Karriär utan talang

Den här veckan har ett antal videoklipp av barn som dansar cirkulerat på facebook. Jag har sett tre olika klipp i vitt skilda genrer - krumping, linedance och ballroom - med det gemensamt att barnen dansar helt makalöst bra. På youtube kryllar det för övrigt av videor på barn med helt obegriplig danskompetens. Detta tillsammans med den allmänna åldershetsen i dansvärlden tror jag är starkt bidragande till att jag så ofta får frågor från unga dansare i stil med: "Jag är 15 år och har dansat i ett år. Är det för sent för mej att bli professionell dansare?"

Det finns en allmän uppfattning om att man måste vara jätteung, när man börjar dansa, för att ha någon som helst chans att bli bra. Att se underbarn dansa förstärker förstås den uppfattningen. Deltagarna i So You Think You Can Dance är dessutom ofta runt 18 år. Då är det lätt att tro att man inte har en chans, om man inte redan är expert vid femton. Eller tio. Därför vill jag ge mej själv som exempel på att det går utmärkt att jobba med dans utan att ha varit världsbäst som liten.

Jag var inte speciellt begåvad på dans. Jag var inte speciellt obegåvad heller. Jag var bara som barn är mest. Förmodligen hade jag en supernormal motorikutveckling och helt medioker musikalitet. Att dansa var kul och gav mej en möjlighet att uttrycka mej, men om internet hade funnits hade det enbart varit mina föräldrar och eventuellt far- och morföräldrar, som hade velat titta på klipp av en dansande mej. Snarare än talang var det följande saker som gjorde att jag ändå alltid var helt inriktad på att jag skulle ha dans som yrke, när jag blev stor:

1. Brist på självinsikt. Jag trodde att jag var mycket bättre än vad jag var.
2. Stöd från viktiga vuxna. Både mina föräldrar och mina danspedagoger uppmuntrade mej.
3. Motivation. Jag ville och därför var det möjligt.

Även om bra fysiska förutsättningar, musikalitet och tidig skolning kan vara till hjälp för den som vill satsa på en yrkesbana inom dans skulle jag säga att motivation är det absolut viktigaste. Talang har ingen betydelse, om man inte har lust. Jag saknar såväl de fysiska förutsättningarna som den tidiga skolningen (jag började visserligen tidigt, men det var på ett väldigt lekfullt sätt), men har nu sysslat med dans på heltid i tio år och försörjer mej helt och hållet på det. Om man vill så går det. Så är det bara.

Fotnot: Flera berömda dansare/koreografer har börjat sent. Birgit Cullberg var till exempel närmare 30. Alan Danielson var 26. Merce Cunningham var 18. Martha Graham var runt 20. Örjan Andersson började i slutet av tonåren.

Dans och fotboll

Från zimbio.com

Dans och fotboll, två oförenliga företeelser – eller? När man med dansarögon ser hur fotbollsspelare ser ut och rör sej är det lätt att bli avskräckt. Fotbollsspelare är ofta kompakta och ganska orörliga med bulkiga lår och en armföring som kan få en att ta sej för pannan. När jag tänker på saken är nog fotbollsspelare de idrottare vars kroppar är mest olika dansares dito.

Från shaunwill.blogspot.com

Låt dej dock inte förledas av utövarnas olika yttre. Faktum är att dansträning och fotbollsträning går utmärkt att kombinera. Det är alltid bra att använda kroppen på olika sätt. Monotont arbete är slitsamt, så variationen i sej gör att kroppen mår bättre. Genom fotbollsträningen kan dansare dessutom träna upp snabbhet, explosivitet och medvetenhet om andra människor i rummet (de andra spelarna) – sådant som vi kan ha mycket nytta av i dansen. På motsvarande sätt kan fotbollsspelare träna upp rörlighet, rumsuppfattning och känsla för rytm genom att dansa. Det finns faktiskt fotbollsklubbar som har fattat det här och lägger in dans regelbundet som en del av sin träning. Frågan är när dansskolor ska börja plocka in fotboll för att komplettera dansträningen.

Fotnot: En av Sveriges främsta koreografer, Örjan Andersson, var fotbollsspelare innan han istället valde att satsa på en professionell karriär som dansare.