Visar inlägg med etikett festival. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett festival. Visa alla inlägg

2018-08-31

Feministiska strategier kapas av patriarkatet, exempel 2: Diskriminering

Ikväll börjar Statement Festival i Göteborg, en festival dit cismän* inte är välkomna. Eller, för att uttrycka det lite annorlunda, en frizon för ickebinära, transpersoner, ciskvinnor och andra som utsätts för mäns våld i den patriarkala värld vi lever i.

Tydligen har flera personer anmält Statement för diskriminering och diskrimineringsombudsmannen (DO) utreder just nu festivalen. Grattis patriarkatet, bra spelat! Nu läggs DO:s resurser, som ska gå till att bekämpa verklig diskriminering, på att utreda kvasianmälningar. Resurserna slösas helt enkelt bort, vilket gör det lättare för den patriarkala strukturen att fortsätta marginalisera utsatta grupper.

Betänk detta: personerna som anmält Statementfestivalen till DO är med största sannolikhet inte ens intresserade av att gå på den. Om de verkligen hade tyckt att festivalen var intressant hade de antagligen hört till oss som fattar grejen med separatism - och då hade de inte anmält. Det finns dessutom massor av festivaler, där ungefär samma artister spelar. Det är inte precis sommarens enda chans att se Jenny Wilson eller Rebecca & Fiona.

Separatism är inte diskriminering. Tvärtom är separatism ett svar på och ett försvar mot diskriminering. En mansfri musikfestival behövs för att 1) transpersoner och kvinnor av alla slag inte kan gå på en "vanlig" festival utan att vara beredda på våld och övergrepp, och 2) scenerna på svenska festivaler fortfarande är sjukt mansdominerade.

Cismän diskrimineras inte på grund av kön, precis som vita inte diskrimineras på grund av etnicitet. I diskrimineringslagen nämns sju diskrimineringsgrunder och cismän kan naturligtvis råka ut för diskriminering baserad på någon av de övriga sex, men inte på grund av kön. Att prata om könsdiskriminering och så småningom göra det olagligt har varit (och är) en feministisk strategi för att synliggöra och med tiden omöjliggöra utestängning av kvinnor från viktiga samhällspositioner, utbildning och yrken, kvinnors lägre löner, risken kvinnor löper att inte få den vård vi behöver och så vidare.

När cismän gnäller över att de inte får vara med i ett separatistiskt rum är det bara ett tecken på patriarkatets rädsla för att tappa kontrollen. Vad gör vi egentligen därinne, dit de inte kan se? Vad pratar vi om, som de inte får höra? Nej, bäst att tränga sig in och återta kontrollen över kvinnorna och alla som inte anpassar sig till den mall patriarkatet har satt upp! Det intrånget är en våldsam handling.

Att använda DO innebär dessutom konkret att vända feminismens verktyg mot densamma. De som har anmält är inte intresserade av jämlikhet. Då skulle de inte missbruka DO på det sättet. Grattis patriarkatet, du har lyckats igen, men tro inte att du kan vila för det! Vi kommer dansa på din grav tids nog.

----------------------
*Cis betyder ungefär att hålla sig inom gränserna och innebär i det här sammanhanget en person som identifierar och uttrycker sig som det kön hen tilldelats vid födseln i enlighet med de normer som råder för kön och könsuttryck.

2016-09-10

Musik som ingen orkar lyssna på - en trend som håller i sej

Dans & politik i början av ett århundrade heter en workshop som ingår i Waileth & Bardons utbud. Workshopen jämför 1900-talets första 15 år med 2000-talets dito. En gemensam nämnare är musik som ingen orkar lyssna på. Efter tre dagar på dansfestivalen Abundance kan jag konstatera att trenden lever vidare även det sjuttonde året. Majoriteten av de föreställningar jag sett under festivalen har ackompanjerats av just nämnda musikkategori. Ärligt talat måste jag säga att det efter ett tag blir en smula ansträngande att matas med gnissel, muller, pip och brus och det känns som en befrielse, när det plötsligt dyker upp några beats och - om än inspelat - tablatrummor. Men så minns jag plötsligt: för bara sisådär sex veckor sedan var jag på Norbergfestivalen, där jag med njutning lyssnade på gnissel, muller, pip och brus i timme efter timme. Då inser jag att problemet inte är att det är inne bland dansare att använda musik som ingen orkar lyssna på, utan att de som väljer musiken (ofta dansarna/koreograferna själva) inte verkar lyssna särskilt mycket på musik som ingen orkar lyssna på. Kanske orkar de inte. Det är fullt förståeligt, men det gör att de lever i villfarelsen att muller är muller, att pip och brus är pip och brus. Ack, så de bedrar sej. Här är mitt förslag: ni som gillar att dansa till musik som ingen orkar lyssna på, börja lyssna massor på musik som ingen orkar lyssna på. Ni som inte orkar lyssna på musik som ingen orkar lyssna på, dansa hellre till musik ni gillar. Det blir roligare för både er själva och publiken.

2015-07-27

Indien, here we come!

På lördag åker Elin Waileth och jag till Kolkata i Indien, där vi ska medverka i Dance Bridges Festival, en dansfestival för internationellt kulturutbyte. Vi ska undervisa i Waibar, jazz, rytmik och anatomi och jag ska prata om min bok Koppla bort autopiloten. Förhoppningsvis hinner vi vara med på några av de andras workshops också. Festivalen varar en vecka, men vi stannar i totalt tre veckor. Resten av tiden ska vi se lite av Kolkata, sätta igång ett föreställningsprojekt med Veronica Tjerned, spela in podavsnitt och... dansa. Jag ser fram emot att rapportera om hur det går.


2012-10-18

Tankar från Radical Contact, del 1: Det fina med kimpro*

Jag brukar inte tänka så mycket på min egen kropp, när jag dansar. Istället tänker jag på rörelsen, förflyttningen, rummet och upplevelsen av stöd, styrka och lätthet. Det händer att jag upplever intimitet och närhet, men inte alltid. Kanske inte ens oftast. Oftare upplever jag glädje, förvåning, förståelse och samhörighet. Ibland upplever jag tristess, oförståelse och klumpighet. Då brukar jag försöka lämna den dansen. Jag ser det inte som att jag lämnar personen eller personerna jag dansar med, utan själva dansen. Dansen handlar inte om min och andras privata relation, utan om någonting vi skapar tillsammans i ögonblicket.

*Kimpro är kort för kontaktimprovisation. Radical Contact är en workshop eller ett konvent, som jag deltog i förra veckan. Den har hållits en gång tidigare, i mars i år. Fokus för workshopen är kontaktimprovisation och kroppspolitik.

Läs också:

2011-08-24

Fysisk ordlek

Det var inte bara jag och min bästa vän som pysslade med interaktiva installationer under 100 Dancers. Där fanns också tre finska programmerare, Helsinki New Media Locomotive, som jobbade med kinectstyrda visualiseringar. Deras installation heter Play With Words och ser ut så här:

Play with Words - performance @ 100 Dancers festival from Lauri Kainulainen on Vimeo.

2011-08-09

100 Dancers i Köpenhamn

I nio dagar har jag varit i en sorts alternativ verklighet, nämligen konferensen/experimentet 100 Dancers med temat kontaktimprovisation och site specific i Köpenhamn. Vi var i själva verket 115 personer, varav ungefär 90 dansare och 25 musiker, ny-media-konstnärer, filmare och arrangörer. De första fyra dagarna höll vi till inne på Skolen for Moderne Dans, där vi framför allt förberedde den andra halvan av konferensen, då vi gav oss ut på stan för att dansa i det offentliga rummet. Gabriel Widing har skrivit ett intressant inlägg om steget från danssalen till gatan.

Jag slets lite mellan att dansa med de andra och försöka utveckla den interaktiva installationen CCTV Music tillsammans med min bästa vän. Under tredje dagen av offentligt dansande var vi med på två av de fyra platserna och satte upp installationen. Det var mycket lyckat! Dittills hade i princip ingen förstått vad det var vi (framför allt min bästa vän) sysslade med i vårt hörn, men när de fick chans att prova ljudmiljön i stadsrummet var de flesta mycket entusiastiska. Det kändes så fint att kunna göra installationen och ändå vara del av gemenskapen, till skillnad från dagen innan då vi gav oss ut ensamma för att testa att sätta upp den. Det kändes som om jag bjöd in de andra till dans i min egen värld. I Christiania, som var det första stället vi satte upp installationen på, var det dessutom några "vanliga" människor som vågade sej fram och testa. Särskilt en person fastnade i mitt minne.
Fick se den där underbara gnistan tändas i en killes ögon, när han släppte hela sin tuffa fasad för ett ögonblick och utbrast: "NO WAY!" när han förstod hur det funkade. Det är bland det vackraste jag vet. Tonåringar som tappar fasaden, oron, attityden, osäkerheten och får tillbaka sin barnsliga nyfikenhet, fascination. Släpper fram allt som är äkta. Släpper in allt som är äkta. - från min dagbok
Den söte tonåringen med rakat huvud, svarta kläder och töjsmycken fastnade tyvärr inte på vare sej bild eller film, men det gjorde mina meddansare.

2011-08-03

Ett ögonblick från 100 Dancers

Orsaken till att det är paus i både Överträningsserien och nästan allt övrigt bloggande ser ut så här.
Extra pluspoäng till den som kan hitta mej i högen.

2011-06-14

Zozozozon performancenatt

För en dryg vecka sen fick jag en riktig inspirationsinjektion, när jag besökte och deltog i Zozozozon performancenatt på Norrtälje konsthall. Zozozozon arrangerades av Mariposa för andra året i rad och jag hoppas de kommer fortsätta med det varje sommar. Lokalen, Norrtälje konsthall, är som ett konstverk i sej själv. Det är en gammal brandstation och överallt kan man hitta nya vinklar, vrår och trappor. Under performancenatten dyker i varje oväntat utrymme upp någon eller något som berör och inspirerar, får mej att fnissa eller förundras. Stämningen är varm och välkomnande. Alla, från gymnasieelever till etablerade proffs, deltar på samma villkor, uppmuntrar varandra och deltar i varandras konstverk. Mycket av det som visas är work in progress, men här och där finns också färdiga verk. I år liksom förra året fyllde jag och min bästa vän trädgården med vår installation CCTV Music och det var nästan en overklig känsla att dema den i mörkret kl 01.45.
I källarens innersta rum vaktade tre bulldoggar

I stora utställningshallen dansade Mariposas elevkompani

Någon hade målat med kroppen innan jag anlände

På en trappavsats kunde man prova på att spela krumelur

Två av deltagarna dansade tango med slutna ögon medan vi andra åt frukost

Framåt småtimmarna började större delen av konstnärerna dansa zumba i stora utställningshallen

I köket kunde man få coaching i operasång



Läs också Dag 27 - Din favoritplats och Nu blir det reklam - '0'Märkt med Mariposa.