I senaste numret av
Danstidningen berättar två unga dansare om hur de har upplevt sin utbildning på
Kungliga Svenska Balettskolan och den första tiden efter skolan.
Vad som generellt saknas är att de mer skulle behöva se på sig själva som dansare och inte som elever. De vet hur man ska vara som elev men inte hur en bra dansare ska vara. Det innebär bland annat att fokus snarare ligger på att vara korrekt än på danskvalitet. Att börja hitta sin identitet som dansare är ett arbete som inte sällan påbörjas på riktigt förrän man har gått ut skolan.
Jag skulle vilja säga att det är ett problem som inte är specifikt för KSB, utan som finns i hela den svenska skolan, även om inte målet med all utbildning är att eleverna ska bli dansare. Byt ut ordet dansare i citatet mot vilket annat yrke som helst eller ta bort det helt och hållet - och texten stämmer på vem som helst. "Skolan ska i samarbete med hemmen främja elevers allsidiga personliga utveckling till aktiva, kreativa, kompetenta och ansvarskännande individer och medborgare," står det i den nya läroplanen Lgr11. Oavsett om man vill syssla med konst, hantverk, teknik eller vetenskap behöver man vara kreativ - och för att kunna vara kreativ får man inte vara rädd att göra fel. En framgångsrik konstnär, hantverkare, tekniker eller vetenskapare tänker nytt och hittar kreativa lösningar på olika problem. En duktig elev däremot levererar det läraren vill ha. Precis som sägs i artikeln ovan ligger fokus i skolan oftare på att göra rätt än att utföra ett arbete med hög kvalitet. Kvalitet innebär för mej att det finns någonting unikt, udda, nytänkande och personligt i dansen. För att hitta det måste man våga testa olika möjligheter, gå olika vägar, gå vilse och hitta en helt ny väg. Under tiden skapar man sej också en identitet. Om det arbetet påbörjas först efter skolan är någonting väldigt fel. Då är det som om vi har satt barnen i fängelse i 12 år.
...generellt har man i undervisningen snarare sett på klassen som en grupp än sett eleverna som enskilda individer. Ingen uppmuntras sticka ut utan alla rör sig framåt tillsammans.
Det låter som typiskt för den mesta undervisning jag har utsatts för både i grundskola, gymnasium och dansskolor. När jag nu är lärare själv vet jag att det är lätt att falla in i. Det är den enklaste vägen - men den kommer inte leda till att eleverna utvecklas till stora konstnärer, nobelpristagare eller grundare av företagsimperier.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar