Ovanlig danshistoria 3

Li Cunxin - Mao's Last Dancer

Li Cunxin. Från andreabooth.wordpress.com

Jag brukar vanligtvis inte gilla självbiografier, inte ens när det är dansare som har skrivit dem. De består alltför ofta i en ändlös räcka personliga minnen och poänglösa anekdoter, vilka inte kan intressera särskilt många fler än författaren själv och andra som var med. Mao's Last Dancer skiljer sej dock från andra självbiografier - på alla sätt. Den fastnar varken i egocentrism och självbeundran, som Martha Grahams Blood memory, eller i dansvärldens intriger och självömkan, som Lilian Karinas Mitt liv i rörelse. Den är en verklig berättelse om en människa - och om världen. Den är personlig och just därför är den allmängiltig.

Boken handlar om Cunxin, som växer upp i en familj bestående av två gränslöst kärleksfulla föräldrar, Cunxin själv och hans sex bröder samt en farmor och en hel rad farbröder, fastrar, morbröder och mostrar. Kärleken i familjen är allas källa till livsglädje och styrka och deras materiellt mycket fattiga liv blir rikt tack vare att de har varandra. Som elvaåring blir Cunxin utvald av Madame Maos utsända att studera vid Beijings dansakademi och han flyttas från sin familj och allt han känner till, för att tjäna Mao och kommunismen genom att lära sej dansa balett. Boken skildrar sedan Cunxins liv på dansakademien. Han får bara träffa sin familj en gång om året vid det kinesiska nyåret och livet på skolan är hårt och ensamt. Det enda Cunxin kan göra är att satsa allt för att bli bäst. Det är så han ska ta sej ur fattigdomen och göra sina föräldrar stolta. Genom hårt arbete - inte talang - blir han också så småningom en av de bästa eleverna på skolan och som genom ett under får han ett stipendium - och tillåtelse - att åka till USA en sommar och träna där. Mötet med Väst, som han har hört så mycket illa om under sin uppväxt, förändrar hans liv och Cunxin återvänder så småningom till USA och hoppar av kommunismen. Det leder till en strålande danskarriär, men också till en oro att aldrig få träffa sina föräldrar, sina bröder och sina vänner i Kina igen.

Kinas huvudstad Beijing. Från en.wikipedia.org

Det är dock inte "bara" en berättelse om en pojke som dansar balett. Det är också berättelsen om Kinas moderna historia, om kvinnor vars lindade fötter hindrar dem från att gå, om arrangerade äktenskap, om en politisk ledare som dyrkas som en gud, om kulturrevolutionen, om vad det kan leda till att försöka utrota gamla seder och traditioner, om hur ettbarnspolitiken förändrade folks familjeband och om hur en förbättrad levnadsstandard och större frihet kan leda till människor glider isär och lever allt längre ifrån varandra. Det är berättelsen om att skiljas från sina föräldrar, om att bära ett alldeles för tungt ansvar på sina axlar, om att fostras av sina lärare, om svek och om vänskap som är så stark att man överlever. Det är dessutom en berättelse om balettens historia, om rysk, kinesisk och amerikansk balett, om förlegade undervisningssätt, om trasiga kroppar och om hur hårt arbete och höga ambitioner kan ta en hur långt som helst - med eller utan "talang".

Jag tror inte att Li Cunxin har som ambition att berätta världens historia. Jag tror att han helt enkelt vill berätta sin egen. Det är just därför världshistorien plötsligt känns så personlig och angelägen när jag läser boken.