Jag hade en elev, som jag i det här inlägget kommer kalla Anna. Anna lärde mej någonting viktigt. När vi träffades gick hon på gymnasiet. Jag vet inte riktigt hur länge hon hade dansat då, men jag vet att hon hörde till de elever som hela tiden flyttades upp nivåmässigt, för att hon lärde sej så snabbt. Jag frågade Anna vilka skolor hon tänkte söka efter gymnasiet. Hon svarade att hon inte skulle söka vidare.
Jag blev provocerad. Att en elev som Anna, som alltid satsade helhjärtat, som gjorde sitt absolut bästa varenda lektion, som snabbt lärde in och memorerade material, som utan ansträngning kunde växla mellan vitt skilda genrer, som strävade efter att hela tiden utveckla sin dans, inte skulle satsa på dans som yrke framstod som slöseri. Det var obegripligt. Det var upprörande - som om arbetet både hon och jag la ner var bortkastat.
Det viktiga, som jag lärde mej av Anna, var att bara för att mitt ideal alltid har varit en yrkeskarriär inom dans behöver det inte vara det för alla andra. Inte ens för mina mest engagerade elever. Anna dansade för sin egen skull. Det var hennes största fritidsintresse - men det var just ett fritidsintresse. Hon var på dansskolan varje dag, men hon var inte intresserad av att göra det till sitt jobb. Jag ville att hon skulle söka till en yrkesutbildning, men det ville inte hon själv. Som tur var såg Anna klarare på situationen än jag gjorde. Hon kunde göra skillnad på sin vilja och min - något jag fick träna på för att fatta.
Fotnot: Anna heter egentligen någonting annat. Hon är vuxen nu och jobbar inte med dans utan med något som hon har valt helt själv. Nuförtiden fattar jag att det är mycket bättre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar