Konstnär och lärare på samma gång

I mitt jobb är jag inte bara lärare, utan också koreograf. Det ser jag som en markant skillnad mellan att undervisa i dans och att undervisa i andra ämnen. Det är inte bara det att jag måste skapa allt lektionsmaterial själv - i danslärarrollen ingår dessutom att skapa konstnärligt material, som visas upp för allmänheten. De flesta dansutbildningar och frivilliga dansverksamheter har föreställning eller uppvisning minst en gång per läsår. Till de uppvisningarna skapar lärare och/eller elever oftast allt material själva. I det sammanhanget uppstår en konflikt mellan mina två roller - den som lärare och den som koreograf.

Som lärare är min viktigaste intention att eleverna ska lära sej dans och utvecklas som dansare. Det står i sej inte i motsats till att ha en uppvisning, men en uppvisning har fler aspekter. Om jag har skapat materialet till uppvisningen är jag inte bara lärare utan också konstnär. Lärarens ambition är att ge eleverna scenerfarenhet och lära dem om hur en uppsättning skapas, förbereds och genomförs. Koreografens ambition, däremot, är att skapa något konstnärligt intressant, något som kan fånga publiken, något som representerar koreografen själv och som hen kan stå för. Den balansen är svår att hitta.

När jag koreograferar åt mina elever måste jag ta hänsyn till deras ålder, mognad och tekniska färdigheter. Jag måste skapa något som de kan dansa och som de vill dansa. Jag måste också ha en stark mottagarmedvetenhet. Publiken består oftast uteslutande av föräldrar, syskon, andra släktingar och kompisar. Vad de vill se och vad eleverna vill visa för dem är något jag måste ta med i beräkningen. Om jag koreograferar för ett annat sammanhang, där jag inte är lärare utan enbart konstnär behöver jag inte ta den hänsynen. Då kan jag säga att det ju var synd för publiken om de inte uppskattade mitt verk, men när publiken är mina elevers föräldrar är de också kunder som jag vill behålla. Jag är också någon som föräldrarna måste ha förtroende för, eftersom de lämnar sina barn och ungdomar i mina händer flera timmar i veckan. Samtidigt har jag ett stort behov av att behålla min konstnärliga integritet. Jag måste kunna stå för det jag skapar och visar upp. Jag vill också utmana elevernas - och publikens - tankar och syn på dans.

Så jag fortsätter att balansera på min lilla spindeltråd.