"Dans är själens språk," sa en obekant till mej igår. Hon hade läst det någonstans eller hört någon annan säga det, jag minns inte vem. Jag tog inte riktigt tillfället i akt att bemöta det påståendet, men jag har funderat på det då och då under dagen idag.
Är dans verkligen själens språk? Vad innebär det egentligen? Alla tusentals timmar jag har tillbringat i danssalar, har det varit för att låta min själ komma till tals? Alla oräkneliga tenduer och pliéer jag har utfört, har det varit min själ som talat? Nää, det har det faktiskt inte. Ibland har jag känt inspiration, det som kallas flow, nästan rusighet. Kanske för att en fri kropp rymmer en fri själ. Men väldigt stor del av tiden har varit ren träning. Ibland har jag känt mej tvungen, ibland har jag dansat av vana, ibland har det till och med varit tråkigt, slitsamt och frustrerande. Har de timmarna varit bortkastade? Har jag inte dansat då? Jo, jag skulle säga att de flesta av de timmarna har varit nödvändiga för att leda mej hit där jag är idag, just nu. På något sätt har varje tendu, varje plié varit med och format mej till den dansare jag är. Men inte har min själ talat genom varenda rörelse.
"Och du brinner förstås verkligen för dansen?" frågade en potentiell arbetsgivare mej på en anställningsintervju. Det är inte enda gången jag fått den eller liknande frågor. Jag tvekade och till slut sa jag nej - eller åtminstone njae. Jag skyndade mej förstås att tillägga att det var länge sen dans slutade vara min hobby. Sen ganska många år är det min dagliga sysselsättning, nu är det mitt jobb. Det är det absolut bästa jobb jag kan tänka mej, men det är ändå ett jobb. Det är inte varje dag det känns jätteroligt, men även de dagarna gör jag mitt bästa för att lektionerna ska vara bra och givande för eleverna. Jag fick inte det jobbet - heller.
Imorgon, innan mina lektioner börjar, kommer jag behöva skapa en ny kombination till mina 6-8-åringar och åtminstone ett par, tre åttor till på mina prep-elevers* koreografi. Har jag tur drabbas jag av inspiration och kan skapa fritt och prestigelöst, men inte ens då är jag säker på att min själ faktiskt kommer tala. Säkert är dock att jag, med hjälp av inspiration eller transpiration, kommer skapa de där små styckena och att både min och elevernas kroppar kommer tala frasen, var och en med sin egen dialekt.
*Prep är den högsta nivån vi har och ska vara förberedande för högre utbildning. Vi har audition till prep-grupperna och krav på hur många och vilka klasser eleverna i de grupperna ska ta varje vecka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar