Rubriken på det här inlägget är en googlesökning, som har lett någon hit. Jag skulle säga att man strävar efter grace, långa linjer och en illusion av lätthet. Dessa strävanden ledde i slutet av 1700-talet till att kvinnor automatiskt ansågs vara bättre lämpade att dansa än män enbart på grund av sitt kön. Kvinnors kroppar är ofta mindre och lättare än mäns och kvinnor ansågs röra sej med större grace (om det berodde på gener eller fostran diskuterades nog inte så jättemycket då, tror jag). På 1800-talet gick det så långt att många stora balettkompanier enbart anställde kvinnliga dansare, som fick dansa de kvinnliga såväl som de manliga rollerna. Det var också på 1800-talet kvinnor började dansa på tåspets, till en början utan förstärkning i skorna.
På 1900- och 2000-talen har samma strävanden lett till krav på en nära nog orimlig teknisk perfektion. Kvinnor dansar nästan uteslutande på tåspets, vilket förlänger benets linje och samtidigt förstås ställer högre krav på balans och teknik. Kontroll av djupt liggande muskler som iliopsoas, som är den muskel som jobbar när vi lyfter ett utåtvridet ben över 90° framåt eller till sidan, har också blivit nödvändigt för klassiskt skolade dansare. Idag ser vi det som självklart, men det var faktiskt inte förrän på 1950-talet man började lyfta benen över 90°!
På 1800-talet hissade man ibland upp ballerinorna i linor, för att inge illusionen att de svävade. Det händer mycket sällan idag (även om det förekommer i musikalen Billie Eliot, som jag såg förra året, där en manlig dansare svävar omkring högt ovanför scengolvet), men istället utförs mycket avancerade lyft liknande dem i konståkning.
Samtidigt som man eftersträvar virtuositet hos solister och blivande solister eftersträvar man likformighet och kollektivism hos den så kallade kåren (
corps de ballet). Där ska alla helst vara exakt lika långa och röra sej exakt likadant. Alla lyfter sitt ben exakt lika högt (anpassat efter den som lyfter lägst) och dansen går till stor del ut på att göra olika perfekta formationer. Gemensamt med det jag skrivit om ovan är strävan efter perfektion.
Under historiens gång har den ena balettmästaren efter den andra tryckt på vikten av att berätta något. De största, mest kända och oftast dansade föreställningarna är också handlingsbaletter, till exempel
Svansjön och
Giselle. Ändå har baletten som konstform haft samma problem i århundraden - att den tekniska briljansen tar över och blir ett självändamål. Till slut tröttnar publiken och intresset väcks inte igen förrän handlingsbaletterna återupplivas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar