Krönika om att vicka och sätta betyg

Här finns min senaste krönika i tidningen Uttryck. Läs och le!

Koppla bort autopiloten

Jag skrev inte många inlägg förra året, men det betyder inte att jag inte skrev mycket. Tvärtom. Förra året började jag skriva en bok. Den heter Koppla bort autopiloten och handlar om att ha ett normkritiskt perspektiv i dansundervisning (föga förvånande, kanske). Innehållet handlar bland annat om att respektera varje elevs könsidentitet, vilka olika förväntningar vi har på eleverna beroende på vilket kön vi tillskriver dem, utseendets betydelse i dans, hur solidaritet och trygghet är en förutsättning för kreativitet, det våld som förekommer i och utanför danssalar, att koreografera könsneutralt, hur vi kan bryta invanda mönster i lektionsstrukturen och historiska perspektiv på den feminina kodningen av dansämnet.

I år tänker jag blogga desto mer och boken kommer med stor sannolikhet vara ett av de återkommande ämnena för mina inlägg.

Skadligheten i dikotomin manligt/kvinnligt

Elins och min ambition är att Moderna Dansstudion ska vara en feministisk och normkritisk dansstudio. Vi vill att alla individer som vill dansa ska få möjlighet att göra det utan att hindras av de föreställningar som finns kring kön, ålder, kroppsform, funktionsnivå och så vidare, som finns inom dansvärlden (och resten av världen). Just nu håller jag på att skriva en bok om det. I mina efterforskningar för skrivandet läste jag idag följande:

"Den amerikanska psykologen Janet Hyde är den ledande auktoriteten inom forskningen kring skillnader mellan könen och påpekar att den populärpsykologiska doktrinen om naturliga skillnader är skadlig barns utbildning, för kvinnors rättigheter i arbetslivet och för alla vuxna individers känslomässiga relationer. Det är uppenbart att vi behöver bättre sätt att tänka kring skillnader och kroppar." - Raewyn Connell, Om genus, s 73

Känns som om vi är på rätt spår, alltså.

Idag får papperslösa barn rätt att gå i skolan!

Idag är det 1 juli, vilket betyder att en hel rad nya lagar träder i kraft. En av dem är att papperslösa barn får samma rätt till utbildning som alla andra barn i Sverige. Det betyder att alla kommuner måste erbjuda plats i sina grund- och gymnasieskolor för barn som vistas i Sverige utan tillstånd. Samtidigt slopas lärares skyldighet att rapportera till polisen, när de har papperslösa elever. Även om den här reformen borde vara onödig - Sverige skrev ju under FN:s barnkonvention redan 1990 och där deklareras tydligt alla barns rätt att gå i skolan - men när det nu är som det är välkomnar jag den med öppna armar.

Synd bara att regeringen har valt att inte löpa linan ut. Socialtjänsten är fortfarande skyldig att lämna ut person- och adressuppgifter till polisen, säkerhetspolisen och migrationsverket, om de frågar efter dem. Om en lärare rapporterar till socialtjänsten att en elev verkar fara illa - vilket vi är skyldiga att göra - och den eleven råkar vara papperslös kan polisen alltså bara vänta tills uppgifterna vandrar från skolan till socialen och - katsching! - plocka ut dem därifrån. Inget formellt hinder finns heller för polisen att hämta barn i skolan eller följa efter dem på vägen hem.

Jag har skrivit en debattartikel om detta, som går att läsa här. Det jag undrar är: När blir barnkonventionen lag i Sverige? När ska alla människor i Sverige - och världen - få samma rättigheter?

Hos en danslärare 2012

Snart är det slut på 2012. Det har varit ett händelserikt år. Allt som hänt har inte hamnat på bloggen, men ganska mycket. Jag har fortsatt skriva mest om hälsa och undervisning, men också om en del politiska och fackliga frågor. Lärarlegitimationen har fortsatt att engagera mig, liksom frågan om lärares (och i synnerhet estetlärares) status. Möjligheten för lärare att köpa sej en kvalitetsstämpel och viljan att få in ämnesexperter i skolan har gjort mej arg. Under sommaren jämförde jag mästare och lärare (och därmed också lärlingar och elever) och skrev om vad jag gör för att få respekt av mina elever, vilket jag tycker är en typisk lärarkompetens. Regeringen fortsatte dock att välja bort kompetenta lärare till förmån för vinstdrivande läxhjälp utan pedagogisk utbildning. I september kom förslaget och i december beslutet om subventionerad läxhjälp (till alla som ändå skulle haft råd). Samtidigt klagar de på att studentunderlaget till lärarutbildningen är för dåligt. Under hösten skrevs en del om Skolverkets ”superlärare”, som skulle hjälpa ”vanliga lärare” att få ordning på sin undervisning.

Kulturamas Kabaret var min sista föreställning i Växjö.
Foto: Charlene Phil

Ett återkommande tema under året har varit dansträning för vuxna. Hur sent kan man börja? Hur vig kan man bli? Varför ska man överhuvudtaget dansa i vuxen ålder? Det kan vara ganska tålamodskrävande. Och hur börjar man? Jag har även skrivit en del om barn, till exempel barn och balett och hur gammal man behöver vara för att börja med barndans eller genreträning. Det har visat sej att såväl tonårstjejer som äldre kvinnor mår bra av att dansa, vilket jag hade förmånen att höra mer om vid Vetenskapsrådets kvartalsseminarium om dans i november.

I januari och februari skrev jag om den press som finns på högpresterande elever och ifrågasatte om de kanske ibland får höga betyg bara för att de brukar få det. Sedan fortsatte jag med funderingar kring att se sina elever utvecklas, stötta utan att styra, hjälpa dem att skapa, i vilken ordning man egentligen lär sej saker och vilket lärande som är meningsfullt. Lek i undervisning och skapande är också något jag har berört. I mars blev jag påmind om hur smittsam kreativitet är. Då kom också förslag på nationella prov iförskolan och jag funderade kring vad det egentligen är som testas. Senare beskrev jag hur jag jobbar med och bedömer skriftliga uppgifter. Moderaternas skolpolitiske talesman tyckte att för många valde programmet för estetik på gymnasiet och föreslog att man skulle dra ner på antalet platser.

Jag har gett tips på hur man väljer tåskor, vad man kan göra, om man inte har några, och vad man bör kunna innan man börjar träna tåteknik. Jag har delat med mej av trick för hur man hindrar tåskor från att glida av hälen och gett min åsikt om balettskor förbarn. Jag har dessutom försökt ge råd om teknikträning, till exempel hur mananvänder ståbenet, vad man kan göra för övningar hemma, hur man hittar sin placering och hur man kan jobba med sin utåtvridning.

Liksom förra året har frågor om hälsa tagit stor plats på bloggen, i år ofta i relation till de ideal som finns i dansvärlden och samhället i övrigt. I början av året skrev jag en serie om smalhets. Frampå våren skrev jag om eventuella hinder för överviktiga att dansa, men också att man inte ska låta sej stoppas av att man är överviktig. I april publicerade Göteborgsposten resultatet av en enkät om vad ungdomar skäms över, där det visade sej att många skämdes över sina kroppar eller delar av sina kroppar. Jag grät floder, men blev samtidigt stärkt i min övertygelse om vikten av att ständigt jobba med sådana frågor med eleverna. Under året har jag också läst en del om träningslära och insett hur lite dansvärlden hittills har brytt sej om sådant. Behöver dansare träningslära? En liten serie om sund rörlighetsträning fick inleda mitt svar på den frågan. Kost och näringslära är nästan lika bortglömt och undanskuffat som träningsläran i dansvärlden. I två inlägg ifrågasatte jag de kostråd som brukar ges till dansare och jämförde dem med Olympiska Kommitténs kostråd för idrottare. Sveriges Radio rapporterade om ortorexi (att vara besatt av träning), vilket förmodligen är ganska vanligt i dansvärlden, och om hur vanligt det är med överträning bland kvinnligaelitidrottare. På begäran berättade jag om hur jag gjorde för att gå upp från undervikt till normalvikt.

Det supersmala idealet är inte det enda som varit på tapeten på bloggen i år. Jag har också skrivit om tår, vrister, hälsenor, knän och utåtvridning. Ett glädjande och inspirerande exempel på att man kan ha en fantastisk danskarriär utan att leva upp till osunda ideal är Kristin Long, som nyligen har pensionerats från San Fransisco Ballet.

Jag och min efterträdare Karolina på Kulturama i Växjö.

Som vanligt har jag fortsatt att ifrågasätta allt stillasittande i och utanför skolan och satt det i relation till funktionsnedsättningar, till exempel ADHD. Jag har också diskuterat hur man hittar balans mellan idrott och hälsa, teori och praktik i dansundervisningen, ifall fysiska funktionsnedsättningar är ett hinder i dans, om fotboll och dans går att kombinera

Jag har inte sett så många föreställningar i år, men i april var jag i Dresden och såg Derevo. Kort därefter gick Birgit Cullbergs Fröken Julie på tv. Det var första gången jag såg hela, men jag tyckte tyvärr den kändes ganska omodern. Filmen The Artist var en betydligt starkare upplevelse, som påminde mej om att hur man berättar kan vara lika viktigt som vad man berättar. En dansfilm jag ser fram emot nästa år är Desert Dancer med koreografi av Akram Khan. Den tror jag blir väldigt spännande!

Kring mitt yrke finns fortfarande många myter. Jag har försökt slå hål på några av dem: för- och nackdelar med att ha dans som yrke, att danslärare latar sej hela dagarna och sprätter runt lite på kvällarna samt en del generella föreställningar om dansträning. Jag har också berättat om varförjag dansar och lite om vad skapande innebär för mej.

Yoga har nämnts några gånger, men inte fått särskilt stort utrymme, trots att jag åkte till Indien i början av sommaren just för att yoga. Jag var där i tre veckor, men valde att ta bloggpaus under den tiden, för att kunna fokusera på upplevelsen.

Kontaktimprovisation (kimpro) har kommit tillbaka in i mitt liv i och med flytten till Malmö. I oktober åkte jag till Göteborg för att delta i Radical Contact, ett konvent om kontaktimprovisation och kroppspolitik. Där fick jag anledning att fundera över det fina med kimpro, att säga ifrån, att lyssna med kroppen och vad tillit innebär.

Acroyoga är en ny grej jag börjat med i Malmö.
Foto: Lou Grönwall

Det har alltid varit ganska mycket balett på bloggen, delvis på grund av att jag har undervisat mycket i just den genren de senaste åren, men under hösten har jag skrivit alltmer om modern/nutida dans, till exempel om vad som skiljer olika tekniker åt och vad som är gemensamt för hela genren.

I augusti arbetade jag mina sista veckor på Kulturama Preparandum, då jag hade förmånen att fokusera på en enda elev, och hösten ägnades sedan åt att skriva affärsplan och göra upp en budget. I december kunde jag äntligen skicka in ansökan om att registrera firma hos Skatteverket och EmelieBardon Dans & Yoga var fött. Nästa år tror och hoppas jag att min främsta sysselsättning kommer vara att vårda denna min nya bebis – och därmed komma igång med undervisningen igen! Efter en höst med extremt lite undervisning längtar jag efter att ha elever. Bring it on! Det är dags för nya möten.

Gott nytt år!

Nu ska jag yoga

Hela juni tar jag bloggsemester. Välkomna tillbaka i juli!

Nu ska jag läsa om lek

Igår kom senaste numret av Pedagogiska Magasinet. Temat är Lek på fullaste allvar. Medan jag läser PM kan den som vill läsa det jag redan skrivit om lek:

Ni leker ju bara! -Ja, vi leker, men det är inte så bara

Du kan skapa din egen ordning

Det är inget fel på att härma

Jag är inte dans, men jag kan leka dans (i Fotnoten)

"Total teori gör dej känslomässigt urholkad"

Jag läste en artikel i DN om nya forskningsrön angående effekterna av cannabismissbruk. Medan jag läste slog det mej hur mycket argumenten mot cannabis liknade argumenten mot en total teoretisering av skolan (även de jag själv brukar använda). Resultatet av den tanken blev texten nedan, som är en manipulerad version av originaltexten. Den citerade forskaren är naturligtvis fiktiv och de nämnda forskningsrönen finns inte på riktigt. Jag har inte skrivit den här texten för att göra narr av någon. Den är bara en produkt av min lekfullhet och experimentlusta (sånt man får av estetiska ämnen, ni vet). Se den som ett konstverk!

Texten nedan kan uppfattas som provocerande. Läsaren tar själv ansvar för sina känslor. Texten är fiktiv, men bygger på en text som från början handlade om droger. Bild från metrobloggen.se

Allt fler skolor använder total teori och tror att det är lika ofarligt som att ha en en kreativ temavecka. Men frånvaro av estetiska ämnen i skolan kan ge svårare skador på hjärnan än man tidigare trott, menar Tora Lindqvast, en av landets främsta experter på området i Insidans nya serie.

Genom att ha enbart teoretiska ämnen under tonåren riskerar man att hjärnan inte utvecklas till en vuxen persons hjärna, visar ny forskning. Vissa av skadorna kan bli bestående.

– Total teori hindrar den neurologiska omstruktureringen av tonårshjärnan till en vuxenhjärna, säger Tora Lindqvast, docent i psykologi och en av landets främsta experter på effekterna av total teori. Man stannar av och utvecklas helt enkelt inte som individ.

Tora Lindqvast är verksam vid Rådgivningsbyrån i skolfrågor i Luna, en mottagning för teorimissbrukare som drivs av universitetssjukhuset och kommunen. I många år har hon forskat på de effekter frånvaron av estetiska ämnen får på hjärnan.

Studier visar att ungefär var fjärde tonåring (28 procent) i storstadsområdena har blivit utsatt för total teori. Fram till för tio år sedan var det ”bara” en av fem skolor som fortsatte.

–Det verkligt allvarliga är att det i dag är hela 35 procent av de som prövat som fortsätter, säger Tora Lindqvast.

– Att flumskolan beskrivs som farligare beror på att det är fler som flummar. Om lika många var totala teoretiker skulle det ses som ännu farligare. Jag brukar säga att varje utelämnat kunskapsområde bär sin egen farlighet. Unga som utsätts för total teori regelbundet förlorar sin tonårstid, samtidigt som de inte blir äldre psykologiskt. Att mognadsutvecklingen bromsas ser jag som oerhört farligt.

Estetiska ämnen gör att normala upplevelser känns starkare, genom att aktiviteten i det limbiska systemet, det vill säga det system i hjärnan som ger våra upplevelser en känslomässig valör, förstärks.

Men total teori har en förödande effekt på på tankeförmågan, visar ny forskning. Särskilt då den exekutiva, eller verkställande förmågan, som är den mest centrala. Det är den som gör att vi kan lösa problem, kritiskt granska vårt eget beteende, bibehålla uppmärksamheten, utveckla impulskontroll och omdöme, vara vaksamma och använda vårt språk och vårt minne. Den exekutiva funktionen sitter i frontalloben, eller pannloben, och just denna del av centrala nervsystemet, som normalt utvecklas kraftigt under tonårsperioden, har visat sig vara särskilt känsligt för total teori.

– Dessutom urholkar total teori dig som känslomässig individ, säger Tora Lindqvast. Blir du utsatt för total teori befäster du inte de fina ögonblicken i livet, det blir ingen omsorgsfull bearbetning av intrycken. Du får en ”teflonhjärna”.

Att man blir ”dum i huvudet” av total teori var det många som upptäckte redan under 90-talets yuppievåg, när skolformen blev populär. Nya amerikanska studier bekräftar nu att total teori kan ge bestående skador i de kognitiva (tankemässiga) förmågorna.

Frånvaro av estetiska ämnen sänker aktiviteten i de delar av hjärnan som samordnar de tankefunktioner vi behöver för att kunna hantera vardagen. Total teori kan splittra arbetsminnet (det minne som gör att vi kan hålla information aktuell under en kort stund) och det episodiska minnet (minnet för självkännedom).

De tankemässiga effekterna av total teori är olika beroende på hur ofta och hur länge man blivit utsatt för skolformen. I början påverkas mest arbetsminnet, vilket ger störningar i koncentration, uppmärksamhet och förmåga att lagra och bearbeta ny information. En längre tids totalt teoretisk undervisning försämrar förmågan att planera, tolka andras motiv och åsikter och hantera komplex information. Eleven får svårt att hitta ord, svårt att förstå vad andra menar och svårt att uppskatta tiden. Han/hon förstår inte orsaken till misstag, glömmer avtal, omdömet blir försämrat och tankebanorna ständigt avbrutna.

De flesta skolor slutar just för att de upptäcker att eleverna blir korkade, enligt Tora Lindqvast.

– De upptäcker att eleverna håller på att förlora kontrollen över sina intellekt.

Men ett av de områden där den totala frånvaron av estetiska ämnen slår hårdast är just självkännedomen, eftersom förmågan att reflektera och bearbeta intryck försämras. För vissa kan den här förmågan att reflektera försvinna innan skolan hunnit reagera på elevernas nya beteende, och då lyckas de inte bryta teoretiseringen.

Knappt tio procent blir totala teoretiker, och hamnar, med Tora Lindqvasts ord i ett ”psykiskt fängelse som de inte vet om att de sitter i”.

De totala teoretikerna kan delas in i två grupper – de ”akademiska”, som deltar i kulturevenemang då och då. Och de som använder teoretisk kunskap som ångestdämpare, för att hantera psykologiska eller sociala brister – av dem går mellan en tredjedel och hälften in i ett långvarigt nörderi.

De negativa effekterna på intellektet drabbar alla som utsätts för total teori, även om det förstås märks mindre hos dem som från början har större intellektuella resurser. Det är alltså de redan svaga eleverna som drabbas värst!

Det finns ingen ”ofarlig” helteoretisk undervisning, menar Tora Lindqvast.

Teoretiseringen sker mycket långsamt, vilket gör att den påverkar kroppen och hjärnan under lång tid. Nya studier med magnetkamera visar att efter sju dagars kontrollerad abstinens har den högra delen av frontalloben, vänster och höger tinninglob och lillhjärnan fortfarande en avvikande funktionsnivå. Försämringen kvarstår efter 28 dagars abstinens i bland annat lillhjärnan. Det här innebär alltså att hjärnan fungerar sämre en hel månad efter det man utsatts för total teori.

– Under den här tiden bör man ju definitivt inte köra bil, den psykomotoriska kompetensen kan vara kraftigt störd. Försök med piloter, som fått landa ett plan i flygsimulator ett dygn efter det de haft en hel dags totalteoretiska studier, visade att de missade landningsbanan med i snitt nio meter. Själva tyckte de att det gick hyfsat, de kände sig bara litet okoncentrerade, ungefär som om de hade grälat med sin partner.

Först efter cirka sex veckor anses de rent medicinska effekterna vara helt borta ur kroppen.

Om det går att återställa skadorna på hjärnan är osäkert. Vissa kognitiva förmågor kan förbättras när man börjar med estetiska ämnen igen, även efter en längre period av total teori, men andra försämringar kan bestå, säger Tora Lindqvast.

– Hjärnan har en viss plasticitet, men att komma igen efter en långvarig teoriperiod är svårt. Framför allt för att man förlorat så oerhört mycket i psykisk utveckling. Vad många före detta totalteoretiker får göra är därför att lära sig imitera.

– De som vill avskaffa flumskolan är antingen fullständigt okunniga eller så har de någon form av vinst av total teori, politiskt eller ekonomiskt. Total teori är i huvudsak ett problem i grunskolans senare del och gymnasiet, 99 procent av skolorna börjar när eleverna är mellan 14 och 16 år. Så länge estetiska ämnen är påbjudet i läroplanen, kan skolinspektionen och socialtjänsten driva de här tonåringarna mot behandling, vilket är bra.

Man måste se frågan i ett större perspektiv. En demokrati kräver att människor kan lyssna på och respektera varann. De förmågorna försvinner hos totalteoretikerna.

Läs också En annan skola är möjlig.

Min andra krönika i Fotnoten

Förra veckan kom Fotnoten, som förutom en hel rad intressanta artiklar inkluderade min senaste krönika "Jag är inte dans, men jag kan leka dans". Den handlar om dans och identitet. Läs också min förra krönika Lämna de trögstartade ifred om att låta elevernas skapandeprocess ha sin gilla gång.

Lite mer personligt

En memlista dyker upp på den ena bloggen efter den andra och när jag läste igenom rubrikerna tänkte jag att den faktiskt skulle kunna funka på min blogg också. Allt ska förstås relateras till mitt jobb - men vad i mitt liv gör inte det egentligen? Hur ofta jag än upprepar att det måste finnas annat som är viktigare än jobbet är sanningen att mitt liv, åtminstone under terminerna, består av jobb och jobb och nästan inget mer.

Här är i alla fall listan på rubriker:

Dag 01 – Presentera dig
Dag 02 – Din första kärlek
Dag 03 – Dina föräldar
Dag 04 – Vad du åt idag
Dag 05 – Din defenition av kärlek
Dag 06 – Din dag
Dag 07 – Din bästa vän
Dag 08 – Ett ögonblock
Dag 09 – Vad du tror på
Dag 10 – Vad du hade på dig idag
Dag 11 – Dina syskon
Dag 12 – Vad du har i din väska
Dag 13 – Din vecka
Dag 14 – Vad du hade på dig idag
Dag 15 – Dina drömmar
Dag 16 – Din första kyss
Dag 17 – Ditt bästa minne
Dag 18 – Din bästa födelsedag
Dag 19 – Något du ångrar
Dag 20 – Den här månaden
Dag 21 – Ett till ögonblick
Dag 22 – Något som upprör dig
Dag 23 – Något som får dig att må bättre
Dag 24 – Något som får dig att gråta
Dag 25 – En första
Dag 26 – Dina rädslor
Dag 27 – Din favoritplats
Dag 28 – Något du saknar
Dag 29 – Vad du strävar efter
Dag 30 – Ett sista ögonblick

Min krönika i fotnoten

Här är den då till sist, krönikan som fått rubriken Lämna de trögstartade i fred.

Krönika i Fotnoten

Igår kom nya numret av Fotnoten med min krönika på en hel sida. Kändes grymt bra. Jag länkar så snart den finns upplagd på nätet.

För er som har läst krönikan måste jag förstås påpeka att jag inte jobbar på kulturskolan utan på medborgarskolan.

Krönikör i Fotnoten!

Efter mitt lilla tal på Dans i skola-biennalen i oktober fick jag frågan om jag skulle vilja skriva krönikor i Fotnoten. Självklart tackade jag ja på direkten. Så, för en knapp månad sedan fick jag besked om deadline och antal tecken och nu är det dags att skriva. Så håll utkik i nästa nummer! Jag kommer skriva något roligt och lite tänkvärt, hoppas jag. Äsch, jag kommer länka här också förstås.