Slöja på danslektioner

Återigen är rubriken är googlesökning som har fört en läsare hit och återigen är det en intressant sökning. Slöja kan i danssammanhang betyda flera olika saker. Scenografiskt, till exempel, innebär slöja en halvgenomskinlig ridå, som man kan använda tillsammans med ljussättning för att skapa olika rum på scen. Sådana är dock inte så vanliga på danslektioner.

Från jannyshappymusicalnotes.com

Desto vanligare är slöjor i bemärkelsen stora eller små, tunna tygsjok som man kan manipulera på olika sätt för att förstärka eller upptäcka nya rörelser. Det är särskilt vanligt i barndans, men både barn, ungdomar och vuxna brukar, enligt min erfarenhet, bli inspirerade av slöjor eller sjalar i olika färger. Tyget är så lätt och följsamt samtidigt som det lätt fångas av vinddrag och luftmotstånd, vilket ger det ett eget liv. På så sätt blir slöjan både en förlängning av ens egna rörelser och en oberoende danspartner. För personer med begränsad rörlighet kan slöjan öka möjligheterna att fylla rummet och göra stora, yviga rörelser. Man kan också använda stora slöjor till att gömma hela gruppen, skapa tak att dansa under eller ett ovanligt dansgolv att röra sej ovanpå.

Danspedagogen Eva Dahlgren, som haft avgörande betydelse för utvecklingen av dans i skolan i Sverige, tillsammans med sina beslöjade elever. Från norran.se

I slutet av 1800-talet började dansaren Loïe Fuller experimentera med det nya elektriska ljuset. Hon riktade färgade lampor mot scenen, där hon dansade insvept i stora tyger som hon manipulerade med långa käppar som hon höll i händerna. Stilen kallades serpentindans. Klippet nedan är autentiskt, men förstås kolorerat i efterhand.



Det finns en myt om den bibliska prinsessan Salome, som säger att hon dansade för kung Herodes (ni vet, han som bestämde att "hela världen" skulle skattskrivas just när Jesus Kristus skulle födas) mot att han skulle ge henne vad hon ville som betalning. Herodes blev mycket upphetsad av dansen och hade inga problem att lova att uppfylla hennes önskan. Dessvärre avslöjade hon först efter att hon dansat att hon ville ha Johannes Döparens huvud på ett fat. Dansen hon dansade kallas Dance of the Seven Veils (De sju slöjornas dans) och har under 1900-talet ingått i många orientaliska dansares repertoar. Dansen finns i många olika versioner, men grundidén är att börja insvept i sju slöjor, som sedan avlägsnas en efter en. I klippet nedan dansar Rita Hayworth i filmen Salome, som presenterar en variant av myten där det istället är Salomes mamma som begär Johannes huvud som betalning.



Ändå är det någonting som får mej att ana att googlesökaren inte har syftat på någon av dessa slöjor, utan på den huvudduk som många muslimska kvinnor och flickor bär. Just nu har jag inga elever som bär huvudduk, men jag har haft tidigare. Beroende på slöjans utformning kan den vara mer eller mindre begränsande för danselevens rörelser.

Jag har tidigare berättat om en skola med hög andel muslimska elever, där dansundervisningen skedde i könssegregerade grupper, vilket jag tror skapade en trygg miljö för flickorna jag träffade där. Tack vare att de kände sej trygga hade de flesta av tjejerna börjat knyta sin huvudduk i nacken istället för att vira den runt halsen och axlarna, vilket gav dem mycket större rörelsefrihet än de haft i början av läsåret, när de bar sin sjal på ett mer traditionellt sätt. När jag träffade dem på våren såg de mest ut som hippies med sina sjalar runt huvudet och virade runt hårknuten i nacken. Och de dansade som bara den.

Bilderna på slöjor kommer från apologeticsindex.org