Dansskolan vs dans i skolan, del 1: Teknik vs improvisation

I den här bloggserien jämför jag några aspekter på två dansundervisningstraditioner. Den ena kallar jag dansskolan och den representerar den kultur som enligt min erfarenhet råder framför allt i yrkesutbildning. Det är en kultur som har smittat av sej på frivillig verksamhet och i viss mån även gymnasieutbildningar, trots att den inte stämmer så bra överens med gymnasieskolans styrdokument. Den andra kallar jag dans i skolan, eftersom det är en kultur jag har uppfattat som rådande inom dansundervisning i grundskolan. Det jag beskriver är generellt. Det innebär inte att det är likadant överallt.

I dansskolan ligger oftast fokus på teknikträning. Balettlektioner delas upp i stångskola, au milieu (teknikövningar ute på golvet) och allegro (hopp och förflyttningar). I frivillig verksamhet är det ofta balettkursernas hela innehåll. I yrkesutbildning finns särskilda lektioner i interpretation och repertoar, men den mesta tiden läggs ändå på teknikträning. Också i modern/nutida dans och jazz används största delen av lektionerna till teknikträning med en kortare eller längre del repertoar mot slutet. Eleverna får sällan eller aldrig träning i improvisation och komposition. Resultatet blir att eleverna får en väl utvecklad dansteknik, men saknar kreativitet och verktyg för att skapa och gestalta i dans. De kan utföra rörelserna korrekt, men utan innehåll.

I dans i skolan ligger istället oftast fokus improvisation. Lektionen delas upp i övningar som tränar rumsuppfattning, kroppsuppfattning, musikalitet och gestaltning. Det är visserligen nödvändiga grundläggande färdigheter för dansare, men frågan är om de är tillräckliga. Eleverna får sällan eller aldrig träning i dansteknik, vilket gör att deras utförande av dansrörelser förblir omoget.

Vikten av att skilja på politiska och pedagogiska frågor

Repris från 2014-03-03:

Idag har vi som vanligt haft måndagsmöte med Fi Malmö och dagens tema var skola* och utbildning. Av allt intressant som kom upp är det en sak jag vill reflektera lite extra kring, nämligen gränsen mellan politik och pedagogik.

De flesta människor jag har träffat har haft synpunkter på skolan på något sätt.** Många tycker sej veta mycket om skolan, eftersom de själva har tillbringat en betydande del av sin livstid där - som elever. I samtal och diskussioner blandas olika typer av frågor, från enskilda lärares bemötande av enskilda elever till hur mycket pengar som bör satsas på skolhälsovård, blandas hej vilt. Det tycker jag är helt ok - så länge det inte är politiker som diskuterar.

När vi sysslar med politik är det av yttersta vikt att skilja på politiska och pedagogiska eller organisatoriska frågor. Politiska frågor är sådana som politiker bör syssla med. Det gäller till exempel fördelning av pengar samt skrivning av lagar och andra styrdokument. Genom styrdokumenten anger vi vilken skola vi vill ha. Där finns de lagar som skolan och dess personal måste följa. Där beskrivs också den värdegrund som ingår i lärares och övrig skolpersonals uppdrag att förmedla samt vad eleverna har rätt att lära sej i skolan. Genom att skjuta till och fördela pengar möjliggör vi i olika mån för skolan att genomföra sitt uppdrag.

Pedagogiska och organisatoriska frågor bör skötas av rektorer, förskolechefer, lärare och övrig personal i de enskilda skolorna. Det gäller till exempel storleken på barn-/elevgrupper, hur mycket tid lärarna har till gemensam planering och vilka metoder som används i undervisningen (i eller utanför klassrummet). 

Vad eleverna har rätt att lära sej bestäms alltså av politiker, men hur undervisningen ska genomföras bestämmer lärare och deras chefer själva. Det är ett av de stora misstagen Jan Björklund har gjort som skolminister, att han har varit inne och petat i om vi ska använda papper och penna eller iPad, om eleverna ska få ha keps på sej inomhus och liknande frågor. Därigenom visar Björklund, som själv inte har någon lärarutbildning i bagaget, bristande förtroende för hela lärarkårens professionella kompetens. Istället borde han ha koncentrerat sej på politiken och litat på att lärare kan bedöma vilka verktyg som fungerar bäst för deras elever. Då skulle han kanske ha uppnått den förhöjda status han säger sej eftersträva för läraryrket.

---------------------------

*När jag skriver skola menar jag alla skolformer, ingen nämnd och ingen glömd.

**Har jag diskuterat skolfrågor med alla jag har träffat? Nej, men förmodligen med de flesta. På något sätt hamnar samtalet alltid där förr eller senare.

Skadligheten i dikotomin manligt/kvinnligt

Elins och min ambition är att Moderna Dansstudion ska vara en feministisk och normkritisk dansstudio. Vi vill att alla individer som vill dansa ska få möjlighet att göra det utan att hindras av de föreställningar som finns kring kön, ålder, kroppsform, funktionsnivå och så vidare, som finns inom dansvärlden (och resten av världen). Just nu håller jag på att skriva en bok om det. I mina efterforskningar för skrivandet läste jag idag följande:

"Den amerikanska psykologen Janet Hyde är den ledande auktoriteten inom forskningen kring skillnader mellan könen och påpekar att den populärpsykologiska doktrinen om naturliga skillnader är skadlig barns utbildning, för kvinnors rättigheter i arbetslivet och för alla vuxna individers känslomässiga relationer. Det är uppenbart att vi behöver bättre sätt att tänka kring skillnader och kroppar." - Raewyn Connell, Om genus, s 73

Känns som om vi är på rätt spår, alltså.

Hur ser det ut? / Hur känns det?

På Moderna Dansstudion har Elin och jag valt att inte ha några speglar. Samtidigt som många av våra besökare jublar över det är det också många som frågar varför. Idag råkade jag läsa ett stycke, som besvarar den frågan bättre än vi själva hittills har kunnat göra (det är inte alltid så lätt att sätta ord på sina ställningstaganden):

"Extrinsic feedback is emphasised in the ballet class by the use of mirrors from which the dancer can check the correctness of his motion as if from the outside with the spectator's eyes rather than sensing the positions and movements. Another form of outside feedback is the teacher's remarks. One of the criteria of a good ballet teacher has been said to be that he makes lots of corrections. (Hammond 1993) This is based on the idea of teacher's expertise and control of the students learning. Teaching the vocabulary as the tradition knows it, is a necessity in ballet. That includes giving guidelines of correct execution. When overemphasised and with lack of trust to the student's possibilities to sense, to learn by perceiving himself moving, can lead to a situation in which the learner has to pay a lot of attention to the teacher's suggestions of corrections. Less time is left for personal searching through sensory information." - Paula Salosaari, Multiple Embodiment in Classical Ballet, s 33

(översättning finns längst ner)

I Moderna Dansstudions policy står att läsa: "Det finns många vägar till kunskap. Vi lär oss med hela vårt väsen; kropp, intellekt och känslor."Vi vill att dansen och lärandet ska vara en kinestetisk (kroppslig) process snarare än en visuell. Vi vill också ge mycket uttrymme för utforskande och upptäckter och lite mindre utrymme till imitation och försök att passa in i en given idealform. Vi ställer hellre frågan Hur känns det? än frågan Hur ser det ut? Därför jobbar vi så mycket med improvisation och därför har vi valt bort speglar.

Dessutom är det jätteskönt att inte behöva stirra på sej själv hela dagarna.

Min översättning av citatet: "Respons utifrån understryks i balettlektionen av användningen av speglar, där dansaren kan kolla korrektheten i sina rörelser liksom utifrån med åskådarens ögon snarare än uppleva positionerna och rörelserna. En annan sorts utifrånrespons är lärarens kommentarer. Ett kriterium för en bra balettlärare har sagts vara att han ger massor av korrigeringar. (Hammond 1993) Det baseras på idén om lärarens expertis och kontroll av elevens lärande. Att lära ut vokabulären så som traditionen känner den är en nödvändighet i balett. Det inkluderar att ge riktlinjer för korrekt utförande. När det överbetonas och i brist på tillit till elevens möjlighet att känna, att lära sej genom upplevelsen av sej själv i rörelse, kan det leda till en situation där eleven måste vara mycket uppmärksam på lärarens förslag till förändringar. Mindre tid blir kvar för personligt utforskande genom information från sinnena."

Årskrönika 2013

2013 har varit ett år av förändring för mej, både privat och yrkesmässigt. Jag har gjort mitt första år som egenföretagare, Emelie Bardon Dans & Yoga, och startat Moderna Dansstudion tillsammans med Elin Rippe. Att så mycket har hänt har gjort att jag har bloggat betydligt mindre än tidigare - trots att jag kanske borde haft extra mycket att skriva om. Årets inlägg är inte ens hälften så många som 2012. Kanske var det detta jag kände på mej när jag inledde året med att tipsa om andra bloggar. Ett intressant konstaterande kan vara att av de åtta bloggar jag tipsade om skrivs sju av män. Det verkar som om #mansfritt2014 skulle vara högst relevant även på denna feministiska blogg.

En del har jag ju ändå skrivit. Årets andra inlägg handlade om att lärande inte alltid sker i en logisk ordning. I slutet av inlägget lovade jag att återkomma med rapport om hur jag införlivat denna vetskap i min undervisning under året. Nu måste jag erkänna att jag inte arbetat för detta med någon medveten strategi, men jag tror att jag blivit ännu bättre på att frångå min planering och följa elevernas frågor och mina egna infall. Att göra min undervisning friare i formen känns som en ständigt pågående process.

Vikten av lärarkompetens i dansundervisning är ett ständigt återkommande ämne på bloggen. I januari skrev jag om "nyheten" att undervisare på Kungliga Svenska Balettskolan mobbar eleverna och hävdade att det inte skulle förekomma om undervisarna hade lärarutbildning och KSB var reglerade på samma sätt som övriga gymnasieskolor. I februari fortsatte jag att reflektera kring varför psykning används som pedagogisk metod på olika utbildningar. Mer kritik mot KSB kom i april, då eleverna i år 6 plötsligt var tvungna att göra nya intagningsprov till år 7. I maj övergick jag till att helt dissa idén om talang som en förutsättning för en yrkesbana inom dans och senare gav jag tips för den som börjar träna i sammanhanget senare i livet.

Ett pedagogiskt modebegrepp är entreprenöriellt lärande, som jag har konstaterat är exakt detsamma som det tidigare använda estetiska lärprocesser. I ett samtal med en gammal vän blev jag påmind om vikten av att ta sina unga elever på allvar och inte käcka till sej bara för att de är barn.

Centern kom med ett nytt idéprogram, som väckte ganska mycket debatt. Ett av förslagen var att avskaffa skolplikten - ett intressant förslag som tyvärr inte fortsatte diskuteras efter att den första panikvågen lagt sej. Kort därefter kom miljöpartiet med en debattartikel, som innehöll betydligt mer försiktiga - men bra - förslag: Minska dokumentationskraven, återanställ specialistkompetenser och ge lärare befogenhet att besluta om stöd. Lärarlegitimation var förstås ett återkommande tema på bloggen även i år, åtminstone under våren. Bland annat funderade jag på vem som egentligen kan kalla sej danslärare och om inte en skyddad yrkestitel skulle vara mer effektivt än en legitimation, redogjorde för olika typer av dansundervisare, undrade varför skolverket underkänner mej när universitetet godkänt mej och noterade att Björklund backade om reformen, inte bara ett utan två, nej fyra, eller va? fem? steg. Till slut fick jag ta hjälp av Aftonbladet, som listade alla reformer Utbildningsdepartementet infört och tagit tillbaka. Det gäller inte bara legitimationen utan också till exempel betygssystemet. Jag klagade förstås också på den bild media och politiker målar upp av den svenska lärarkåren om och om igen. 1 juli var det min tur att få en debattartikel publicerad. Där skrev jag om varför den nya rätten för papperslösa barn att gå i skolan inte kan ses som en rättighet när polisen kan gå in i skolan och hämta dem samt hur Fi vill att det ska vara istället.

Ett par veckor innan höstterminens start kom nyheten att vissa barn på grund av sin religion uteslöts från skolans obligatoriska dansundervisning. Oacceptabelt, naturligtvis. Ännu värre är att Rysslad införde nya lagar, som i princip kriminaliserar homosexualitet. Bara en konsekvens av detta var att koreografen Dorte Olesen inte kunde åka dit som planerat med sitt dans- och identitetsprojekt för ungdomar.

Jag har skrivit om danstränings positiva effekter, men också av objektifiering av dansarkroppen. P1-programmet Kaliber sände en programserie om idrottande barn på elitnivå och jag såg tydliga likheter med barn i yrkesutbildning i dans. I februari återpublicerade The Portland Ballet en lista på femton saker som är viktiga att komma ihåg när en ger sej in i en dansarkarriär. Jag översatte listans rubriker. I mars fick jag tips om en film, som visade balett för 65 år sedan, där jag la märke till att kroppsidealen i balettgenren förvärrats avsevärt under det senaste dryga halvseklet.

Under vårterminen läste jag en kurs i träningslära och en i idrottsnutrition, vilket ledde till att jag skrev om tyngdlyftning för dansare. Att skapa styrketräningsprogram för dansare är något jag fortfarande funderar mycket på, men som jag behöver mer kunskap om innan jag kan genomföra. Jag tränade också en del, både dans och annat, under våren. I februari träffade jag på David Zambrano och hans teknik Flying low samt fick en mycket stärkande korrigering. När jag nu påmint mej om det känner jag mej inspirerad att fundera på hur jag själv vill ge korrigeringar under 2014. När jag återsåg Lynn Simonson och Katiti King uppmärksammades jag på hur betydelsefullt det är att bli ihågkommen. 

Människokroppen är som alltid föremål för min fascination och hyllning. I början av året skrev jag om fötter, först angående fotens dag och sedan med anledning av att jag fick veta att jag trampat ner främre fotvalvet på båda fötterna (eller kanske bara vänster), så att en nerv kommit i kläm, vilket orsakar stor smärta. Hade jag blott styrketränat mina fötter hade jag kunnat undvika det. Till min glädje hittade jag ett stycke i Rörelseapparatens anatomi som argumenterade för min ideologi så nära barfota som möjligt. I maj påbörjade jag en serie om muskler dansare använder. Den avslutades liksom aldrig riktigt, men den började i alla fall med inre fotmuskulaturen och utanförliggande fotmuskulaturen för att sedan fortsätta med vaderna, framsida lår och utåtvridningsmusklerna. Det gamla temat överträning har kommit upp igen, men i Malmö har jag hittat en skicklig naprapat, som fixar min kropp. Jag har också påmint om hur viktigt det är att vila. 

Improvisation är också någonting jag börjat jobba mycket med igen, både min egen och mina elevers. Efter en workshop i autentisk rörelse funderade jag kring om det verkligen finns någon sådan. En annan sak jag tänkt på är värdet av att ha en egen dans i kontaktimprovisationssammanhang.

En annan ständig fråga för kulturarbetare är den om att ta betalt eller inte och hur mycket, en fråga som aktualiserats för mej i ännu högre grad sedan jag blev egenföretagare.

Jag har inte sett jättemånga föreställningar i år, men No Border Musical såg jag och det var kanske den viktigaste jag sett någonsin. Minst lika viktig verkar den ha varit för dem som stod på scen. En av de medverkande sa till svt: "Utan den här musikalen vet jag inte hur jag hade kunnat leva." Att skapandets kraft är större än vi kanske anar har också visat sej i forskning kring konstutövande och demens. 

En och annan bok har jag läst, men jag har visst bara skrivit om en. I juni skrev jag om Kerstin Thorvalls Nödvändigheten i att dansa, som gjorde mej både glad och lite brydd. Lite danskunskap har jag också delat med mej av under året (kan inte låta bli att undervisa ens på bloggen): En beskrivning av vad dansdans är och en sjuminutersexposé över balettens historia, 

Våld är någonting som det har pratats och skrivits om på flera håll. Utövande av våld har visats vara en viktig del av pojkars identitetsskapande. Gång på gång har jag återkommit till mina tre klassrumsregler: Var modig, var stolt, var schysst. Våld kan och ska aldrig accepteras, inte ens när det är "på skoj". Trakasserier är aldrig skoj. I februari uppmärksammade jag för första gången Vagina Day och deltog i manifestationen One Billion Rising, en dansmanifestation för kvinnors rätt till sina egna kroppar, vilket fick mej att fundera runt hur styrda flickor och kvinnor egentligen är av mäns och pojkars våld. Som kontrast till våldet har jag skrivit om mina iakttagelser av hur också ömhet börjar bli en mer accepterad del av pojk-/mansrollen.

Min feministiska ideologi har genomgått en väldigt intressant utveckling under året, från att ha propagerat för en återgång till kvinnosaken till en allt bättre förståelse av begreppet intersektionalitet och vikten av detta. Under årets tre sista månader handlade samtliga inlägg om vad feministisk dansundervisning kan vara. Den serien kommer förmodligen fortsätta nästa år.

Gott nytt år!