 |
| Jag undervisar balett. Foto: Angelica Spång |
Anekdoten ovan påminner mej om de två talade språk jag har försökt lära mej utöver svenska och engelska. I skolan läste jag franska i sju år. Jag började i sexan och höll på tills jag tog studenten. Ändå kan jag inte tala franska. Andra året på gymnasiet var jag på en skolresa till Paris, där jag och mina kompisar var överlyckliga om vi lyckades fråga efter vägen till något ställe och förstå beskrivningen som vi fick. Några tyngre konversationer än så var inte att tänka på. Tyska, däremot, lärde jag mej på ett år. Jag läste aldrig tyska i skolan, utan lärde mej det när jag pluggade dans och danspedagogik i Tyskland. Det finns några väsentliga skillnader i mina fransk- och mina tyskkunskaper. På franska kan jag inte konversera över huvud taget, men jag vet en del om hur verb, substantiv och adjektiv böjs beroende på genus, tempus och antal. Den tyska grammatiken har jag inga större kunskaper i. Böjer jag ett ord korrekt beror det snarare på tur än på skicklighet. Men jag kan kommunicera. Jag kan göra mej förstådd och jag kan förstå vad andra säger till mej - och det är väl det språk handlar om?
 |
| Franska verbformer. Från annyb.blogg.se |
Ifall kopplingen mellan mina två exempel inte är solklar kommer här en förklaring. När man läser språk i skolan är risken stor att man lägger alldeles för mycket energi på att lära sej grammatiken, att uttrycka sej korrekt. Detsamma gäller balett. Där fastnar man ofta i bara öva teknik (dansens motsvarighet till grammatik, kan man säga) och att aldrig dansa. Att kunna uttrycka sej korrekt är förstås viktigt, om man vill bli tagen på allvar. I början har man dock inte så stort intresse av det. Det är viktigare att kunna kommunicera, att uttrycka sina mest grundläggande behov, att få kontakt med andra människor. Det spelar ingen roll om det handlar om talat språk eller kroppsspråk. Så småningom kan man bli mer nyanserad, men jag tror att det är först när man kan uttrycka sej lite grann som man blir sugen på att lära sej mer. Att plugga massor av grammatik eller öva en massa teknik, när man inte vet vad man ska ha det till, är meningslöst. "Det här är ju inte dans," säger Cunxins kompisar till honom, när han visar dem vad han har lärt sej. På samma sätt hade jag kunnat säga: "Det här är ju inte franska," när vi rabblade verbens böjningsformer (om jag hade varit så smart).
 |
| Jag och Johanna Chemnitz kommunicerar med rörelse. Foto: Christian Björklund |
När vi lär oss någonting utifrån behov lär vi oss det förmodligen i en alldeles rörig ordning. Vi kanske lär oss något jätteavancerat innan vi kan grunderna. Så var det i alla fall för mej med tyskan. Jag tänkte aldrig på i vilken ordning det var logiskt att lära sej språket. Jag försökte hela tiden hitta sätt att uttrycka det jag behövde säga just nu. Vokabulären och grammatiken växte under tiden i lite olika riktningar och ibland utan samband. Jag kunde inte uttrycka mej korrekt, men jag kunde säga det jag behövde säga. Därefter väcktes en lust att lära mej att låta lite smartare. På samma sätt är det med dans. Kanske behöver vi först upptäcka att vi kan uttrycka oss och kommunicera med rörelse. Sen kanske vi blir sugna på att lära oss uttrycka oss mer nyanserat.
3 kommentarer:
Vackert, Emelie!
kunskapen borde vara så här "kaosartad", men vi väljer att stolpa upp och ordna den efter en rak linje. kanske för att göra den mer lätthanterlig och möjlig att kontrollera och mäta. frågan är varför (och vem) det finns ett behov av det.
Jag håller helt med. Jag har ofta tänk på det under skoltiden att det mesta man lärt sig är i felvänd ordning. Alltid historik innan nutid och alltid teknik innan praktik. Det enda var väl matten som man lärde sig + och - först som man också haft mest nytta av. Jag har en del elever som kommer från kulturskolan tex där allt handlat om noter och låtar man inte känner igen. Själv kör jag på lilla snigel för nästan alla åldrar som är nybörjare och de gillar det just för att det är något man känner igen. Sen kan man ju hotta upp melodin och göra något kul av det. Lusten är viktigast, det är ju den som för en vidare till att bli bättre och fördjupa sig.
Björn: Tack! Ja... det är väl så att det är lättare att kontrollera ordning och det finns alltid de som vill kontrollera. Lydiga medborgare har nog alltid ansetts eftersträvansvärt av dem som har makten.
P: Jag har heller aldrig fattat varför man börjar med det som hände för länge sen. Vad har stenåldern med mej att göra? Det är inte så lätt att göra den kopplingen - om det inte är så att det är man själv som ställer frågan. Undervisningen borde bygga mer på elevernas intressen och undringar. Tyvärr är jag själv inte så jättebra på att undervisa på det sättet. Delvis beror det på att det inte är vad eleverna förväntar sej. De flesta verkar komma till mej och vilja bli matade. Dock inte alla och det gör mej alltid lika glad när det dyker upp elever som undrar och frågar. Intressant, det du skriver om plus och minus. Det stämmer ju faktiskt helt och hållet. Och ja, lusten är viktigast, men att lära sej något kräver också en viss disciplin. Disciplinen kan dock vara lätt att finna om man har lust. :)
Skicka en kommentar