Jag tycker ibland att det är svårt att rätta mina elever. Tekniska detaljer korrigerar jag naturligtvis, placering av kroppen, armarna och benen, sådant som kan leda till skador och sådant som kan hjälpa dem att förbättra tekniken. Det är inga problem. När vi repar till en uppvisning gör jag förstås också mitt bästa för att hjälpa dem att göra så likt varandra som möjligt - om det är meningen att alla ska göra likadant. Däremot när vi tränar repertoar på klass, det vill säga när vi gör kombinationer eller "danser" som eleverna säger. Eleverna vill ofta veta exakt hur det "ska vara", men saken är den att jag inte riktigt vet. Inte så att jag inte har tänkt ut kombinationen ordentligt. Det har jag nästan alltid! Men för mej känns det som om mina rörelser bara är ett förslag. Om de sen gör på något annat sätt vill jag inte riktigt ändra på det. Ibland har jag förstås lagt in något lurigt med flit, för att jag tycker att de behöver öva på det. Det kan vara en komplicerad rytm eller en teknisk svårighet. Då trycker jag på att det stället ska vara perfekt, men resten... nä, då måste eleverna göra sin egen dans. Om de frågar kan jag bara säga: "Jag gjorde så här..." Jag ser det som att jag ger eleverna ett grundmaterial, som de sedan måste göra till sitt eget. Då kan det i slutändan se ut på ett helt annat sätt än när jag gjorde det - och de kanske dansar helt olika sinsemellan också - men vad gör det om det inte ska upp på scen? Då blir ju tvärtom eleverna en del av skapandeprocessen! Jag vill inte producera dansdockor. Jag vill se självständiga, kreativa och modiga dansare växa fram.
 |
| Jag korrigerar en sicklad fot |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar