Jag håller på att bygga en utställning på jobbet. Det är en tidslinje, som visar dansens utveckling under 1900-talet. Igår läste jag vad jag hade skrivit om nyklassisk dans eller nutida balett. "Stora namn inom genren är George Balanchine, Jiri Kyliàn, Angelin Preljocaj och Mats Ek." Men det är ju bara män! tänkte jag. Typiskt. Men hur jag än funderade kom jag inte på några berömda kvinnliga koreografer inom nyklassicismen och då tänkte jag: Är det kanske så att det är en killgrej?
Egentligen är det logiskt, om man tänker på saken. Den nyklassiska dansen omhuldar samma kroppsideal för kvinnor som den klassiska baletten. Och det är fortfarande kvinnor som i första hand lyfts fram. Allra tydligast är det förstås hos Balanchine, som uttalat bara jobbade med "vackra" dansare, eftersom de inspirerade honom. Även om Balanchines kvinnor är hårdare än den klassiska balettens dito är de lika övernaturliga, upphöjda, overkliga, ouppnåeliga. Det är ett ideal som inte har någonting med verkliga kvinnor och deras kroppar att göra.
Detsamma gäller Kyliàn, Preljocaj och Ek.
När kvinnor skildrar kvinnor kan det istället se ut så här (Dorte Olesen):
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar