2010-06-22

En skaparprocess

Innan jag börjar får jag nästan alltid någon slags ångest. "Neeej, jag vill verkligen inte göra det här!" säger jag till dem som finns i närheten. "Det känns inte alls roligt. Jag har ingen inspiration. Jag vet inte vad jag ska göra. Det kommer bara bli skit av alltihop." Jag skjuter på det så länge som möjligt. Har jag någonsin koreograferat utan att ha en deadline? Jag vet inte, men det kan inte ha hänt särskilt många gånger i så fall. Hela tiden från att jag får eller ger mej själv uppgiften till att jag faktiskt sätter igång är ett mer eller mindre ständigt magont. Frustration, frustration, frustration. Till slut tvingar jag mej. Då har jag inte längre några förhoppningar om att det ska kunna bli nånting bra. Förmodligen kommer jag få skämmas när jag visar upp det, men nu måste jag bara få det gjort om jag ska ha något alls att visa upp.

Och så plopp! har jag gjort det. Oftast går det fort. Jag gör allt på en gång, från början till slut - precis som när jag skriver. Det där med att göra ett litet stycke här och ett litet stycke där och sen pussla ihop dem har aldrig riktigt funkat för mej. Jag stickar. En maska i taget tills hela halsduken är klar. Lite bearbetning krävs så klart. Några broderier, lite fransar. Det kan man förstås pyssla med hur länge som helst, men eftersom jag vid det laget sällan har mer än ett par timmar kvar till deadline blir det inte så mycket.

Idén är avgörande för mej. Jag har börjat inse att det är det jag gör under den där långa ångestprocessen, jag har slipat på idén. När jag väl har en idé som jag fastnar för (jag är lite inne på Daniel Nagrins tanke där, man måste utgå från en tanke man inte kan släppa) håller jag mej till den. Vid flera tillfällen under min utbildning har jag fått som tips av mina lärare att släppa lite grann på formen, mönstret, tanken, ursprunget, men dit har jag fortfarande en ganska lång bit kvar.

Den här gången var det en kort process. Igår fick vi i uppgift att göra ett litet solo, som vi ska visa upp imorgon. Jag var skitförbannad från att vi fick uppgiften till för ungefär en timme sen. Då visste jag att jag skulle göra en liten blommas liv. Från frö till förmultning. Sen tog det ungefär 10 min att få ihop själva dansen och nu känns det helt lugnt. Vi får se vad jag får för kritik imorgon. Jag gör hela dansen på stället (ingen förflyttning) och jag har ingen som helst räkning. Det kommer bli intressant.

Bilden kommer härifrån.

2 kommentarer:

cirla sa...

vad skulle du göra solot till? intressant att höra om idéen att hålla fast vid det man inte kan släppa. påminner mig om hur man i potter-världen klarar sig från en patrunus. vilket inte kanske alls har med det det här att göra mer än att man måste hålla fast då i ett tillräcklickt starkt minne. idéer är ju oxo tankar.. men jag tror att mycket kan komma ur något man är på riktigt väldigt intresserad av/brinner för - då kommer alltid något gott ur det :)

Emelie sa...

Ojdå, ursäkta att jag inte har svarat på den här kommentaren tidigare. Tack för kommentaren, Cirla!