Oklar gräns mellan scen och socialdansgolv

"Was it party or performance?" "Var det fest eller uppvisning?" Elin och jag hade varit i Senegal i en knapp vecka och just upplevt vårt första spectacle. Spektaklet hade annonserats som en uppvisning, men det började med att hela publiken bjöds upp på dansgolvet för gemensam uppvärmning. Därefter delade såväl dansarna som medlemmar ur publiken med sej av solodans. Även en av musikerna hoppade ner från musikernas podium och dansade ett solo. Ingen applåderades, men alla uppmuntrades. När Elin efteråt ställde frågan ovan till en av våra nya bekanta tittade han förvånat på henne och svarade: "What's the difference?" "Vad är det för skillnad?"

Många är de socialdanser, som blivit upplockade på och mer eller mindre bearbetade för scen. De romantiska baletternas appropriering på olika folkdanser är ett exempel. Hela balettgenren har förvisso vuxit fram ur överklassens socialdanser. Spåren av pavane, menuett och vals är tydliga, men de har utvecklats så mycket från sina originalformer att ingen sällskapsdansare skulle kunna gå upp på scen och hänga med. I lördags var jag på Köpenhamns karneval och såg salsa och kizomba, latinamerikanska sällskapsdanser, som anpassats för scen. Det påminde mej om tiodans och ballroom, som till hela sin form ligger och skvalpar någonstans mittemellan scen och socialdansgolv. Dansarna dansar två och två, är ofta vända mot varandra och har var sin funktion (förare och följare), precis som i styrdans, men deras kläder, koreograferade turer och tendens att rikta sin uppmärksamhet ut från paret, indikerar att det är uppvisning det handlar om. Att deras dans poängsätts av externa bedömare är det slutgiltiga tecknet på att dansen inte helt och hållet är till för dansarna själva. Däremot hör deras danser även hemma på socialdansgolv, om än i lite annan tappning.

I de flesta afroamerikanska danser, från soft shoe tap till krump, är gränsen mellan dansare och publik, mellan scen och dansgolv, ofta oviktig. Det är inbyggt i själva dansandet att det sker både med varandra och för varandra. Samma sak upplevde jag alltså i Senegal. Många personer dansar tillsammans. Någon delar med sej av ett solo och istället för att applådera svarar någon annan med ett annat solo. I afroamerikanska danser handlar det ofta (men inte alltid) om att tävla och bräcka varandra. Det såg jag ingenting av i Senegal (men jag var heller inte där särskilt länge). Snarare än att en dansare tog sej plats för att visa upp sej och imponera på de andra uppfattade jag det som att kollektivet gav utrymme åt en person i taget att dansa fullt ut. I en eurofiering av såväl afrikanska som afroamerikanska danser har dock uppdelningen mellan aktiva dansare och en passiv publik blivit tydligare. Samma mönster som i balettens historia kan skönjas. Social dans hamnar på scen och utbytet mellan dansare och åskådare försvinner.

En dans som gått i motsatt riktning är kontaktimprovisation. När Steve Paxton, Nancy Stark Smith med flera började utforska sina nya idéer, som utvecklades till den här genren, i slutet av 1960-talet var det med en konstnärlig utgångspunkt. Kontaktimprovisation och koreografi som bygger på kontakttekniker används fortfarande för scen, men genren har också kommit att bli en social och till och med terapeutisk företeelse. På alltfler ställen hålls regelbundna jam, där amatörer, semiproffs och proffs träffas och umgås genom att dansa. 

Om någon kommer på fler exempel på dansformer som gått från scen till socialdansgolv får ni gärna kommentera (det får ni förresten gärna ändå).

Kulturarvet works in mysterious ways, del 2: Den nordiska stelheten

Under Waileth & Bardons höstcykel har vi samarbetat med Sörmlands museum om att utforma, testa och utvärdera ett koncept för interaktiva visningar av utställningen Dans dans dans. Utställningen fokuserar på dans som kulturarv och samhällsfenomen i Sverige förr och nu.

På ett ställe där vi testade visningen pratade jag med en person, som frågade: “Är vi inte väldigt stela i Sverige?” Jag frågade hur hen menade och hen beskrev en upplevelse av att folk i allmänhet är rädda för att dansa och släppa loss. Vi resonerade vidare kring om det är så och vad det i så fall beror på. Jag funderade på om det kanske inte enbart handlar om att dansa, utan också om hur människor dansar.

Det går naturligtvis inte att säga att svenskar dansar på ett visst sätt. Svenskar finns i alla möjliga varianter med påbrå från alla möjliga håll i världen. Vi bär alla med oss rörelser från olika sammanhang, uppväxt, resor, danskurser och annat, som influerar våra danser. Det skakas på rumpor, vickas på höfter, rullas på axlar och stås på händer i varje vrå av landet. Alltihop ingår i hur människor i Sverige dansar idag. Om vi tittar på förändringsprocesser över längre tidsperioder kan vi dock se gemensamma drag i danser från ett visst geografiskt område. Området kan vara större eller mindre, en by i Jämtland eller en kontinent.

I europeiska danser hanteras hela bålen, från bäckenet till axlarna, oftast som ett enda paket. Det syns i folkliga såväl som klassiska danser. I menuett, polska, vals, flamenco och balett (bland andra) flyter överkroppen omkring i rummet som en låda med ben. I många fall är det just denna lådas förflyttning i rummet i olika mönster, som utgör själva dansen. Även i modern dans har det varit det vanligaste till helt nyligen, då Ohad Naharins gagateknik nästlat sej in och förändrat dansares uttryck och rörelsemönster i allmänhet.

Hela kroppen som ett paket förflyttas i rummet och runt de andra dansarna.
Från free-scores.com

När vi nu har sett danser med ursprung i Afrika eller Latinamerika, där bäcken och bröstkorg ofta separeras och kontrasterar varandras rörelser (det gäller för övrigt även afroamerikanska danser, som ju vuxit fram ur afrikanska dito) kan den europeiska stilen framstå som lite stel. “Slappna av lite!” kan en vilja ropa. “Skaka loss!” Men det handlar inte om stelhet, utan om teknik och estetiska ideal. För att dansa polska eller balett behöver dansaren kontrollera lådan. Vi kan sammanfatta det som att europeiska danser ofta betonar en kropp som förflyttar sej i rummet eller flera kroppar som förflyttar sej relation till varandra och rummet (alltså rumslig orientering) medan till exempel afrikanska och afroamerikanska danser ofta betonar flera kroppsdelar som rör sej i relation till varandra (alltså kroppslig orientering). Dessa kroppsdelar kan tillhöra en eller flera personer. I danser som vuxit fram som hybrider mellan europeiska och afrikanska danser, som salsa och lindy hop, syns drag av båda.

Huvud, armar, bröstkorg, bäcken och ben rör sej isolerat och i kontrast till varandra.
Från flickriver.com

Jag skulle kunna bygga vidare på förra inläggets hypotes att dansarvet sipprar ner och får fäste även i kroppar som inte dansar genom att påstå att det är lådan-i-rummet-danstekniken som gör att vi rör oss lite stelt även till vardags i den här delen av världen, men det är svårt att veta vad som är hönan och vad som är ägget här. Kanske är det tvärtom. Kanske har vi alltid rört oss stelt till vardags och tagit med oss det in i dansen. Förmodligen är det inte antingen eller. Korsetter och andra kläder begränsade européers rörelsefrihet under århundraden. Stillasittande och sociala koder gör det än. Vad som är säkert är i alla fall att rörelsemönstret att förflytta sin kroppslåda i rummet syns såväl till vardags som till fest, såväl i dansande kroppar som i icke-dansande.

Bilder av Afrika i danshistoriska texter

Out of Africa

Den professionella dansaren hade en oerhört viktig roll i Afrika. Han behövdes vid alla ceremonier och fester, överhuvudtaget vid alla tillfällen som gällde stammens hälsa och välgång. Stammen besvarade hans tjänster med att förse honom med föda och kläder och bestå honom med vad han än behövde. Han var fri att bara dansa.

ur Pearl Primus artikel Out of Africa i Walter Sorells bok The Dance Has Many Faces 1951

*

Alla naturmänniskor… som går barfota och jagar i oskyddat tillstånd har vissa gemensamma kännetecken. De stampar fram rytmiska takter, springer i hukande ställning som om de härmade djuren eller imiterar de försiktighetsåtgärder som måste tas då man smyger sig på sitt byte eller sin fiende.

ur Agnes de Milles bok The Book of the Dance 1963

*

Primitiv dans

Genom att studera danser från vissa naturfolkstammar av idag kan vi bättre förstå hur den primitiva människan dansade… Rytm och komplicerade fotrörelser betonade ofta, utan att samtidigt komplicera, ett synligt mönster. Vanligtvis pågick danserna i flera timmar, eftersom man ville framhäva uthållighet och intensitet på samma gång som man höll sig till dansens regler. Man målade sig ofta med blod och använde masker. Detta ansågs vara av stor betydelse eftersom danserna överförde den efterhärmade andens kraft åt bäraren.

ur kapitlet Primitiv dans i Margo Wahlströms bok Dansens historia 1979

*

Den afrikanska dansens eviga lag

Afrikaner tenderar att vara ointresserade av all konst som saknar improvisation… Varje innovation och kreation bygger på djup teknisk kunskap, som sedan kan “glömmas” för att möjliggöra spontana personliga tolkningar… I all traditionell afrikansk dans är dansaren fri att improvisera, eftersom traditionella afrikanska danser bygger på både repetition av grundläggande rörelser och improvisation kring de rörelserna… Improvisation i Afrika är inte ett resultat, som i Västvärlden, av spontanitet, utan mycket mer improvisatörens kreativa fantasi, när han applicerar sig själv på ett givet ämne som alla känner till…

ur Alphonse Tierous bok Dooplé: The Eternal Law of African Dance 1989 (min översättning)

*

Dans i Afrika

Dansen i Afrika söder om Sahara utgör en vital del av samhället, särskilt ute på landsbygden. Dansen följer afrikanen från vaggan till graven. Alla viktiga händelser och övergångsriter i livet firas och bekräftas genom dans och musik; fruktbarhetsriterna som skall säkra släktens fortbestånd, initiationsriterna som inviger ungdomarna till ett liv som vuxna och fullvärdiga samhällsmedlemmar, begravningsceremonierna vid livets slut där de efterlevande hedrar den dödes minne genom att berätta om hans bedrifter under livet. Allt beledsagas och uttrycks i dans, sång, musik och drama. Även skapelsemyter, historiska händelser, hövdingalängder och stridsförberedelser framställs med dansen som främsta uttrycksmedel…

Dans i scenisk form ämnad för publik existerar knappast i det traditionella afrikanska samhället även om flera av de afrikanska riterna och danserna har starka omisskännliga dramatiska drag…

I sin rapport beskriver han [Michael Adanson, forskare på 1700-talet] bland annat den afrikanska dansen, dess progression i olika koreografiska formationer och dess förhållande till musiken. Han noterar också hur dansaren med separata kroppsdelar på ett ytterst raffinerat, komplicerat och exakt sätt samtidigt följde de olika trummornas olika rytmiska mönster… Forskare hävdar att strukturer och tekniker för vissa afrikanska dansstilar är jämförelsevis lika exakta och komplicerade som i den klassiska västerländska baletten.

ur Gita Sellmanns artikel Dans i Afrika i Madeleine Hjorts bok Dans i världen 1993

*

Och Gud skapade djävulskvinnan

Trancedans är en av de äldsta danserna och används fortfarande över hela Afrika som en sorts helande av människor som lider av psykiska eller känslomässiga problem. Enkla rörelser upprepas, till en orubblig rytm, i oavbruten rörelse som kan pågå i många timmar. Vem som helst som deltar i den repetitiva rörelsen och drivande rytmen kan, efter ett tag, hamna i ett äkta trancetillstånd, som framkallar en känsla av extas och transcendens…

I den europeiska traditionen ses anden eller själen som en tyst sak, som upptäcks genom tanke och kontemplation snarare än fysiska medel. I Afrika, å andra sidan, använder människor dansens glädjefulla, livsbejakande natur för att komma i kontakt med själen. Och ingenstans är andlighetens plats i dansen synligare än i trancedans.

ur kapitlet And God Created Devil-Woman i Wendy Buonaventuras bok Something in the Way She Moves. Dancing Women from Salome to Madonna 2003 (min översättning)

*

Kärlekshandlingar under en sydlig måne

Det här kapitlet har fokuserat på dans som ett exempel på politisk aktivism, lobbygrupper, enfrågegrupper, historiska influenser, påverkan av motstånd och att vara del av en större social och politisk förändring. Det har inte fokuserat på dans som dans, en konstform som ibland påverkas av yttre influenser. Det finns människor i Durban [Sydafrika] med en politisk agenda och det verktyg de har valt, på grund av att det är vad de älskar mest, är dans och dansskapande. Provinsen som helhet har ett slående antal sådana människor och de får näring av varandra.

ur Lynn Marees artikel Acts of Love Under a Southern Moon i Sherry B. Shapiros bok Dance in a World of Change. Reflections on Globalization and Cultural Difference 2008 (min översättning)

*

Afrikansk danskontext

I Afrika fungerar dans som ett index för den värdegrund som gör det möjligt för samhället att tolka och uttrycka olika livshändelser. Att delta i dans eller andra konstnärliga uttrycksformer är en kollektiv upplevelse. Dans erbjuder nödvändig anknytning baserad på släktskap, religion och gemensamt språk, som garanterar meningsfulla sociala relationer, ömsesidig respekt och en känsla av tillhörighet bland de olika samhällenas medlemmar. Dess skapande och utövande ses som ett kollektivt ansvar och integrerad del av samhällslivet.

ur Francis Nii-Yarteys artikel Principles of African Choreography. Some perspectives from Ghana i Jo Butterworths och Liesbeth Wieldschuts bok Contemporary Choreography. A Critical Reader 2009 (min översättning)

*

Den nya koreografiska kontexten

Idag har de gamla afrikanska kulturella värderingarna förändrats avsevärt och de socioekonomiska och kulturella villkoren, som gav näring åt dem, avtar hastigt… Även om det inte finns någon tvekan om att afrikanska traditionella kulturer konsekvent har influerat den konstnärliga utvecklingen i västerländska och andra kulturer i århundraden har afrikanska kulturella traditioner också påverkats och berikats av andra kulturer…

Som en konsekvens av det kulturella och konstnärliga återuppvaknandet har tre faser i dansutvecklingen - nytraditionell, dansteater och nutida dans - framträtt i Ghana vid sidan av de traditionella formerna…

I den här [nytraditionella] fasen förde Opoku [pionjär inom nytraditionell dans] samman existerande traditionella danser från runt om i landet - utanför deras vanliga lantliga samhälleliga sammanhang - och ändrade försiktigt deras rörelser för att passa en konventionell scen.

I fas två framträdde utvecklingen av en distinkt ghanaisk dansteater. Användandet av västerländska produktionsmetoder bidrog mycket till att skapa en sammanhängande enhet av de många element som finns representerade i den här dansformen, för att uttrycka olika teman…

Ur dessa erfarenheter kom den tredje fasen - afrikansk nutida dans. Vad ordet “nutida” representerar här skiljer sig på många sätt i den afrikanska kontexten från vad som avses i Väst, eftersom den medvetet skapas från och på samma gång avancerar de traditionella klassiska formerna. Dess språk, inspiration, innehåll och symboler är hämtade från den afrikanska erfarenheten…

Nutida afrikansk dans utvecklas av koreografer och andra kreativa personer med framstående konstnärliga insikter och tekniskt kunnande.

ur Francis Nii-Yarteys artikel Principles of African Choreography. Some perspectives from Ghana i Jo Butterworths och Liesbeth Wieldschuts bok Contemporary Choreography. A Critical Reader 2009