De flesta lärare är vana vid att vara bäst i klassen för det mesta. När elever går om en eller redan ligger före en kan det kännas som om ens position i klassrummet är hotad. Dansundervisningen i Sverige och annorstädes har en stark mästarläratradition och om läraren inte är bäst kan hen väl inte räknas som mästare längre? Jag försöker dock undvika att se på mej själv som mästare, när jag undervisar. Min uppgift är snarare att hjälpa eleverna att komma dit de vill - och då gör det inget om de "går om" mej.
När jag jobbade på Kulturama Preparandum i Växjö hade jag en grupp elever, som var både intresserade och ambitiösa. En efter en utvecklade de en teknik som var starkare än min. Hur kändes det för mej? Jag blev jätteglad! När jag insåg att hela gruppen hade blivit bättre än jag, men att jag fortfarande kunde hjälpa dem att utvecklas, genom att se de små detaljerna, ge dem guidning, undersöka deras frågor tillsammans med dem och ge dem mer och mer utmanande material att jobba med, kändes det som om jag inte hade några begränsningar alls. När mina elevers proximala utvecklingszon ligger utanför min och vi ändå kan fortsätta växa tillsammans - då finns ingen gräns för vilka resultat vi kan uppnå. Mina begränsningar behöver inte begränsa min elever - och därmed inte heller mej själv. Vilken rymd det skapar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar