Utveckling utan klasser

I söndags hade jag ett dansframträdande. Efteråt sa min bästa vän till mej: "Jag har inte fattat att du har tagit klasser på sistone." Jag svarade att det har jag inte. Jag vet inte när jag tog klass senast. Regelbundna klasser har jag inte tagit på åtminstone... ett år? Förmodligen mer. Min bästa vän sa: "Men du har utvecklats!"

Det här fick mej att tänka på vilken hysteri som råder kring att ta klasser. Att befinna sej på en plats där en inte kan ta klass eller att inte ha tid eller ork eller vilken anledning det nu kan finnas att inte kunna gå och dansa. Folk får lätt panik, eftersom de missar träning och därmed kommer bli sämre dansare. Men nu har jag alltså gått i över ett år utan klasser och ändå inte bara blivit kvar på samma ställe som tidigare utan till och med utvecklats. Hur kan det vara möjligt?

Jag har inte varit helt borta från dansen. Tvärtom har jag sysslat mycket med dans. Elin och jag har improviserat mycket tillsammans, diskuterat vad som är viktigt i vår undervisning, vad som är dansens kärna och hur vi ska utforma vår verksamhet. Och så har vi hållit klasser förstås, ett par gånger i veckan. På våra klasser jobbar vi framför allt med improvisation och kroppsmedvetenhet. Våra teman sedan årsskiftet har kretsat kring att ha kroppen som sitt primära trygga rum och att kunna dansa solo och dela med sej av sin dans utan prestation.

Det som har hänt är att jag har släppt taget om min prestationsångest och kommit allt längre ifrån utifrån pålagda ideal om rätt och fel, bra och dåligt i dansen. Jag har hittat min egen dans, min egen motivation, det som dansar mej och jag har blivit medveten om att jag behöver börja varje session med att hitta dit. Germaine Acogny skulle kalla det för your happy place men jag skulle hellre benämna det som min trygga plats eller mitt trygga läge, min inre puls och min egen melodi. Att dansa inifrån och ut snarare än utifrån och in. Och den här utvecklingen syns alltså. Jag har blivit en bättre dansare.

Genom den enkla kommentaren från min bästa vän bekräftades känslan jag haft av att det i dansvärlden finns en övertro på att ta klasser. Det läggs alldeles för stort fokus på att gå för de bästa undervisarna och få så många korrigeringar som möjligt. Att hitta sin egen dans och sin egen motivation är så mycket viktigare än att ha en auktoritet som tjatar på en dagarna i ända. Att gå på klass men inte riktigt vara där känslomässigt och mentalt är meningslöst. Att gå på klass när en egentligen är alldeles för trött (efter för många klasser) fyller ingen annan funktion än att trötta ut en ännu mer.

Min uppmaning idag är att släppa tron på auktoriteter och tanken på att om jag bara får rätt korrigeringar kommer jag bli den perfekta dansaren och istället omfamna tron på dej själv som en konstnärlig auktoritet. När du minns varför du dansar kommer din dans att bli perfekt för dej.

Hur ser det ut? / Hur känns det?

På Moderna Dansstudion har Elin och jag valt att inte ha några speglar. Samtidigt som många av våra besökare jublar över det är det också många som frågar varför. Idag råkade jag läsa ett stycke, som besvarar den frågan bättre än vi själva hittills har kunnat göra (det är inte alltid så lätt att sätta ord på sina ställningstaganden):

"Extrinsic feedback is emphasised in the ballet class by the use of mirrors from which the dancer can check the correctness of his motion as if from the outside with the spectator's eyes rather than sensing the positions and movements. Another form of outside feedback is the teacher's remarks. One of the criteria of a good ballet teacher has been said to be that he makes lots of corrections. (Hammond 1993) This is based on the idea of teacher's expertise and control of the students learning. Teaching the vocabulary as the tradition knows it, is a necessity in ballet. That includes giving guidelines of correct execution. When overemphasised and with lack of trust to the student's possibilities to sense, to learn by perceiving himself moving, can lead to a situation in which the learner has to pay a lot of attention to the teacher's suggestions of corrections. Less time is left for personal searching through sensory information." - Paula Salosaari, Multiple Embodiment in Classical Ballet, s 33

(översättning finns längst ner)

I Moderna Dansstudions policy står att läsa: "Det finns många vägar till kunskap. Vi lär oss med hela vårt väsen; kropp, intellekt och känslor."Vi vill att dansen och lärandet ska vara en kinestetisk (kroppslig) process snarare än en visuell. Vi vill också ge mycket uttrymme för utforskande och upptäckter och lite mindre utrymme till imitation och försök att passa in i en given idealform. Vi ställer hellre frågan Hur känns det? än frågan Hur ser det ut? Därför jobbar vi så mycket med improvisation och därför har vi valt bort speglar.

Dessutom är det jätteskönt att inte behöva stirra på sej själv hela dagarna.

Min översättning av citatet: "Respons utifrån understryks i balettlektionen av användningen av speglar, där dansaren kan kolla korrektheten i sina rörelser liksom utifrån med åskådarens ögon snarare än uppleva positionerna och rörelserna. En annan sorts utifrånrespons är lärarens kommentarer. Ett kriterium för en bra balettlärare har sagts vara att han ger massor av korrigeringar. (Hammond 1993) Det baseras på idén om lärarens expertis och kontroll av elevens lärande. Att lära ut vokabulären så som traditionen känner den är en nödvändighet i balett. Det inkluderar att ge riktlinjer för korrekt utförande. När det överbetonas och i brist på tillit till elevens möjlighet att känna, att lära sej genom upplevelsen av sej själv i rörelse, kan det leda till en situation där eleven måste vara mycket uppmärksam på lärarens förslag till förändringar. Mindre tid blir kvar för personligt utforskande genom information från sinnena."

Tänkande dansare

Den här veckan undervisar David Zambrano sin teknik Flying low på dagliga träningen på Danscentrum Syd. Första klassen idag var mycket utmanande - inte för att det var en massa komplicerat rörelsematerial, utan för att David var så noggrann. På hela lektionen (90 min) gjorde vi bara fyra olika övningar, som dessutom egentligen var olika versioner av samma sak, att ta sej ner till och upp från golvet. Kanske återkommer jag senare till berätta mer om själva tekniken. Nu ville jag egentligen berätta om något annat, nämligen en korrigering som jag fick.

Om man gör en väldigt grov indelning av lärstilar* inom dans finns det två kategorier: de som tänker och de som gör. Den senare kategorin testar rörelsen och måste "känna den" för att lära sej medan den förra kategorin tittar, analyserar och går igenom långsamt. Det är det gänget jag tillhör. Jag vet inte om det är så att den görande typen är vanligare bland de som undervisar dans eller om jag bara lägger märke till det när jag skiljer mej från mina lärare, men jag tycker i alla fall att jag väldigt ofta har fått kommentaren: "Tänk inte så mycket! Gör bara!" Jag har aldrig fattat vad det betyder. Det funkar inte så för mej! Om jag inte tänker kommer jag inte förstå rörelsen, utan bara flaxa runt. Det är åtminstone så jag själv upplever det.

Idag fick jag ett mycket bättre förslag från David Zambrano: "Next time you say: 'I have to think really hard...' - bring your intelligence into your body! That's why you're a dancer." För mej är det en helt annan sak än att säga: "Tänk inte!" När någon säger det känns det som om de säger: "Sluta larva dej!" Som om mitt tänkande skulle vara något trams jag höll på med och som hindrar mej från att dansa. Jag har ofta fått en känsla av att om jag bara kunde stänga av huvudet skulle jag bli en bättre dansare. När jag nu istället fick höra: "Rikta din intelligens in i kroppen!" kände jag mej stärkt. Det jag hörde David säga var: 1) Du är intelligent. 2) Du kan kontrollera din intelligens och använda den fysiskt istället för att fastna i huvudet. 3) Eftersom du har den förmågan är du en dansare.

Helt utan att berömma eller släta över någonting ingav han hos mej känslan att jag kan. Ja, faktiskt, jag kan.

*Läs om min skepsis mot begreppet lärstilar här.

Träna dans hemma

Dagens rubrik är en googlesökning som har fört någon hit. Jag är glad att det står träna dans hemma och inte lära sej dans hemma. Det är viktigt att poängtera skillnaden däremellan. Det första, att träna hemma, är något jag verkligen rekommenderar. Fördelarna är många:

• Genom att träna på steg, rörelser, sekvenser och turer som du lärt dej på danslektionen sätter du dem i muskelminnet och har lättare att komma ihåg dem till nästa gång. Du har också möjlighet att stanna vid de moment du behöver träna extra på och ta det i din egen takt.
• Genom att göra styrke- och stretchövningar stärker du kroppen och förbereder den för att dansa. Jag tycker personligen att det är slöseri med elevernas pengar att lägga mycket lektionstid på sådana saker, så mina elever behöver definitivt träna styrka och rörlighet utanför lektionstid.

Att däremot försöka lära sej nya tekniska moment på egen hand är inte det bästa man kan göra. Även om det finns böcker och dvd:er med tydliga instruktioner kan inte boken eller videon se vad man gör och hjälpa en att korrigera sina misstag. För att lära dej att utföra rörelserna korrekt från början och framför allt för att undvika skador bör du ha en lärare, som hjälper dej. Läraren kan avgöra när du är redo för nästa moment och kan på en gång korrigera det som blir fel i början. När du har förstått principerna för den nya övningen och kan utföra den på ett säkert sätt kan du öva på den hemma och på så sätt bli expert på den!

Det jag skriver om handlar i första hand om teknikträning, som innehåller riskabla moment. Stegsekvenser och sällskapsdanser går alldeles utmärkt att lära sej hemma med hjälp av böcker och videor. Akta bara så du inte dansar in i dina möbler!

Från botkyrkabibliotek.wordpress.com

Bot mot bristande engagemang önskas

Jag har elever som inte gör sitt bästa. Jag har väldigt få elever - om ens några - som gör sitt bästa. Det är väldigt frustrerande. Många tror att alla mina elever är supermotiverade och alltid ger järnet på alla mina lektioner. Å, vad jag önskar att de hade rätt! Men det har de alltså inte. Tvärtom jobbar de flesta elever oftast vid ungefär 50-75% av sin kapacitet. Varför?! Det händer då och då att jag lyckas peppa upp dem till någonstans runt 90% och då brukar jag fråga dem: "Var det inte roligare att dansa så?" "Joo..." brukar de svara lite försiktigt och dröjande. "Dansa alltid så då!" försöker jag. "Det blir roligare för både er och publiken!" Men det håller sällan i sej. Nästa gång ligger de där på 50-75% igen och det gör att det där peppandet blir ännu mer energikrävande än det redan var.

Jag har dock ett positivt exempel. En grupp jag hade för några år sen var bland de slappaste jag haft. Det fanns ingen energi över huvud taget i deras rörelser och hur mycket jag än korrigerade dem gjorde de aldrig några tekniska framsteg. Ändå klagade de på att jag korrigerade dem för lite! Till slut bestämde jag mej för att ha ett allvarligt samtal med dem. Med mycket eftertryck förklarade jag för dem att jag tröttnade på att korrigera, eftersom de aldrig tog till sej av de korrigeringar de fick. Oftast är min bedömning också att om en elev får samma korrigering ett antal gånger, men inte tar till sej den, är eleven inte redo för den korrigeringen än. "Det är ni som måste göra jobbet!" sa jag till dem. "Stå inte bara och vänta på mina korrigeringar - korrigera er själva! Ni måste tänka efter varje lektion vad det är jag brukar korrigera hos er och så göra den korrigeringen själva. Först då kan vi gå vidare med nya moment och nya korrigeringar." Jag var ganska arg, när jag hade det här samtalet med eleverna (men de fick förstås också säga sin mening i frågan) och det känns aldrig riktigt bra att vara arg på dem - men vilken effekt det hade! Som de började jobba! En termin senare hade de gått från att vara min långsammaste grupp till min snabbaste (vad gäller utveckling och tekniska framsteg) och många av dem blev så småningom mina tekniskt starkaste elever. Plötsligt gjorde de inte bara rörelserna lite halvhjärtat längre, utan funderade, analyserade, förbättrade alldeles på egen hand. Och viktigast av allt: de dansade!

Korrigeringar

Jag tycker ibland att det är svårt att rätta mina elever. Tekniska detaljer korrigerar jag naturligtvis, placering av kroppen, armarna och benen, sådant som kan leda till skador och sådant som kan hjälpa dem att förbättra tekniken. Det är inga problem. När vi repar till en uppvisning gör jag förstås också mitt bästa för att hjälpa dem att göra så likt varandra som möjligt - om det är meningen att alla ska göra likadant. Däremot när vi tränar repertoar på klass, det vill säga när vi gör kombinationer eller "danser" som eleverna säger. Eleverna vill ofta veta exakt hur det "ska vara", men saken är den att jag inte riktigt vet. Inte så att jag inte har tänkt ut kombinationen ordentligt. Det har jag nästan alltid! Men för mej känns det som om mina rörelser bara är ett förslag. Om de sen gör på något annat sätt vill jag inte riktigt ändra på det. Ibland har jag förstås lagt in något lurigt med flit, för att jag tycker att de behöver öva på det. Det kan vara en komplicerad rytm eller en teknisk svårighet. Då trycker jag på att det stället ska vara perfekt, men resten... nä, då måste eleverna göra sin egen dans. Om de frågar kan jag bara säga: "Jag gjorde så här..." Jag ser det som att jag ger eleverna ett grundmaterial, som de sedan måste göra till sitt eget. Då kan det i slutändan se ut på ett helt annat sätt än när jag gjorde det - och de kanske dansar helt olika sinsemellan också - men vad gör det om det inte ska upp på scen? Då blir ju tvärtom eleverna en del av skapandeprocessen! Jag vill inte producera dansdockor. Jag vill se självständiga, kreativa och modiga dansare växa fram.

Jag korrigerar en sicklad fot