2016-10-09

Demokratiskt ledarskap i praktiken

Enligt läroplanerna för de olika skolformerna ska all undervisning bedrivas under demokratiska former. Det är inte tillräckligt att undervisa om demokrati, utan undervisningen i sig måste vara demokratisk. Alla lärare måste alltså hitta strategier för att frångå den traditionella auktoritära lärarrollen, som vi matats och matas med från alla möjliga håll. Kanske har vi själva undervisats på ett auktoritärt sätt, men inte minst framställs den auktoritära läraren som den enda möjliga i såväl politiken som populärkulturen. Det verkar helt enkelt väldigt svårt för någon att föreställa sig något annat. Med andra ord måste vi anstränga oss för att berätta en annan berättelse om vad en lärare är och vilken hens roll och uppgift är i klassrummet.

Om den auktoritära läraren har till uppgift att styra har den demokratiska läraren till uppgift att leda och samordna. Den auktoritära läraren vill kontrollera lärprocessen medan den demokratiska läraren vill följa med elevernas process och vara ett stöd i den. Demokratiskt ledarskap handlar inte om att släppa allting fritt, utan tvärtom om att utöva ett tydligt ordförandeskap, som säkerställer att lärprocessen verkligen blir demokratisk. Det är till exempel den demokratiska lärarens uppgift att se till att alla får komma till tals och pröva sina tankar samt att motverka att det uppkommer informella auktoritära ledare bland eleverna.

Så hur kan en arbeta demokratiskt i praktiken? För att svara på det vill jag utgå från mitt arbete i en åldersblandad grupp i grundskolans tidigare del. I gruppen finns flera elever, som gärna skulle påta sig ledarrollen och som blir så frustrerade när de inte får bestämma att de ibland inte klarar av att delta i undervisningen alls, om det inte blir precis som de vill. I övningar med turordning har det, i den här gruppen, högst status att vara sist. Näst högst status har det att vara först. Ju närmare mitten desto mer intetsägande är ens roll. Många i gruppen vill också leda lekar/övningar. 

Eleverna i den nämnda gruppen har olika strategier för att få ledarroll/högstatusplats. En av dem är att vara snabb. Det gäller att vara den första som frågar mig: "Får jag vara sist?" Då ökar chansen att få den platsen. En annan strategi är att vara snäll, både mot sina kamrater och mot mig. Det kan handla om att låta bli att tjata (jag insåg detta när en elev påpekade att hen borde få vara först eftersom hen inte hade tjatat) eller om att tilldela andra högstatuspositioner. Snällstrategin är lurig att komma underfund med, eftersom snällhet vanligen ses som ett positivt drag. Som lärare gäller det därför att genomskåda när det handlar om en strategi för att tillskansa sig makt - inte för att vi ska sätta dit eleverna, utan för att vi ska hjälpa dem att delta i en demokratisk process. Ytterligare strategier är att vara söt, duktig, påhittig, rik (i barnens fall handlar det till exempel om att ha många husdjur eller accessoarer), tjurig eller våldsam.

Konkreta demokratistrategier
I praktiska övningar med turordning är det min uppgift att se till att alla får vara först, sist och i mitten. Alla behöver öva sig på att leda, följa och vänta på sin tur. Efter varje lektion skriver jag ner vem som var först respektive sist i varje övning, för att jag ska komma ihåg och inte råka utse samma person nästa gång. Jag håller också igång ett samtal med eleverna om vikten av att det är rättvist och att alla får leda. Jag tvingar dock ingen, utan uppmuntrar bara.

Samma sak gäller för att leda övningar. Barnen i min grupp vill som sagt gärna hitta på lekar i vilka de kan instruera de andra. Jag tycker det är positivt och har överraskats av hur bra de är på att hitta på varianter på lekar de redan kan och ibland till och med hitta på helt nya regelstrukturer. Dock har flera av dem svårt att acceptera att inte just de kan få instruera varje gång. Därför är det viktigt att jag håller stenhårt på turordningslistan, hur mycket någon än fjäskar eller tjurar för att få sin vilja igenom. I det här fallet har jag bestämt att max ett barn får instruera varje lektion. Anledningarna är att vi oftast inte hinner mer på de 40 min vi har till vårt förfogande samt att flera av barnen inte orkar mer av den röra som kan uppstå när en sjuåring ska instruera en lek. För att de ska kunna hålla koncentrationen och humöret upp behöver de mina något tydligare instruktioner.

I samtal/diskussion är det min uppgift att se till att alla får höras. Ett verktyg för det är parreflektion.* Parreflektion går ut på att istället för att diskutera i storgrupp får eleverna prata två och två. Då får alla möjlighet att pröva sina tankar. Sedan kan varje par sammanfatta sin reflektion för hela gruppen, om det är relevant för den lektion ni har just då.

Ett annat verktyg är runda. En runda innebär att var och en får tid att prata i den ordning som vi sitter i ringen. Ingen får avbryta. Detta sätt att prata liknar flera praktiska övningar, som jag gör, där vi till exempel skickar runt en rörelse i ringen eller varje person får leda en liten stund medan de andra härmar.

I mer informella samtal brukar jag försöka se till att både bekräfta de barn som pratar spontant och ställa frågor till de som inte gör det. Till exempel: A berättar att hen har en katt, vad den heter och hur busig den brukar vara. Jag visar att jag lyssnar och säger kanske ojdå eller nämen för att bekräfta hur busig katten är. B hakar på och berättar om sin hamster. Jag bekräftar på samma sätt. C kastar sig in i samtalet och berättar om sin morfars pytonorm. Jag bekräftar. Sedan vänder jag mig till D, som dittills suttit tyst, och säger: "Du då, D, har du något husdjur?" Nu kan det hända att D har lite svårt att komma igång med att berätta, så de ivrigare A, B och C hinner sticka in fler upplysningar om sina respektive djur. Då säger jag: "Vänta lite! Nu vill jag höra vad D har för djur!"

Det här blogginlägget kom till genom frågor jag fick tidigare i veckan, då jag gästföreläste om normkritik på grundlärarutbildningen vid Jönköping University.

-----------------------
*Se vidare Ulla Wiklund, Föra tanken vidare, Lärarförlaget 2013

Inga kommentarer: