Dansskolan vs dans i skolan, del 5: Komposition utan verktyg

I den här bloggserien jämför jag några aspekter på två dansundervisningstraditioner. Den ena kallar jag dansskolan och den representerar den kultur som enligt min erfarenhet råder framför allt i yrkesutbildning. Det är en kultur som har smittat av sej på frivillig verksamhet och i viss mån även gymnasieutbildningar, trots att den inte stämmer så bra överens med gymnasieskolans styrdokument. Den andra kallar jag dans i skolan, eftersom det är en kultur jag har uppfattat som rådande inom dansundervisning i grundskolan. Det jag beskriver är generellt. Det innebär inte att det är likadant överallt.

Både i dansskolan och i dans i skolan ges ibland (eller ofta) kompositionsuppgifter. I alltför många fall görs det dock utan att eleverna har fått några verktyg för komposition. I dansskolan är eleverna många gånger fast i en stängd form, som de inte vågar gå utanför. Kompositionerna består därför vanligen av steg och rörelser som de lärt sej av undervisaren eller sett någon annan göra, hopsatta i en ny ordning. Det händer inte så sällan att eleverna får lite panik, när de plötsligt får i uppgift att skapa något eget utan att veta hur de ska göra. Av förklarliga skäl är de rädda för att göra fel. Resultatet blir ofta ganska tråkiga kompositioner, som utförs unisont, nära undervisarens stil och utan överraskningar.

I dans i skolan har eleverna många gånger utvecklat en större påhittighet genom övning i improvisation samt att undervisaren ofta uppmuntrar infall och idéer från elevernas sida. Att improvisera (eller härma undervisarens improvisation) och att komponera är dock olika saker. Resultatet blir vanligen kreativa men otydliga kompositioner. Ofta saknas en början eller slut, gemensamma riktningar eller tydliga rörelser. Inte helt sällan glömmer eleverna dessutom bort sin koreografi, eftersom de inte har övats i att minnas rörelser i en viss ordning.

Lösningen? Att arbeta strukturerat med att upptäcka och utforska kompositionsverktyg.

Kompositionsverktyg

Det kluriga med att undervisa i komposition är att ge bra uppgifter, som får eleverna att upptäcka komponerandets alla möjligheter. Det finns förmodligen ett oändligt antal verktyg för komposition, men här kommer de jag tycker är de mest grundläggande:

Upprepning

Gör en rörelse eller fras flera gånger. Upprepning kan också göras med tempoförändringar.

Reverse

Gör en rörelse eller fras baklänges. Även reverse kan göras med tempoförändring.

Halva/dubbla tempot

Förändra tempot i en del eller hela frasen.

Paus

Lägg in en stillhet på valfritt ställe i frasen. Pausen kan vara av valfri längd.

Kanon

Om frasen dansas i grupp är det effektfullt att göra vissa delar i kanon, det vill säga att rörelsen eller frasen startar med en liten förskjutning i tid för varje dansare.

Nivåer

Någonting måste hända högt upp, långt ner och mittemellan. Extra effektfullt om flera nivåer används samtidigt av olika dansare.

Riktningar

I rummet finns, enligt Laban, 26 riktningar. Med ovana koreografer brukar jag nöja mej med de sex huvudriktningarna samt eventuellt de fyra diametralpunkterna höger-fram, vänster-fram, höger-bak och vänster-bak.

Om man kombinerar alla de här verktygen räcker det att eleverna skapar en mycket kort rörelsefras, som ändå byggs ut till ett relativt långt stycke. Vill man kan man själv ge eleverna en fras på till exempel 2x8 eller motsvarande och låta dem utveckla frasen med de nämnda verktygen. Resultaten brukar bli helt olika och väldigt bra. Naturligtvis är det inte produkten utan processen som är det viktiga och syftet är att eleverna ska lära sej använda olika koreografiska verktyg, men det är samtidigt tillfredsställande för eleverna att kunna visa upp ett färdigt stycke, som de själva har skapat. De färdiga styckena kan också användas som utgångspunkt för diskussion kring på vilka olika sätt verktygen kan användas.