Jag heter Emelie. Jag är 27 år och danslärare. Jag minns inget liv utan dans. Mina föräldrar satte mej i barndans när jag var fyra eller fem år och sen dess har det bara blivit värre. Många jag känner har haft kortare eller längre pauser från dansen, men jag har bara fortsatt och fortsatt och fortsatt. När jag var sju ville jag bli balettdansös. Min danspedagog förklarade för mej att då var man tvungen att dansa många gånger i veckan. Det fanns det inte riktigt möjlighet till i Jönköping, där jag bodde. Jag hade inte heller de bästa fysiska förutsättningarna för klassisk balett.
När jag var 11 upptäckte jag modern/nutida dans, fast då kallades det fortfarande fridans, och det var där jag blev riktigt fast. Jag gjorde små framträdanden i skolan och hemma. När jag skulle börja gymnasiet var det självklart att gå estetiska programmets dansinriktning. Jag stortrivdes. Äntligen fick jag kompisar med liknande intressen och folk slutade säga till mej att slösade bort mina höga betyg på ett flumprogram som estet. Inte för att jag brydde mej särskilt mycket om vad folk sa. Jag slösade hellre bort mina grundskolebetyg än min gymnasietid och eventuellt resten av mitt liv. Förresten var inte estetiska programmet särskilt flummigt heller. Det krävdes ganska mycket disciplin för att orka träna varje dag, repa inför föreställningar och läsa alla teoretiska ämnen. Av nån obegriplig anledning fortsatte jag läsa franska på individuella valet under hela gymnasiet. Jag var usel på franska (och då måste man ha i åtanke att jag inte var usel i särskilt många ämnen), men det föll mej liksom aldrig in att jag kunde sluta. Anledningen till att jag valde franska från början var dock solklar. Alla balettermer är ju på det språket! Klart jag måste kunna det! Förutom grundläggande fraser som: "Je m'appelle Emelie. Je suis Suedoise" och "Ma soeur et fana de télécartes usagés" är balettermerna fortfarande den enda franska jag kan.
Sen jag flyttade hemifrån för åtta år sen har jag bott i nio olika städer. Mina flyttar har alltid berott på studier eller jobb (och förstås också kärlek) och ofta dragit iväg drygt 100 mil i taget. Det har resulterat i mycket skilda erfarenheter och vänner som är spridda över halva Europa. Det finns både för- och nackdelar med det, men jag är glad för allt det jag upplevt.
Jag heter Emelie. Jag kan inte tänka mej ett liv utan dans.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar