2011-10-12

Bot mot bristande engagemang önskas

Jag har elever som inte gör sitt bästa. Jag har väldigt få elever - om ens några - som gör sitt bästa. Det är väldigt frustrerande. Många tror att alla mina elever är supermotiverade och alltid ger järnet på alla mina lektioner. Å, vad jag önskar att de hade rätt! Men det har de alltså inte. Tvärtom jobbar de flesta elever oftast vid ungefär 50-75% av sin kapacitet. Varför?! Det händer då och då att jag lyckas peppa upp dem till någonstans runt 90% och då brukar jag fråga dem: "Var det inte roligare att dansa så?" "Joo..." brukar de svara lite försiktigt och dröjande. "Dansa alltid så då!" försöker jag. "Det blir roligare för både er och publiken!" Men det håller sällan i sej. Nästa gång ligger de där på 50-75% igen och det gör att det där peppandet blir ännu mer energikrävande än det redan var.

Jag har dock ett positivt exempel. En grupp jag hade för några år sen var bland de slappaste jag haft. Det fanns ingen energi över huvud taget i deras rörelser och hur mycket jag än korrigerade dem gjorde de aldrig några tekniska framsteg. Ändå klagade de på att jag korrigerade dem för lite! Till slut bestämde jag mej för att ha ett allvarligt samtal med dem. Med mycket eftertryck förklarade jag för dem att jag tröttnade på att korrigera, eftersom de aldrig tog till sej av de korrigeringar de fick. Oftast är min bedömning också att om en elev får samma korrigering ett antal gånger, men inte tar till sej den, är eleven inte redo för den korrigeringen än. "Det är ni som måste göra jobbet!" sa jag till dem. "Stå inte bara och vänta på mina korrigeringar - korrigera er själva! Ni måste tänka efter varje lektion vad det är jag brukar korrigera hos er och så göra den korrigeringen själva. Först då kan vi gå vidare med nya moment och nya korrigeringar." Jag var ganska arg, när jag hade det här samtalet med eleverna (men de fick förstås också säga sin mening i frågan) och det känns aldrig riktigt bra att vara arg på dem - men vilken effekt det hade! Som de började jobba! En termin senare hade de gått från att vara min långsammaste grupp till min snabbaste (vad gäller utveckling och tekniska framsteg) och många av dem blev så småningom mina tekniskt starkaste elever. Plötsligt gjorde de inte bara rörelserna lite halvhjärtat längre, utan funderade, analyserade, förbättrade alldeles på egen hand. Och viktigast av allt: de dansade!

2 kommentarer:

Thérèse sa...

Tänkte bara dela med mig av mina tankar kring det här, eller egentligen - hur det var för mej.

När jag dansade som liten var dansen fortfarande lek, och jag älskade det. När du och jag däremot dansade tillsammans på högstadiet, var det plötsligt en helt annan grad av allvar. Jag minns R med de underbara bananfötterna, som jag har för mig kom in på balettakademin under tiden vi fortfarande dansade ihop. Det fanns en strävan, ett mål och ett krav på utveckling som jag inte riktigt klarade av att hantera. För mig blev dansen ytterligare ett ställe där jag behövd prestera och där jag inte kände mig "good enough". Jag blev aldrig tillräckligt trygg i dansen för att våga pröva, för att våga korrigera mig själv, för att våga utmana och kämpa. Jag kände mig inte att dansen kom tillräckligt naturligt (och inbillade mig självklart att den gjorde det för alla er andra!) vilket ledde till att jag höll tillbaka. Begränsade rörelserna. Slöt mig och gjorde allting, till synes, halvhjärtat. Inom mej bankade fortfarande längtan efter dansen något så oerhört, men för min del handlade det som såg ut som ett bristande egnagemang i stället om ruskigt dåligt självkänsla.

Emelie sa...

Tack för din kommentar, Thérèse! Självkänsla och självförtroende är naturligtvis viktiga aspekter på det här problemet. Jag gör vad jag kan för att hjälpa eleverna att stärka både självkänsla och självförtroende - och jag märker att det åtminstone då och då har effekt. Jag hoppas att mitt klassrum ska vara en plats där eleverna vågar utmana sej själva, testa sina gränser och göra "fel". Dansen ÄR ju en lek och det är i sej en anledning att gå in för det till 100%! Och det är också en anledning att verkligen ta den på allvar.

I dansundervisning finns det en tradition av att knäcka eleverna, att tala om för dem hur dåliga de är och aldrig ge positiv respons. Det är det jag brukar kalla "den gamla skolan". Lärare som hör till den gamla skolan tror att ett sådant undervisningssätt gör eleverna till bättre dansare, men det tror inte jag. Det har i alla fall aldrig funkat på mej. Jag tycker att det är viktigare att eleverna mår bra än att de dansar bra - och som du skriver kan att de mår bra leda till att de dansar bra. Men om de vill utvecklas är det ändå de som måste göra jobbet. Jag kan inte dansa åt dem, hur gärna jag än skulle vilja. Det var det som var poängen med den lilla predikan jag beskrev i inlägget. Jag tror också att flera av elevernas självförtroende växte när de märkte att de kunde ta kontroll över sin egen utveckling och gå framåt utan att jag sköt på hela tiden. Att utvecklas och bli bättre på någonting är förhoppningsvis en självförtroendehöjare. :)