Mitt arbetes värde i pengar

Jag valde inte att bli danslärare för att jag ville tjäna stora pengar. Hade jag gjort det hade jag varit grymt besviken vid det här laget. Nej, jag valde mitt yrke, för att det känns givande och meningsfullt samt att jag är bra på det. Men ändå, pengar behöver vi ju alla, så jag tar betalt när jag utför detta givande och meningsfulla arbete. Det är dock inte alla som vill betala. Väldigt ofta, faktiskt, blir potentiella uppdragsgivare förvånade, när jag berättar vad det kostar att använda sej av min kompetens. För några månader sedan blev jag till exempel ombedd att hålla en workshop i en kommunal verksamhet på annan ort. De erbjöd mej 500:- i ersättning. Inklusive moms. Ingen reseersättning. Jag skulle ha gått back på det jobbet. Inte bara som i att jag inte hade fått ut någon lön, utan det hade faktiskt kostat mej pengar att åka dit. Ändå verkade uppdragsgivaren inte förstå det ohållbara i detta.

Imorse blev jag ännu en gång utsatt för ett provocerande samtal, vilket ledde till att jag skrev det här på twitter:

Vad skönt det skulle vara att jobba i en bransch där: "Det kostar 8000 om dan + moms" skulle besvaras med: "Ok."

— Emelie Bardon (@Danslararen) August 8, 2013

Som svar fick jag den här präktiga näspåskrivningen:

@Danslararen @Tankestormar Branscherna finns, men har du kompetensen? De som jobbar där lägger MÅNGA obetalda timmar på kompetensutveckling.

— Qeruiem (@Qeruiem) August 8, 2013

Trots att jag har läst det många gånger nu känner jag ett skratt bubbla upp i halsen varje gång. Eller är det gråt? Nä, det är faktiskt skratt. Påpekandet om de många obetalda timmarna kompetensutveckling är så absurt att jag inte vet var jag ska börja. Tror personen, som säger det, att jag ska utbrista: "Jaså? Jaha! Då förstår jag! Det förklarar ju allting!" Eller vad? Jag antar att de många tusentals kronor, som jag tog ur egen fick för att betala kompetensutveckling och fortbildning på min semester även som anställd inte räknas? Nä, så är det ju. Många förstår inte vad jag menar, när jag säger kompetensutveckling. De ser förvirrade ut och sedan inser de: "Jaha, menar du danskursen? Men det är väl inte kompetensutveckling? Du tycker ju det är kul!"

Bara en liten stund efteråt delade en bekant en artikel om hur lite det lönar sej att läsa vissa utbildningar, på facebook. Av diagrammet bredvid artikeln går att utläsa att mansdominerade yrken med gymnasieutbildning ligger högre i lön än - föga förvånande - kvinnodominerade akademikeryrken. Det här är så tjatigt att det inte kan kallas någonting annat än struktur.

Alltså, jag valde inte att bli danslärare för att jag ville tjäna några stora pengar. Om det här hade varit ett individuellt problem - att jag ville ha mer pengar till mej - hade jag bytt bana istället för att sitta här och gnälla. Men det är inte ett individuellt problem, utan ett strukturellt. De låga lönerna visar vad som anses viktigt i det här samhället. Kvinnors insatser är värda mindre än mäns och kultur är värt mindre än teknik. Det är alltså inte jag som borde byta bransch, utan hela samhället som borde byta värdegrund. Utan kulturarbetare och utan lärare i konstnärliga ämnen blir det inte mycket av varken demokratin eller civilisationen. Ändå blir vi ständigt nedvärderade och satta på undantag.

Vad tjänar en superlärare?

I regeringens utredning om karriärsteg för lärare föreslår utredaren Anita Ferm två sådana, förstelärare och lektor (LN1, LN2). Terminologin är både skrattretande och lite skrämmande. Lektor är väl ok, men "förstelärare" låter som något hämtat från en svunnen tid. Vi skulle kunna återinföra "ordningsman" när vi ändå håller på. Dock är det varken lika skrattretande eller lika skrämmande som termen "superlärare". Oklart vem som har hittat på det, men DN använder det hurtfriskt i en artikel idag (jag hoppas det är DN och inte Skolverket, som har valt begreppet). Jag visste faktiskt inte att Skolverket hade skickat ut ett gäng superlärare för att rädda skolvärlden, men tydligen är det så. De måste ha blivit inspirerade av SVT:s dokusåpa Klass 9A. Men känns det inte lite som om Skolverket och Anita Ferm har gått om varandra lite? Båda arbetar ju på uppdrag av regeringen! Alltså borde väl "superlärare" vara med bland de möjliga karriärstegen? Frågan är bara om det ska komma före eller efter lektor. Kanske är de helt oberoende av varandra?

Förresten finns det ju ännu fler möjligheter för lärare. Man kan vara legitimerad eller olegitimerad och man kan ha lite olika kvalitetsstämplar. Jag kan urskilja inte mindre än sex karriärsteg i nuläget:

1. Lärare. Har en lärarexamen, men har inte fullgjort sitt introduktionsår. Denna lärare får hanka sej fram på vikariat, tills hen lyckas få en introduktionsplats.
2. Legitimerad lärare. Har en lärarexamen och har fullgjort sitt introduktionsår, betalat en slant och genomlidit byråkratisk väntan. Denna lärare får ansvara för undervisning i sina ämnen och den skolform/åldersgrupp hen är legitimerad för samt sätta betyg.
3. Kvalitetsstämplad lärare. Är lärare eller legitimerad lärare och har dessutom genomgått en procedur, där en privat aktör har bedömt och gett feedback på hens undervisning. Arbetsgivaren har betalat en stor slant och läraren själv en lite mindre. Ännu oklart vad denna lärare har för förmåner och ansvarsområden, som skiljer henom från den legitimerade läraren. Kanske beror det lite på.
4. Förstelärare. Är legitimerad lärare och dessutom yrkesskicklig. Denna lärare coachar sina kollegor och utvecklar undervisningen (som om vi inte gör det, allihop). Hen kan också vara huvudlärare i sitt ämne och ansvara för lärarstuderande. För detta får hen 5000:- mer i lön än sina kollegor.
5. Lektor. Är legitimerad lärare (antar jag) och har dessutom en licentiat- eller högre examen. Denna lärare sprider ämneskunskap till sina kollegor och bedriver forskning som gynnar undervisningen. För detta får hen 10000:- mer i lön än sina kollegor.
6. Superlärare. Är legitimerad lärare och eventuellt också kvalitetsstämplad, förstelärare eller lektor (men inte nödvändigt, gissar jag). Denna lärare är utsänd av Skolverket till särskilt utvalda skolor med riktigt usla betygsnivåer, för att coacha enskilda lärare till att förstå att det är deras personliga fel och inte den orimliga arbetsbelastningens dito att resultaten är så låga.

Jag vill gärna skicka detta tillbaka till Anita Ferm för vidare utredning. Fortfarande ter sej nämligen möjligheterna till karriär tämligen oklara och godtyckliga.