och så på med musik. Så här blev det: