Blomstertiden; avskedstiden

Terminsslut. Relationsslut. Efter uppvisningen eller skolavslutningen är det dags. I bästa fall får jag några kramar. Jag försöker känna mig stolt och glad, när jag ser eleverna (om de är små) skutta iväg bredvid mormor eller (om de är större) drälla iväg med sina kompisar, med blommor i händerna, i håret eller runt halsen. Jag försöker känna mig stolt och glad, men på insidan gråter jag. Ännu värre är det förstås med de elever, som har varken mormor, vänner eller blommor. De som med hängande huvud lufsar hem till ett sommarlov i ensamhet. På insidan gråter jag och när eleverna har försvunnit går jag hem och gråter på utsidan också.

Detta är det absolut värsta med att vara lärare. Värre än elever som slåss, föräldrar som ringer hem till en kl 22.15 en lördag, skolk, vandalism, betygsättning och att tvingas äta undermålig skolmat för att föregå med gott exempel. Detta är det värsta: att varje läsår eller till och med varje termin slita som ett djur för att bygga fungerande, helst till och med förtroliga, relationer med eleverna, för att sedan bli lämnad.

Relationer är A och O i undervisning. Är relationen mellan lärare och elev dålig uteblir lärandet (och kanske även eleven). Därför måste relationen komma i första rummet. Relationerna. En unik relation till varje elev. I bästa fall har en lärare en klass, 20-30 elever. I värsta fall, vilket gäller för de flesta som undervisar i kulturämnen, har en lärare flera hundra elever, som hen träffar varje vecka. Allt ansvar ligger på läraren. Jag måste lära känna varenda en - och jag fäster mig vid varenda en.

Många gånger har jag och mina kollegor sagt till varandra: "Tänk om eleverna visste hur mycket kärlek vi hyser för dem." Tänk om de visste! Tur att de inte vet, för då hade de kanske inte klarat av att lämna oss på skolavslutningen.

Jag kan inte minnas att vi någonsin pratade om det här på lärarutbildningen. Självklart pratade vi om vikten av att bygga fungerande relationer med eleverna, men jag tror inte någon någonsin nämnde att konsekvensen av det också är att en blir tvungen att göra slut hela tiden. Några elever kommer tillbaka nästa termin men ofta, och det gäller särskilt kulturämneslärare, är det en helt ny uppsättning ansikten som möter en efter lovet.

Detta sliter sönder mig.

Omvägen via spegeln

När Elin och jag startade Moderna Dansstudion valde vi att inte ha några speglar. Från början var argumenten ganska vaga, men med tiden insåg vi fler och fler fördelar med en spegelfri danssal. Vi sammanfattade dem i ett podavsnitt med rubriken Danssal utan speglar.

Nu jobbar jag sedan en tid åter i danssalar med spegelväggar och förutom allt vi tar upp i podavsnittet har jag upptäckt att speglarna försämrar min kontakt och kommunikation med eleverna. Rummen är utformade så att speglarna inte går att undvika. Därför använder vi dem. När jag visar material står jag med ryggen mot eleverna, så jag ser dem i spegeln. Efteråt ligger det nära till hands att stå kvar i samma riktning, istället för att vända mej mot eleverna, när jag ska prata med dem. Det gör att en stor del av vår kommunikation och det mesta av vår ögonkontakt sker med spegeln som mellanhand.

Jag kan inte säga säkert att det är det som är orsaken till att det har känts ovanligt svårt att bygga relationer till eleverna på den här arbetsplatsen, men jag misstänker att det hänger ihop. Jag upplever att omvägen via spegeln gör oss mindre verkliga för varandra och avstånden mellan oss större.

På något sätt får det mej också att tänka på de mer eller mindre aktuella debatterna om föräldrar som tittar mer på sina telefoner än på sin barn samt ungdomar som har mer kontakt med sina kompisar via datorn än i gemensamma fysiska rum. Är spegeln dansvärldens skärm?

Läs också:

Hur ser det ut? / Hur känns det?