En tappad danslust

Jag borde inte ha dansat idag. Ibland bara vet en sådant i förväg - och ändå är det så svårt att lyssna på sej själv. Jag är så inkörd på att alltid prestera. Det är så länge sedan jag slutade dansa för nöjes skull, för min egen skull. På ett sätt är det självklart, när en väljer att göra dansen till sitt yrke, att en måste dansa även när en inte har jättemycket lust, men under många år har jag aldrig känt någon lust. Så var det nog inte riktigt meningen att det skulle bli.

Alla dagar då jag har dansat fast jag inte borde, inte bara på grund av brist på lust utan också för att jag varit överansträngd eller sjuk, har gjort det svårt att veta var gränsen egentligen går. Det har blivit svårt att vara ärlig mot mej själv. Jag slits mellan viljan att vara snäll mot mej själv och rädslan för att falla för min lättja. Alla undervisare jag har haft, som har påstått att kroppen är lat och måste tvingas till arbete, till dans, har gjort mej förvirrad. Om jag ville dansa en gång i tiden, varför skulle ett tvång då vara nödvändigt?

Nej, hellre vill jag tänka på när Alan Danielson* frågade mej: “Vad var det som gjorde att du gick upp en lördagmorgon och kom hit [till danslektionen] när du inte var tvungen? Hitta det och låt mej se det i din dans.” De senaste tre åren har jag aktivt sökt efter lusten. Då och då tittar den fram igen. Det kan vara tack vare en inspirerande undervisare som Alan Danielson, en meningsskapande kollega som Elin Waileth eller en enkel längtan efter att vara i rörelse. Jag vill ta reda på vad det är som gör att jag dansar när jag inte måste och inte skämmas för att jag inte alltid vill.

-------------------

*Tidigare rektor vid Limón School i New York. Gästundervisade på Palucca Schule Dresden, när jag gick där, 2007.

Terminsstart, del 2: Elever som är otrygga i skolan

När jag skulle börja sjuan flyttade min familj, vilket gjorde att jag började på en skola där jag inte kände någon. Situationen i den klass jag hamnade i blev inte särskilt bra. Utan att gå in på detaljer kan jag säga att jag blev mobbad. Under höstterminens gång mådde jag allt sämre. Mina föräldrar märkte det och oroade sej förstås, men tolkade mitt nya beteende som en tonårsförändring. Jag berättade inte för dem vad som hände i skolan.

Skolan jag gick på hade ett system som innebar att alla elever i år 7 blev kallade till ett enskilt samtal hos skolkuratorn på vårterminen. Samtalet gick ut på att kuratorn ställde frågor om hur en hade det, om en trivdes i skolan och om en hade kompisar. När jag gick till mitt samtal hade jag inte planerat att berätta att alla var dumma mot mej. Jag hade inte ens reflekterat särskilt mycket över det själv. Mina dagboksanteckningar från det året vittnar visserligen om att vissa av mina klasskompisar var jättejobbiga, men ingenstans har jag skrivit om de verbala övergrepp jag utsattes för, den tystnad som omgav mej eller den klump jag hade i magen de dagar jag skulle till skolan.

Jag minns inte vilka frågor kuratorn ställde eller hur jag började berätta, men när jag väl hade börjat var det som om jag insåg själv hur illa det var och allt rann ur mej. När jag hade berättat färdigt hände det viktigaste av allt. Kuratorn tittade mej i ögonen och sa: "Så ska ingen behöva ha det." Därefter gick det snabbt. Skolan kallade mina föräldrar till elevvårdskonferens. Där satt jag omgiven av kuratorn, min förtroendelärare, rektor, biträdande rektor, skolsköterskan och båda mina föräldrar och pratade om min situation. Det kändes stort att alla dessa vuxna var samlade för min skull; att det spelade roll för dem hur jag hade det.

Jag ville byta klass och skolans representanter stöttade det. Jag fick till och med välja vilken klass jag ville byta till. Klassbytet var det bästa som hade kunnat hända. Min nya klass var inte perfekt, men jag fick en plats där. Jag fick plats. Jag fick vara med. Därmed blev resten av grundskolan uthärdlig istället för en daglig plågoeld.

Denna lyckliga utgång var ett resultat av att skolan hade bestämt att alla elever skulle ha samtal om hur de hade det. Jag skulle aldrig ha tagit initiativ till ett sådant samtal själv. Därav drar jag följande slutsatser:

• Det är A och O för elevernas hälsa att skolan anstränger sej för att ta reda på hur alla mår. När någon frågar är det mycket lättare att berätta.
• Att bli tagen på allvar är kanske det viktigaste som finns för en tonåring. Att plötsligt finna sej själv omgiven av vuxna som bryr sej kan vara omvälvande och avgörande för ens självkänsla.
• Att ha ett genomtänkt och utarbetat system för att upptäcka mobbning och andra problem är en bra idé.
• Det är inte säkert att en 13-åring själv inser att hen är mobbad. Som vuxen går det inte att vara nog tydlig med att det är viktigt att just du har det bra.