2017-08-04

Fred Astaire vs Bill Bojangles Robinson

Nyligen delade en bekant till mig två videoklipp på min facebookvägg. Det ena visar Bill Bojangles Robinson och Shirley Temple i en berömd scen från filmen The little colonel från 1935:

Det är, enligt mig, en underbar dansscen, som förmedlar lekfullhet och prestigelöshet i kombination med knivskarp teknik och rytmisk precision. Förutom att klippet visar vilken briljant dansare Mr Bojangles var är det också ett tydligt exempel på hur afroamerikaner porträtterades som barnsliga, asexuella och naiva i Hollywoodfilmer på 1930-talet. Svarta dansare och skådespelare tilläts inte att spela romantiska roller. Om de alls syntes i filmerna var det som artister eller tjänstefolk. I klippet från The little colonel framställs Mr Bojangles inte som en ansvarsfull och mogen vuxen, utan han och Temple framstår snarare som två barn, lekkamrater, som busar tillsammans.

Det andra klippet visar Fred Astaire i Puttin' on the ritz från 1946:

Även om det skiljer tio år mellan att just de här två filmerna kom ut var Fred Astaire och Mr Bojangles samtida, men väldigt olika. Jag hade aldrig sett just det här klippet förut och jag fann det njutbart att se Astaire presenteras som en skicklig, elegant och lekfull solodansare. I de flesta klipp som går att hitta dansar han tillsammans med Ginger Rogers, som naturligtvis var en lika skicklig dansare som Astaire, men får mycket mindre cred för det. Ett klipp med Astaire och Rogers tillsammans skulle ha gjort det jag skrev ovan om att Mr Bojangles inte fick dansa romantiska roller tydligare, men även i solonumret kan vi se skillnaderna mellan de två manliga dansarna. Astaire är rik (han påpekar till och med att han har "lots of dollars" i fickan) och oberoende och framför allt är han vuxen. Även om koreografin är lekfull och rolig dansar han den med uttrycket hos en erfaren och korrekt vuxen och visar inget av den barnslighet eller spjuveraktighet, som syns i Mr Bojangles dans.

I ett jämlikt samhälle hade det här kunnat vara skillnader i två dansares personlighet, men i sin historiska kontext måste det ses som exempel på de olika möjligheter som svarta respektive vita dansare hade i Hollywood på den här tiden (och koppla det till hur det ser ut idag). Dessutom lärde sig Fred Astaire de flesta av sina moves av svarta dansare, som hade hittat på dem, men inte fick synas på vita duken.

Inga kommentarer: