2011-11-19

Två läraruppdrag?

DN.se publicerade i torsdags en debattartikel av Carin Stenström, där hon föreslår en delning av läraruppdraget i två: en undervisande del och en bedömande. Stenström menar att om den undervisande läraren inte står för bedömningen kommer undervisningens kvalitet höjas, eftersom lärare och elever då kommer att "få samma mål: att kunna visa så bra resultat som möjligt." En annan fördel med systemet, menar Stenström, är att bedömningen blir mer opartisk och därmed mer rättvis. (DN, LN)

Jag tror jag förstår hur Stenström tänker. Det är lätt att se kopplingarna hon gör och de kan tyckas vara logiska, men ändå tror jag att hon har fel. För det första verkar det för mej självklart att lärare redan strävar efter "så bra resultat som möjligt". Jag vet att jag definitivt gör det. Mitt mål är att eleverna ska bli så bra dansare som de bara kan. Vissa av eleverna har också det målet, men inte alla. Jag tror att varken mina ambitioner eller elevernas skulle förändras, om vi hade externa bedömare, men kanske har jag fel. Dessutom har jag själv varit utsatt för ett system med externa examinatorer, när jag pluggade i England. Utbildningen jag gick där motsvarar en utbildning på gymnasienivå. När vi avslutade Level 2 (skulle kunna motsvara en A-kurs i den svenska gymnasieskolan före senaste reformen) hade vi fyra dansprov, varav tre var i teknik och ett i komposition. Vid de tre teknikproven närvarade en eller två externa examinatorer. Betyget sattes sedan av den undervisande läraren och examinatorerna tillsammans.

Jag kan hålla med om att det är bra att få synpunkter från någon med "utifrånblick", som inte är insyltad i nära relationer med eleverna, men - och det är ett stort men - den blicken behövs regelbundet och inte bara vid ett provtillfälle. Det är inte säkert att ett prov visar vad eleverna faktiskt kan. Vad händer om en annars högpresterande elev har en infektion i kroppen vid provtillfället? Vad händer om en elev har ont någonstans? I det engelska systemet kan den undervisande läraren påpeka detta, eftersom hen har kunskap om hur eleven jobbar i vanliga fall, men i ett system med helt opartiska bedömare finns inte den möjligheten.

En av mina vfu-perioder på lärarutbildningen gjorde jag också i England, på en skola med elever från skolår 7 (11-åringar) till skolår 12 (motsvarande sista året på gymnasiet). Där såg jag hur läraren och eleverna jobbade mot samma mål på det sätt, som Stenström beskriver. Målet var att eleverna skulle få så högt betyg på nationella provet som möjligt. Jag var där i oktober och redan då kretsade hela undervisningen kring förberedelser för det nationella provet, som ligger i slutet av sommarterminen (första halvan av juli)! Undervisningens fokus var inte alls att eleverna skulle lära sej så mycket som möjligt, bredda och fördjupa sina kunskaper på olika områden, utforska sina egna intressen eller leta upp nya stigar. Nej, allt handlade om uppgifterna som skulle komma att ingå i det nationella provet.*

Ytterligare en nackdel med extern bedömning är att de helt nya kunskapskraven skulle behöva skrivas om en gång till. Flera kunskapskrav är processinriktade. För att få E i Dansteknik 1 måste till exempel eleven memorera korrektioner av placering. Hur ska examinatorn veta det om hen inte har sett/hört korrektionen? Eleven ska också träna koordination, styrka och koncentration. Träning är någonting som sker över en längre tid och kan inte bedömas vid ett prov.

Stenström jämför med att ta körkort, där examinatorn alltid är en annan än den undervisande läraren, men det finns avgörande skillnader när det gäller körkort och när det gäller betygsättning i skolan. Examinatorn vid uppkörningen ska bara avgöra om eleven kör bil tillräckligt bra för att inte utgöra en trafikfara. Antingen kan eleven backa runt gathörn, starta i uppförsbacke, köra i rondell, och så vidare eller så kan hen det inte. En examinator i skolan ska bedöma elevers utveckling och prestation utifrån kunskapskrav på flera nivåer med ibland hårfina skillnader. Det är en helt annan uppgift.

*En avgörande skillnad mot det svenska systemet var att läraren visste redan i början av läsåret vad det årets nationella prov skulle komma att innehålla. Som jag har förstått det får lärare i Sverige inte veta någonting om provet i förväg.

Läs också:

Inga kommentarer: