Fred Astaire vs Bill Bojangles Robinson

Nyligen delade en bekant till mig två videoklipp på min facebookvägg. Det ena visar Bill Bojangles Robinson och Shirley Temple i en berömd scen från filmen The little colonel från 1935:

Det är, enligt mig, en underbar dansscen, som förmedlar lekfullhet och prestigelöshet i kombination med knivskarp teknik och rytmisk precision. Förutom att klippet visar vilken briljant dansare Mr Bojangles var är det också ett tydligt exempel på hur afroamerikaner porträtterades som barnsliga, asexuella och naiva i Hollywoodfilmer på 1930-talet. Svarta dansare och skådespelare tilläts inte att spela romantiska roller. Om de alls syntes i filmerna var det som artister eller tjänstefolk. I klippet från The little colonel framställs Mr Bojangles inte som en ansvarsfull och mogen vuxen, utan han och Temple framstår snarare som två barn, lekkamrater, som busar tillsammans.

Det andra klippet visar Fred Astaire i Puttin' on the ritz från 1946:

Fred Astaire - Puttin' On The Ritz from Evgeny Demchenko on Vimeo.

Även om det skiljer tio år mellan att just de här två filmerna kom ut var Fred Astaire och Mr Bojangles samtida, men väldigt olika. Jag hade aldrig sett just det här klippet förut och jag fann det njutbart att se Astaire presenteras som en skicklig, elegant och lekfull solodansare. I de flesta klipp som går att hitta dansar han tillsammans med Ginger Rogers, som naturligtvis var en lika skicklig dansare som Astaire, men får mycket mindre cred för det. Ett klipp med Astaire och Rogers tillsammans skulle ha gjort det jag skrev ovan om att Mr Bojangles inte fick dansa romantiska roller tydligare, men även i solonumret kan vi se skillnaderna mellan de två manliga dansarna. Astaire är rik (han påpekar till och med att han har "lots of dollars" i fickan) och oberoende och framför allt är han vuxen. Även om koreografin är lekfull och rolig dansar han den med uttrycket hos en erfaren och korrekt vuxen och visar inget av den barnslighet eller spjuveraktighet, som syns i Mr Bojangles dans.

I ett jämlikt samhälle hade det här kunnat vara skillnader i två dansares personlighet, men i sin historiska kontext måste det ses som exempel på de olika möjligheter som svarta respektive vita dansare hade i Hollywood på den här tiden (och koppla det till hur det ser ut idag). Dessutom lärde sig Fred Astaire de flesta av sina moves av svarta dansare, som hade hittat på dem, men inte fick synas på vita duken.

New York - ett nytt balettcentrum?

Även om balett varit en stor företeelse i USA under ganska lång tid, med flera internationellt framstående dansare och koreografer, inte minst George Balanchine, är det nog få européer som skulle lista landet som en av de viktigaste balettnationerna. Åtminstone torde det vara tämligen ovanligt i mina föräldrars generation.* Unga dansintresserade skulle kanske tycka annorlunda.

Parisoperan. Från en.wikipedia.org

Under 17- och 1800-talen var det Paris som var balettens huvudstad. Ludvig XIV (1638-1715) var en stor dansfantast (om inte annat insåg han dansens effektivitet som propagandaverktyg) och det kungen gillade blev alltid populärt. Paris producerade en rad balettstjärnor, till exempel Marie Sallé (1707-1756), som var först med att dansa utan korsett och som dessutom kortade sina kjolar så benen syntes, och Marie Taglioni (1804-1884), som var den första att introducera tåspetsteknik (i mjuka skor).

Marinskijteatern. Från simple.wikipedia.org

I slutet av 1800-talet flyttades balettens centrum till Ryssland (Moskva och St Petersburg), som hade en senare romantisk epok än Västeuropa (romantiker verkar förtjusta i balett). På 1900-talet skulle Ryssland förmodligen anses som den främsta balettnationen av de flesta. Den ryska skolan producerade stjärnor som Vaslav Nijinskij, Agrippina Vaganova och Mikhail Baryshnikov. Trots att modernismen och ryska revolutionen förändrade den ryska baletten känns det dock numera lite som om den gått i stå. Jag hör mycket sällan några nyheter från öster och kommer det gästspel från Ryssland är det vanligen de gamla klassikerna Svansjön och Nötknäpparen som dansas.

Juilliard School. Från behance.net

Så vilken är 2000-talets balettmetropol? Tack vare Hollywoodfilmer som Center stage (2000), Save the last dance (2001) och Black swan (2010) har Juilliard School och American Ballet Theater (ABT) hamnat i blickfånget även för européer. Det är mot New York snarare än Moskva mina unga balettelever riktar sina blickar och sin längtan. Skulle jag fråga dem gissar jag att USA skulle ligga i topp på deras lista över stora balettnationer.

Så kan vi se hur populärkultur och finkultur är inflätade i och påverkbara av varandra. Med hjälp av Hollywood blir New York ett nytt centrum för balett. Kanske. Framtiden får utvisa om min hypotes stämmer.

------------------------------

PS. Svara gärna på min miniundersökning i bloggens högerspalt!

------------------------------

*För att stärka det här påståendet samlade jag in data från mina föräldrar. Min tes höll inte. Den ena föräldern valde visserligen Ryssland, Frankrike och Italien, men den andra svarade Ryssland, Frankrike och USA. Den senare är förvisso filmintresserad.

Nostalgi, del 2: 60 seconds dance

60 seconds dance är en dansfilmstävling, där alla bidrag måste vara exakt 60 sekunder långa. Två gånger har jag deltagit. Första gången var 2012, då Emil Johansson hjälpte mej att göra As time passes by, som gick vidare till Topp 30.

Andra gången var 2013, då Glenn Strid och jag komponerade ihop Holding on, som obegripligt nog åkte ut redan i första gallringen.

Såklart var det Christian Björklund som gjorde ljud/musik till båda filmerna.

Josephine Baker: scenkonst som politik

The Josephine Baker Story 

"Before Madonna... before Marilyn... there was Josephine."

Tänk att Josephine Baker har kunnat suddas ut så ur historien. Visst nämns hon och hennes banandans i de flesta beskrivningar av jazzens historia, men de flesta som inte är specifikt intresserade av jazzhistoria rynkar pannan och skakar på huvudet, när jag nämner hennes namn. Även förvånansvärt många dansare har ingen aning. Ändå borde Josephine Baker ha lika stor plats som Madonna eller Marilyn Monroe - eller för den delen Beyoncé och Nicki Minaj - i det kulturhistoriska arkivet. I danshistorien borde Baker beskrivas på samma sätt som Isadora Duncan.

Likheterna mellan Baker och Duncan är faktiskt slående lika. De lämnade båda USA i sena tonåren (Duncan drygt 20 år tidigare än Baker), eftersom de inte fick genomslag för sin dans där, till förmån för Europa, som välkomnade dem med betydligt större entusiasm. Båda tog med sej nya kropps- och rörelseideal till den gamla världen, drev var sin politisk agenda från sin plats på scenen, fick draghjälp av businessmän som älskade eller fascinerades av dem, visade osedligt mycket hud och återvände till USA bara för att bli besvikna. Båda har haft ett stort inflytande över dansens utveckling i Europa inom respektive genre. Den stora skillnaden är förstås att Duncan var vit och Baker afroamerikan. Klass och etnicitet har avgjort hur mycket och på vilket sätt var och en omtalas i historieskrivningen.

Spelfilmen om Josephine Bakers liv, The Josephine Baker Story från 1991, tecknar ett nyanserat och gripande porträtt av dansaren, sångerskan och aktivisten. Förutom hur olika former av rasism - exoticering i Europa kontra segregation och explicit hat i USA - skildras är det mest slående hur Baker använde sitt kändisskap för att förändra samhället. Det handlade inte i första hand om att föra ut ett verbalt budskap från scenen, utan om de krav hon ställde på integrering av vita och afroamerikaner. Hon vägrade helt enkelt att uppträda, om inte såväl publiken som scenarbetarna och ensemblen var blandade. Krav som kanske gav ringar på vattnet och öppnade folks ögon för att detta var möjligt att ens föreställa sej.

En av de starkaste delarna av filmen är också tillkomsten av banandansen, det nummer som Baker fortfarande efter en lång karriär och alla år som politiskt aktiv är mest känd för. För att bli accepterad som artist i Europa var nordamerikanen och stadsbon Baker tvungen att skapa en bild av sej själv som en djungelflicka, ett halvdjur, som på samma gång kunde locka och skrämma - en karaktär som hon lyckas hitta i sej själv genom en intim relation med en vit man. Han hjälper henne att omskapa sej själv så som den vita europeiska publiken vill se henne. Att Josephine Baker än idag refereras till som hon med banankjolen är talande för hur ickevita dansare och artister fortfarande exoticeras och avhumaniseras. Det är att förminska den betydelse hon haft för både dansen och den politiska utvecklingen. Hennes storhet under 1930- och 40-talen kan jämföras med Beyoncé idag. Hon sägs ha varit både den bäst betalda och den mest fotograferade kvinnan i världen. Därför blir jag extra glad när nutida artister som Nicki Minaj plockar upp hennes arv, vrider till exoticeringen och spottar på både den manliga och den vita blicken. Förutom allt annat som är coolt och intressant med det ger det upprättelse åt Josephine Baker.

Klassisk balett och vithetsnormen

Misty Copeland. Från latimes.com.

För några veckor sedan blev Misty Copeland utsedd till principal dancer* i American Ballet Theatre (ABT). I år firar kompaniet 75 år och är sedan nio år USA:s nationalbalett. Därför är det anmärkningsvärt att Misty Copeland är dess första afroamerikanska principal dancer. Anmärkningsvärt, men inte förvånande.

Det finns stereotyper av det mesta, inte minst ballerinor. Om någon ber dej blunda och föreställa dej en ballerina, vilken hudfärg har dansaren du ser framför dej? Misty Copeland berättar i intervjun nedan hur ofta hon har fått höra att hon inte ser ut som en ballerina. "Jag tycker jag ser ut som en ballerina! Jag känner mej som en ballerina!" säger Copeland - och det gör hon. Förutom sitt afroamerikanska ursprung uppfyller hon alla fysiska ideal för en klassisk dansare. Det går inte att bryta för många normer på en gång och ändå göra karriär i ett stort balettkompani (i alla fall inte än). Copeland bryter mot två: vithetsnormen och ungdomsnormen. Copeland fyller nämligen 33 i år, vilket gör henne till en ovanligt gammal principal dancer.

Copeland är inte bara den första afroamerikanska principal dancern i ABT. Hon är den första kvinnliga afroamerikanska premiärdansösen i hela USA. Två manliga svarta dansare har tidigare utnämnts till principal dancers i andra kompanier. För bara något år sedan dansades Svansjön för första gången med två afroamerikanska dansare i huvudrollerna. Det var Misty Copeland som dansade svanen.

Att hon utnämnts till principal dancer är såklart en stor framgång för Copeland själv och för afroamerikaner i allmänhet. Afroamerikanska flickor som vill satsa på balett har en nu en förebild som visar att de kan komma hur långt som helst. Men Copeland och hennes senaste karriärssteg är kanske ännu viktigare för alla oss som självklart ser en vit dansare framför oss, när vi tänker oss en ballerina. Copeland ställer stereotypen på ända och får oss förhoppningsvis att omvärdera våra förgivettaganden. Kanske är 14 % av USA:s klassiska dansare svarta om ett par decennier. Kanske kommer det vara möjligt för alla som vill hålla på med balett att göra det utan att bli utsatt för ifrågasättande och trakasserier.

Jag vill också rekommendera en fiktiv skildring av vithetsnormen inom klassisk balett, filmen Center Stage från 2000, där vi kan ge lite extra uppmärksamhet åt den vita huvudpersonens svarta bästis (en typisk roll i amerikansk ungdomsfilm och tv-serier) Eva, mycket väl gestaltad av Zoe Saldana. Se den!

---------------

*Den svenska motsvarigheten är premiärdansös.

En dansfilm att se fram emot

Dansfilm är en genre, som inte precis är känd för djup och starka berättelser. Det vanligaste temat är förmodligen unga dansare, som strävar efter att klara en audition till en skola eller ett kompani alternativt hur de sedan kämpar, när de väl är inne. Varianter på temat: Centre Stage, A Chorus Line, Save The Last Dance, Streetdance 3D, Flashdance, Step Up, Billy Elliot, Strictly Ballroom, och så vidare. I vissa av filmerna har man satsat lite mer på storyn. Billy Elliot hör definitivt till dem. Där behandlas genus- och klassfrågor och filmen utspelar sej i en tid av politisk konflikt i Storbritannien. Save The Last Dance kan också sägas höra dit, eftersom den i viss mån skildrar motsättningar mellan etniska och sociala grupper i USA. Black Swan är också en ovanlig dansfilm, eftersom den är placerad i rysargenren. Huvudpersonens mål är visserligen är att få en roll (klara en audition) och klara av att dansa den (kämpa, när hon väl är inne), men fokus ligger på hennes psykiska (o)hälsa.

Nästa år kommer ytterligare en dansfilm, som vad det verkar kommer berätta en spännande historia. Regissören Richard Raymond och koreografen Akram Khan samarbetar för att skildra den sanna historien om Afshin Ghaffarian, som använder sej av dansen, för att revoltera mot den iranska regimen. I Iran är dans förbjudet, men Afshin hackar sej in på youtube (som också är förbjudet) och lär sej dansa med hjälp av de videoklipp han hittar där. Hans förebilder är skiftande: Michael Jackson, Bob Fosse, Pina Bausch, Rudolf Nurejev och Mikhail Baryshnikov. Med inspiration från dessa startar Afshin en hemlig dansgrupp på universitetet, som så småningom planerar att sätta upp en föreställning långt ute i öknen. Filmen heter Desert Dancer. Än finns ingen trailer på youtube, men håll utkik!

Akram Khan citeras i tidskriften Dance for you: "Den här filmen handlar inte bara om dans, utan om syftet och anledningen till varför dans är så viktigt i våra liv. Jag är exalterad över att jobba med Richard /.../ som på en gång kan se och fånga kroppens sanna essens. Det är inte bara en inspirerande historia om att kämpa för att frigöra sej från en politisk regim genom dans, utan också om den frihet vi alla har rätt till, oavsett vilket land, vilken nationalitet eller vilken kultur vi kommer från." (min översättning)

Formen berättar allt

I förrgår såg jag äntligen filmen The Artist. Det är en fantastiskt vacker film, genomtänkt och välgjord. Allra mest fascinerande är att formen så tydligt framträder som det viktigaste i filmen. Storyn har vi sett förut. Stumfilmsskådis på 1930-talet vägrar ta till sej den nya tekniken och spela in talfilm. Han träffar en ung, utåtriktad statist, som anammar talfilmen direkt och växer till en stor stjärna medan hans eget liv raseras mer och mer. Ändå kan de inte glömma varandra, utan söker ständigt vägar att förenas. Väldigt mycket påminner om Singing in the Rain och en hel rad andra filmer. Och ändå är The Artist så speciell. Varför? Jo, för att den är annorlunda berättad. Först och främst är det en stumfilm. Den är svartvit och innehåller varken tal eller ljudeffekter. Istället ackompanjeras alla scener, på sant stumfilmsmanér, av dramatisk filmmusik varvad med storbandsjazz. Vilket sätt att berätta om en stumfilmsaktör skulle vara mer passande? När ett ljud väl dyker upp är det så effektfullt att jag blir alldeles hänförd. Så starkt ett enkelt vardagsljud kan upplevas!

Som alla riktiga stumfilmer innehåller också The Artist textplattor, men bara när det verkligen behövs. En hel del av läpprörelserna får vi tolka själva - och det är ju enkelt, eftersom kroppsspråket ändå säger det mesta. Bara viktiga nyckelrepliker och mer komplicerade konversationer textas, vilket gör att filmens flöde slipper avbrytas i onödan. Samtidigt är det på något sätt ironiskt, när en del av konflikten i filmen är kritiken mot de överdrivna gesterna i stumfilm.

En annan viktig del av formen är hur olika scener och till synes olika konflikter länkas samman och hänger ihop. När skådespelarens fru i frustration utbrister: "Varför vägrar du prata!?" kan det handla om både deras relation och hans jobb. Och när han låter sin enda egenproducerade film, där han förutom att producera också regisserar och spelar huvudkaraktären, sluta med att han sjunker ner i kvicksand och försvinner är symboliken nästan överdrivet tydlig (men eftersom det är stumfilm funkar det).

Så vad finns det då för hopp för en avdankad stumfilmsskådis när ljudfilmen har slagit igenom totalt? Jo, så klart nästa stora fluga i Hollywood under 1930-talet - dansfilm!

Att skapa är att välja bort

I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Så börjar Bibelns skapelseberättelse. Dessförinnan fanns ingenting, utom Gud förstås. Gud hade kunnat skapa precis vad som helst, men valde att skapa jorden och allt som lever här. Varför? Ingen vet.

På samma sätt är det varje gång vi skapar en koreografi. Ingenting finns. Vi har alla möjligheter. Vi är förstås inte riktigt lika fria som Gud var i begynnelsen, eftersom vi har de fysiska lagarna att förhålla oss till, men bortsett från det är det tomt. Allt är möjligt.

Problemet är att alla möjligheter är lite för många. Det blir svårt att överblicka och svårt att se vilka möjligheter jag har. Jag måste välja bort. Man kan naturligtvis också säga att jag väljer en av alla möjligheter, men att välja en är att välja bort alla andra. Ibland ser jag inte en enda av alla möjligheterna, men ganska ofta ser jag flera. Det är då jag upptäcker att jag faktiskt måste välja bort alla utom en. Om jag försöker kombinera två eller flera idéer blir resultatet sällan särskilt bra.

När jag väl har valt idé står återigen oändligt med möjligheter till buds. Jag har alla rörelser och kvaliteter att välja på för att gestalta min idé. Och samma sak gäller när jag väljer rörelser, som när jag väljer idé. Jag väljer bort mängder av möjliga rörelser till förmån för några få.

Extra tydligt blir det när jag gör film. Till film skapar man alltid för mycket material. Sist hade jag 28 minuter filmat material, av vilka jag var tvungen att välja bort 27. Det var då jag insåg att skapande i själva verket inte innebär att producera koreografi, utan att välja bort oändligt med potentiellt material, bara för att jag har fäst mej vid en droppe i havet. Vilken är den bästa droppen?

PS. Det dröjer ett par månader till innan den omnämnda filmen kommer publiceras på internet. Håll utkik på min youtubekanal!

Vårfrudagen - Jungfru Maria Bebådelsedag

Idag är det Jungfru Maria Bebådelsedag. Precis som Lucia är det en bemärkelsedag som uppmärksammas alltför lite i mitt tycke. Här på bloggen vill jag fira den genom att rekommendera en av mina absoluta favoritdansfilmer Bebådelsen av Angelin Preljocaj.

Svårigheten i en titel

Att komma på en titel tycker jag hör till de svåraste delarna av färdigställandet av ett verk. Jag har tidigare skrivit om det hårda arbetet att pressa fram en idé, men när idéen väl finns där brukar resten gå ganska smidigt - tills det är mer eller mindre klart och jag kommer på: Just det, stycket ska heta något också. Titelproblemet är någonting som konstnärer inom alla områden dras med, men hur man ser på det verkar skifta från person till person. Utan titel eller Untitled är inte helt ovanligt i bildkonst. Det är dock sällan man ser en bok eller ett musikstycke som kallas så. En vän till mej, som är musiker, menar att om man inte kommer på något namn är det bättre att sätta dagens datum som titel. En annan bekant, skulptör och videokonstnär, menar tvärtom att "relationen mellan titeln och verket är ett konstverk i sej" och skulle aldrig kunna tänka sej att kalla en skulptur för Utan titel eller 2012-03-02.

Igår hade mina gymnasieelever föreställning. Efter att ha försökt undvika titeldiskussionen så länge som möjligt bestämde de sej för att kalla föreställningen Utan titel, när jag påpekade att det var vanligt förekommande i bildkonst. Benämningen är dock ovanlig i dans och med sin underrubrik En dansföreställning om tonårens alla bekymmer fyllde den snarare den funktion som nämnda skulptör talar om. Utan titel antyder då en känsla av att vara namnlös, rotlös, identitetslös och ett sökande efter sammanhang, tillhörighet och självständighet på samma gång. Stora delar av koreografin behandlade också olika roller och identiteter, som vi leker med och utforskar varje dag - såväl tonåringar som vuxna.

Samma dag inföll deadline för en dansfilmstävling, som jag har gjort ett bidrag till. Inte heller där kom jag på någon bra titel, utan valde att kalla min video Tid, som också var temat för tävlingen. För sent kom jag på vad den egentligen skulle heta och det grämer mej lite att titeln inte kom med till tävlingen. Kanske får jag ha en liten namngivningsceremoni efter tävlingen och ge mitt verk ett nytt namn - och samtidigt en ny identitet. Det nya namnet, det egentliga namnet, säger nämligen mer än bara Tid och relaterar till stycket på ett annat sätt, fördjupar meningen i verket utan att förklara det och ger det ännu en dimension. Precis det som min skulpterande kompis menar att en titel ska göra. Synd bara att det inte kom med i inlämningen. Betyder det att jag har lämnat in ett ofärdigt verk?

Mitt och alla andras bidrag till tävlingen går att se här. Min video har nummer 33.

Ännu en fiktiv lärarförebild

Förra året fick jag en ny idol, balettpedagogen Helena (spelad av Charlotte Rampling) i filmen Streetdance 3D. Helena framstår som auktoritär, när hon tystar studenternas protester mot hennes kontroversiella beslut att låta hiphop/street vara temat för deras sista kurs, men hon har samma pondus gentemot rektorn, när han protesterar. Hon tror helt enkelt på sin idé och ser till att genomföra den, utan att brusa upp. Även när hon har alla emot sej behåller hon sin värdighet och väntar ut studenternas, hiphoparnas, rektors och andra lärares process ha sin gilla gång. Hon tar med sej filmens huvudperson, hiphopkoreografen Carly, på balett. Så öppnar hon Carlys ögon för något nytt precis som hon har öppnat sina balettstudenters ögon för hiphopen. Mitt bästa Helenaögonblick inträffar mot slutet av filmen, när Carly säger: "Du visste redan från början att vi skulle lyckas, eller hur?" Helena svarar: "Nej, det gjorde jag inte. Ibland måste man bara prova saker."


Av någon anledning verkar inte andra Streetdance-fans uppskatta Helena lika mycket som jag, för trots att det kryllar av klipp från filmen på youtube är det här det enda jag kan hitta som innehåller Helena. Det är tyvärr dubbat till tyska, men ni kan ändå få en aning om Helenas värdighet, stillsamma entusiasm, glimt i ögat och intresse för de unga dansarna.

Läs också:
Lärare på film

Dansanalys med elever

Jag har den stora lyxen att hålla i en kurs, som heter dansfördjupning, med åtta elever som vill lära sej allt om dans. Det är en kurs där jag får chansen att gå in på djupet på en rad områden, som jag knappt hinner beröra i genreundervisningen - och dessutom är eleverna intresserade vad jag än tar upp. Det händer också allt som oftast att eleverna leder in samtalet och dansen på helt andra vägar än jag hade planerat från början. De har så mycket kunskaper och erfarenheter, som jag inte har! För ett par veckor sen, när vi pratade om rörelserytmer, upptäckte jag plötsligt att vi satt på golvet och diskuterade vilken form jordens omloppsbana runt solen har och huruvida jordens hastighet är densamma hela tiden!

Igår analyserade vi en bit av filmen Hemliga rum eller Ikväll är jag oemotståndlig! av Birgitta Egerbladh. Först tittade vi så förutsättningslöst som möjligt. Därefter fick var och en beskriva vad de sett med ett enda ord. Inget mer, ingen diskussion eller förklaring. Sen fick alla var sitt papper med ett ord på, antingen ett av orden de nyss sagt eller ett ord som jag skrivit ner i förväg. De fick i uppgift att titta på filmen en gång till och skriva ner allt de la märke till som hade med ordet på deras papper att göra. Efter andra titten fick vem som ville dela med sej av något som hen skrivit på sitt papper och vem som helst fick instämma eller protestera. En rad intressanta diskussioner kom upp! Vi pratade om klädernas betydelse för vår tolkning av rörelserna, om kontraster, resan in i vuxenlivet, att skapa rytmer med hjälp av klippning, att visa och dölja med hjälp av kameran och flera andra saker. Sen tittade vi ett varv till med nya ord - och om inte lektionen hade tagit slut kort därefter hade vi kunnat prata om minst lika många ämnen till! Trots den begränsade tiden hann vi dock gå ganska djupt i en diskussion kring etnicitet och utseende.

Som sagt, den kursen är en lyx.

Orden som stod på papprena var genus, ålder, etnicitet, rörelserytmer, referenser, kläder, rummet, kameran, klippning, sång/tal, musik/ljud och relationer.

Ett självporträtt

Det är inte alltid man har lust att skapa. Det finns så många distraktionsmoment. Man kanske är trött, man kanske har andra saker att tänka på, man kanske bara är lat eller känner sej oinspirerad. Men även de dagarna kan det vara givande att skapa. Oftast är det faktiskt det. Kanske kan det till och med vara extra givande de dagarna. Jag tänker ganska ofta på hur bra det kan vara att tvinga sej att göra sånt man vet att man mår bra av, även när man inte har lust med det. Jag mår bra av att skapa med kroppen. Idag blev jag påmind om det. Här är resultatet:

Motstånd

2007 dansade jag i en kortfilm av den tyska konstnären Svea Duwe. Under en dag målade vi om en del av hennes ateljé, satte upp en kamera och gjorde lerkorkar som skulle sitta i de plastflaskor med kolsyrat vatten som Svea tejpade fast på mina ben. Sedan filmade vi, torkade golv och kläder, filmade igen, torkade igen, och så vidare. Resultatet blev 2 min film, där man ser min kropp upp till halsen med stora petflaskor fasttejpade på benen. Flaskorna är som sagt fyllda med kolsyrat vatten och när jag så småningom börjar hoppa gör den omskakade kolsyran att korkarna flyger ur flaskorna och vattnet sprutar ut på mej och på golvet. Svea gav filmen titeln Wiederstand (Motstånd) och det är det minsta man kan säga om vad jag upplevde när jag dansade. Jag tror att flaskorna gav mej en extravikt på ungefär 12 kg, alltihop på benen. Samtidigt som överkroppen kändes lätt var benen så tunga att till exempel inte kunde göra relevé (vilket man kan se på filmen om man tittar efter). Vid ett tillfälle i filmen gör jag arabesque och även om det var möjligt att utföra gjorde det att jag senare på kvällen fick en sån kramp i ryggen att kroppen mer eller mindre vek ihop sej bakåt. Dessutom blev det halt på golvet av allt vatten och jag var hela tiden rädd att falla på betongen. Det återknöt dock till Sveas första inspiration till projektet, som var hästars beteende när de blir infösta i en transportvagn.

Jag har visat filmen för mina elever som exempel på antidans. Det kanske inte riktigt är antidans, eftersom jag faktiskt dansar i filmen, men jag tycker att det åtminstone är antibalett. Balett följer i princip alltid musiken slaviskt, men i Wiederstand finns ingen musik. Till en början är det helt tyst, men så småningom hör man korkarna, vattnet och fötterna, vilket helt tar bort illusionen av lätthet som baletten eftersträvar. Den dansande kroppen är inte heller i fokus, utan åskådarens blick dras till helt andra saker, återigen vattnet och flaskorna med sina röda korkar. Dansaren (jag) är också helt avpersonifierad i och med att huvudet är avklippt och all balettens lätthet motarbetas av flaskornas tyngd. Det är som om Svea retas med publiken, tycker jag.

Se filmen här!

Chicago i LA

Burlesque

Likheterna med Chicago är många. Visserligen utspelar sej Burlesque inte på ett fängelse utan på en klubb, men liksom fängelset är klubben i mångt och mycket ett kvinnokollektiv med några få karismatiska män. Protagonisten Ali är en söt och blond flicka från landet, som drömmer om att stå på scen. Första gången hon möter bartendern Jack har han samma kulliga hatt och kraftiga eyeliner som Amos i Mr Cellophane-numret. Med kortklippt peruk och utmanande scenkläder blir hon själv också alltmer lik Roxie Hart. Scenframträdandena är också mycket lika i de två filmerna. Typen av musik, stilen på kostymerna, rörelsemönstret, scenografin. Inte för att det gör nåt. Det är show och det funkar. Och det finns avgörande skillnader också. Den viktigaste tycker jag är att karaktärerna i Burlesque faktiskt är schyssta mot varandra och bryr sej om varandra. Till skillnad från i Chicago gäller det inte att trampa på alla andra för att själv nå till toppen, utan om att vara lojal och känna för ett ställe, ett koncept, en gemenskap. Det är något jag verkligen gillar med den här filmen.

Dag 16 - Din första kyss

Den här rubriken fick mej att fundera. Kyssar förekommer ganska ofta i dansföreställningar och dansfilm. Inte lika ofta som i spelfilm, men ändå ganska ofta. En bekant till mej gick och provade kontaktimprovisation en gång, men vill aldrig mer gå dit igen, eftersom folk hånglade i hörnen. Det har jag aldrig varit med om, men två av mina elever pussades en gång i en improvisation jag ledde. Det var vad jag kom på när jag funderade. Jag insåg att jag själv aldrig har varken pussats eller hånglat i något dans- eller annat jobbsammanhang. En sommar var jag dock med i en föreställning (Éclipse av Marina Palovaara) där jag klängde mej fast på en av de andra dansarna, ständigt upprepande: "I love you. I love you."

Den bästa kysscenen jag sett var med i The Guest House av Fernando Melo (se film).

Berättelser

Tidigare undervisade jag på ett gymnasium och en folkhögskola. Där fick flera av mina grupper i uppgift att analysera Angelin Preljocaj film Bebådelsen. När jag läste analyserna och lyssnade på vad eleverna sa (vissa grupper gjorde skriftlig analys och vissa muntlig) blev jag mycket imponerad av deras iakttagelseförmåga och slutsatserna de drog, framför allt när de beskrev "handlingen" och karaktärerna. Någon såg en kärleksrelation mellan en tjej och en kille, någon annan såg en kärleksrelation mellan två tjejer. Någon såg en mamma-dotter-relation och någon annan en maktrelation mellan en förtryckande man och en förtryckt kvinna. Någon såg en vänskapsrelation. Någon såg en mer eller mindre abstrakt dröm, som den vitklädda vaknade från i slutet.



Häromdagen diskuterade jag Twighlight-filmerna med en vän. Jag uttryckte min avsky inför sättet att skildra unga kvinnor och det ideal jag tycker filmerna anger (läs mer om det här). Min vän förstod inte alls min upprördhet. "Bara för att det är så i filmen betyder det inte att det ska vara så i verkligheten," sa hon. "Det är ju bara en berättelse!" "Inga berättelser är bara berättelser!" kontrade jag. "Alla berättelser lär oss någonting. Det är därför vi har berättelser, för att vi ska få ta del av andras liv (fiktiva eller verkliga) och lära oss någonting av det."

Så är det naturligtvis, men vad vi lär oss är förstås olika från person till person. Hur vi tolkar en berättelse och vad vi lär oss av den skiljer sig beroende på våra erfarenheter och referenser samt vad som är viktigt för oss just nu. Jag tycker att mina elevers analyser av Bebådelsen är ett tydligt exempel på det. För mig är titeln en tydlig indikator på vad stycket "handlar om", vad som skildras, men ingen av mina elever hade sett vare sig ängeln eller Maria eller något budskap om jungfrufödsel. För dem betydde titeln inte ett dugg. Många hade aldrig ens hört ordet. Vad de såg grundade sig istället på deras referenser kring relationer, könsroller, drömmar, verklighet och film.

Inga berättelser är "bara" berättelser, men det är inte säkert att berättelserna berättar samma sak för mej som för dej.