Tillfredsställelsen i att se sina elever utvecklas

En sak som skiljer frivillig verksamhet ganska markant från skolan är att det inte finns några som helst behörighetskrav för att undervisa. I studieförbund, som det jag jobbar på, vilar verksamheten på studiecirkelns tradition, vilket innebär att träffas och tillsammans studera ett ämne eller kunskapsområde. Den som har en kunskap uppmuntras att dela med sej av den till andra. Nuförtiden ställs förstås andra krav på cirkelledare, både vad gäller ämneskunskap och pedagogisk kompetens. Många, till exempel jag, arbetar i praktiken med undervisning på i princip samma sätt som lärare i skolan. På min arbetsplats är vi två som jobbar heltid, varav den ena (jag) har jag en lärarutbildning och den andra har en artistutbildning. Därutöver är det närmare 20 cirkelledare som jobbar timmar. Av dem har de flesta 1-2 grupper i veckan, men några har upp till 6 grupper. Cirkelledarna är i olika åldrar och har olika bakgrund, men många går på gymnasiet eller har just tagit studenten och kommer från våra elevgrupper. Idag hade jag förmånen att få sitta ner och prata om jobbet med några av dem, alla i gymnasieåldern och inne på sin andra termin som cirkelledare. Bland annat pratade vi om hur fantastiskt det är att se sina elever utvecklas. Deras ögon lyste när vi pratade om det och en av dem berättade att när hon tittar på sina nybörjare: "Allt det här, som de kan, har jag lärt dem!" Den känslan, det kan jag bara hålla med, är helt fantastisk.