Så har vi inte kyrkfrid längre

P4 Malmöhus rapporterade förra helgen om att gränspolisen stormat ett sommarläger, som Svenska Kyrkan arrangerat för papperslösa familjer i norra Skåne. På lägret har familjer omringats av ett stort antal poliser med hundar och gripits för att deporteras. I måndags morse vaknade jag kl 4 och kunde inte somna om, för att jag låg och tänkte på detta (och om det håller mig vaken, som inte löper någon som helst risk att deporteras, vad gör det då med de föräldrar och barn som riskerar att drabbas?). Det skrämmer och oroar mig att tänka på vad det är för samhälle vi lever i, där tydligen ingenting är heligt.

Redan 2009 rapporterade media om att borgerliga vigslar invaderades av gränspolisen i Malmö. Inte nog med det, kommunens tjänstepersoner skrev beredvilligt ut listor på alla som skulle vigas och skickade till polisen varje vecka. Nog för att kommunen har skyldighet att lämna ut uppgifterna när polisen begär det, men det är inte nödvändigt att förekomma deras önskemål. Jag undrar om Malmö stad informerar sina äktenskapskandidater om hur farligt det är att vigas borgerligt i staden.

2013 kom lagändringen, som skulle garantera papperslösa barns rätt att gå i skolan. Samma dag som den nya lagen trädde i kraft publicerade Svenska Dagbladet en debattartikel av mig, där jag varnade för att lagen skulle vara tandlös om inte gränspolisen samtidigt hindrades från att gripa skolelever. Inte långt därefter greps den första eleven på ett svenskt gymnasium.

Och nu, 2017, alltså Svenska Kyrkans sommarläger. Även om kyrkfriden inte är lagstadgad i Sverige har den varit praxis sedan... Sverige kristnades, typ. Kyrkfrid betyder ungefär: låt människor vara ifred, när de är i kyrkan. Gå inte in och härja i kyrkan. Lämna dina vapen och dina våldsamma intentioner i vapenhuset. Inför Gud är vi inte gränspolis eller papperslös, vi är alla lika.

Men i en tid som vår bryr sig gränspolisen inte om praxis. Likt en armé av daleks går de fram och river ner precis allt om de anser det nödvändigt i sin jakt på samhällets mest utsatta. Rum för livsavgörande ritualer, utbildning eller tillbedjan är inte längre fredade zoner. Var är värdigheten? Polisen verkar för länge sedan ha glömt att deras roll i samhället är att skydda människor.

I en tid som vår tvingas kyrkor, skolor och andra institutioner göra motstånd mot polisen, skydda människor från polisen, ägna sig åt civil olydnad och bedriva sin verksamhet i smyg, som om Sverige var en diktatur. Hur sätter vi stopp för den utvecklingen?

Idag får papperslösa barn rätt att gå i skolan!

Idag är det 1 juli, vilket betyder att en hel rad nya lagar träder i kraft. En av dem är att papperslösa barn får samma rätt till utbildning som alla andra barn i Sverige. Det betyder att alla kommuner måste erbjuda plats i sina grund- och gymnasieskolor för barn som vistas i Sverige utan tillstånd. Samtidigt slopas lärares skyldighet att rapportera till polisen, när de har papperslösa elever. Även om den här reformen borde vara onödig - Sverige skrev ju under FN:s barnkonvention redan 1990 och där deklareras tydligt alla barns rätt att gå i skolan - men när det nu är som det är välkomnar jag den med öppna armar.

Synd bara att regeringen har valt att inte löpa linan ut. Socialtjänsten är fortfarande skyldig att lämna ut person- och adressuppgifter till polisen, säkerhetspolisen och migrationsverket, om de frågar efter dem. Om en lärare rapporterar till socialtjänsten att en elev verkar fara illa - vilket vi är skyldiga att göra - och den eleven råkar vara papperslös kan polisen alltså bara vänta tills uppgifterna vandrar från skolan till socialen och - katsching! - plocka ut dem därifrån. Inget formellt hinder finns heller för polisen att hämta barn i skolan eller följa efter dem på vägen hem.

Jag har skrivit en debattartikel om detta, som går att läsa här. Det jag undrar är: När blir barnkonventionen lag i Sverige? När ska alla människor i Sverige - och världen - få samma rättigheter?

En dansfilm att se fram emot

Dansfilm är en genre, som inte precis är känd för djup och starka berättelser. Det vanligaste temat är förmodligen unga dansare, som strävar efter att klara en audition till en skola eller ett kompani alternativt hur de sedan kämpar, när de väl är inne. Varianter på temat: Centre Stage, A Chorus Line, Save The Last Dance, Streetdance 3D, Flashdance, Step Up, Billy Elliot, Strictly Ballroom, och så vidare. I vissa av filmerna har man satsat lite mer på storyn. Billy Elliot hör definitivt till dem. Där behandlas genus- och klassfrågor och filmen utspelar sej i en tid av politisk konflikt i Storbritannien. Save The Last Dance kan också sägas höra dit, eftersom den i viss mån skildrar motsättningar mellan etniska och sociala grupper i USA. Black Swan är också en ovanlig dansfilm, eftersom den är placerad i rysargenren. Huvudpersonens mål är visserligen är att få en roll (klara en audition) och klara av att dansa den (kämpa, när hon väl är inne), men fokus ligger på hennes psykiska (o)hälsa.

Nästa år kommer ytterligare en dansfilm, som vad det verkar kommer berätta en spännande historia. Regissören Richard Raymond och koreografen Akram Khan samarbetar för att skildra den sanna historien om Afshin Ghaffarian, som använder sej av dansen, för att revoltera mot den iranska regimen. I Iran är dans förbjudet, men Afshin hackar sej in på youtube (som också är förbjudet) och lär sej dansa med hjälp av de videoklipp han hittar där. Hans förebilder är skiftande: Michael Jackson, Bob Fosse, Pina Bausch, Rudolf Nurejev och Mikhail Baryshnikov. Med inspiration från dessa startar Afshin en hemlig dansgrupp på universitetet, som så småningom planerar att sätta upp en föreställning långt ute i öknen. Filmen heter Desert Dancer. Än finns ingen trailer på youtube, men håll utkik!

Akram Khan citeras i tidskriften Dance for you: "Den här filmen handlar inte bara om dans, utan om syftet och anledningen till varför dans är så viktigt i våra liv. Jag är exalterad över att jobba med Richard /.../ som på en gång kan se och fånga kroppens sanna essens. Det är inte bara en inspirerande historia om att kämpa för att frigöra sej från en politisk regim genom dans, utan också om den frihet vi alla har rätt till, oavsett vilket land, vilken nationalitet eller vilken kultur vi kommer från." (min översättning)

Hur man tilltalar sina lärare i Sverige, England och Tyskland

Jag har pluggat i tre europeiska länder: Sverige, England och Tyskland. Relationen mellan lärare och studenter var synnerligen olika i de tre länderna. I Sverige känns det som om lärare (oavsett vilken akademisk titel de har) och studenter är relativt jämlika. Man tilltalar varandra som vuxna människor. Studenterna duar naturligtvis lärarna, eftersom vi alla duar varandra i Sverige, och man kan skämta och ha trevligt tillsammans både i och utanför klassrummet.

I England var det annorlunda. Visserligen kan elever och studenter på motsvarande gymnasie- och högskolenivå tilltala sina lärare med förnamn (till skillnad från i grundskolan, där man kallar sina lärare miss Bardon eller mr Smith), men man pratar inte hur som helst om vad som helst. Det ansågs helt ok, åtminstone på den skola jag gick på, att en lärare skällde ut en student medan studenter, som kom med invändningar eller synpunkter, bemöttes med ett kyligt: "Passar det inte är det bara att du slutar." En gång behövde jag prata med rektor på skolan, så jag knackade på hans dörr, som man gör i Sverige. Han svarade ja, så jag öppnade dörren och gick in, varpå rektorn fick ett vredesutbrott över mitt oförskämda beteende. Tydligen var man tvungen att boka tid hos hans sekreterare, för att få tala med honom, om man var student. Den tanken hade inte ens slagit mej.

Tyskland var faktiskt ännu mer annorlunda mot Sverige än England var. I Tyskland är det brukligt att vuxna människor niar varandra, men den regeln har många undantag, vilket komplicerar umgänget för en utlänning som jag. Unga människor niar sällan varandra. Det händer visserligen i butiker och på restauranger, men kurskamrater tilltalar varandra med du. Det var den lättaste biten att lära sej. Sedan blev det svårare. Det normala skulle vara att både lärare och studenter niade varandra, men kulturarbetare brukar dua varandra, så pluggar man dans är det inte så lätt att veta. Det enklaste var de lärare som sa ni till studenterna. Då var det ingen tvekan om att vi skulle kalla dem för ni också. Andra lärare duade studenterna, men förväntade sej att bli niade tillbaka, medan den tredje gruppen lärare duade studenterna och likaså ville bli duade av oss. Jag lyckades aldrig riktigt lista ut vilka man fick dua, så jag körde med ni rakt igenom. Hierarkierna mellan arbetskamrater är också väldigt starka i Tyskland, så vissa lärare (professorer) förtjänade mer respekt än andra (docenter). Alltihop var mycket förvirrande.

Sen har jag pluggat en kort period i USA också. Där kändes relationen lärare-student väldigt lik den i Sverige, så där var det enkelt.