I
den här bloggserien jämför jag några aspekter på två
dansundervisningstraditioner. Den ena kallar jag dansskolan och den
representerar den kultur som enligt min erfarenhet råder framför allt i
yrkesutbildning. Det är en kultur som har smittat av sej på frivillig
verksamhet och i viss mån även gymnasieutbildningar, trots att den inte stämmer
så bra överens med gymnasieskolans styrdokument. Den andra kallar jag dans i
skolan, eftersom det är en kultur jag har uppfattat som rådande inom
dansundervisning i grundskolan. Det jag beskriver är generellt. Det innebär
inte att det är likadant överallt.
I dansskolan väljer många undervisare en auktoritär ledarstil.
Undervisaren planerar, genomför och utvärderar lektionerna själv. Eleverna gör
som undervisaren säger. Undervisaren bestämmer vem som får prata och när.
Urvalet kan ske genom handuppräckning eller genom att undervisaren helt enkelt
pekar ut en elev att svara på en fråga.
I dans i skolan tror jag att
många vill ha en demokratisk ledarstil. Det poängteras ofta hur viktigt det är
att släppa in barnens idéer och förslag. Dock funderar jag på hur demokratisk
undervisningen verkligen är. Även här är det vanligen undervisaren som själv
planerar, genomför och utvärderar lektionerna och även här är det undervisaren
som bestämmer vem som får prata och när. Ofta sker urvalet genom
handuppräckning, men ibland uppmanas eleverna att bara svara rakt ut. I båda
fallen är det de snabba som hinner först och får ta mest plats, få beröm och
känna sej duktiga. Att låta barnen komma med förslag är naturligtvis mer
demokratiskt än att inte tillåta det, men när det sker i farten och utan
reflektion är egentligen inte poängen så stor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar