Spännvidden mellan ensamhet och gemenskap

I senaste numret av Pedagogiska Magasinet berättar rytmikläraren Cecilia Hofsten om sitt ämnes betydelse för elevernas utveckling [länk]. Det hon säger skulle lika gärna kunna handla om dans:

Från vild till vila. Musikens möjlighet är spännvidden mellan det lilla och det stora, mellan kraftfulla utspel och tystnad. /.../ Barnen får använda olika sidor av sig själva; något kraftfullt, något tveksamt, något självklart, något läskigt, något sorgset. /.../ Jo, något händer. Barnen får en helhetsupplevelse som inbegriper både kropp och själ. Musik och rörelse kan öppna kanalerna till en människas känslor. Och att musicera tillsammans är att mötas utan ord. Det är slitna fraser men de uttrycker vad som kanske är en kärna: Att genom rytmiken utforska spännvidden mellan ensamhet och gemenskap, mellan att stå i centrum och vara en i mängden. Det är naturligt att jag gör, du gör, vi gör - och ni tittar! Hur mycket plats kan jag ta i förhållande till andra? Blir vi alltid starkare tillsammans? Vad händer med mig själv om jag bara står tillbaka? Det är centrala mänskliga frågor som man ofta talar om och som får en kroppslig aspekt genom musiken.

Särskilt det där med att "utforska spännvidden mellan ensamhet och gemenskap" fångade mitt intresse. Att dansa unisont, att lyfta fram en solist mot gruppen som bakgrund, att skapa små grupper i gruppen eller att improvisera individuellt fast alla tillsammans, det är intressanta former för komposition - men det är också ett utforskande av våra sociala relationer i verkligheten. Många ser det som att soloroller är viktigast, men vad är en solist utan gruppen? Det är stor skillnad på att dansa ett solo ensam på scen och att göra det med en grupp dansare där som gör något annat. Att komma till insikt om att alla deltagare är lika viktiga för kompositionen är en fantastisk känsla. Att vara en del av en helhet som är mer än summan av delarna... En kör är mäktig för att den är en kör. Samma sak med en orkester - eller en dansensemble. Det hänger också ihop med det Cecilia Hofsten säger om att det blir naturligt att man turas om att titta på varandra. Vi har olika roller i sammanhanget, men alla är lika viktiga. Att visa något utan publik är helt meningslöst och en motsägelse i sej själv.

Läs också:
Att hantera elevers prestationsångest
Öppna dörrar

Blowing my mind

Läs också: 
Föreställningsarbete 
Danse macabre

Slå ihop SYTYCD och Top Model!

Jag tittar inte mycket på tv här hemma, men när jag var i USA förra sommaren började jag följa både So You Think You Can Dance och America's Next Top Model. Man skulle kunna tänka sej att det förstnämnda programmet skulle vara en guldgruva för en danslärare, men ack, så är icke fallet. Programmet är rent ut sagt urtråkigt med koreografier som är så lika stil- och rörelsemässigt att de knappt går att skilja från varandra, intetsägande jurykommentarer och bristfällig dokumentation av arbetet bakom scenframträdandena. Titta på klippet här nedanför, försök bortse från alla tårar och lyssna på vad domarna verkligen säger. Förmodligen kommer du då upptäcka att de på sex minuter säger nästan ingenting! Visserligen är de så berörda att de gråter, men de kan inte sätta ord på varför.



På sex minuter framkommer bara tre konkreta faktorer som påverkat framförandet: 1) hans styrka; 2) hennes mognad; 3) tilliten dem emellan. Väl det, men det hade de kunnat säga på en minut. Dessutom hade det varit intressant att få veta hur han blivit så stark, vad mognad innebär i danssammanhang och hur de har jobbat för att kunna lita så på varandra. Hur var det att jobba med den här koreografen? Hur jobbar koreografen? Vad ställs för krav på dansare i yrkeslivet?

Det är sådana frågor vi får svar på i America's Next Top Model, som jag på grund av mina fördomar hade förväntat mej skulle vara ett mycket ytligare program. Tvärtom! Under hela programmet förevisas vi vad det innebär att jobba som modell. Visserligen inga djuplodande reportage, men bilder som visar vad modellerna gör före, under och efter fotograferingen tillsammans med kommentarer som kastas hit och dit om vad de behöver jobba på ger tillsammans en ganska tydlig bild av modellers arbete. Sedan kommenteras också de färdiga bilderna. Titta på klippet nedan och jämför vad som sägs med klippet ovan.



I Top Model ska deltagarna inte bara lära sej posera. De ska också lära sej hur det är att jobba som modell - de ska lära sej branschen. Någonting sådant har jag aldrig sett i So You Think You Can Dance. Där får vi mest bara se den färdiga produkten, när den visas på scen. Det är som om Top Model skulle bestå av att vi bara fick se de färdiga bilderna!

Det är naturligtvis inte så att So You Think You Can Dance är uselt medan Top Model är briljant. Det finns bra och dåliga saker i båda programmen. Mitt förslag är därför att slå ihop dem. Kanske skulle det nya programmet kunna heta Top Dancer och innehålla följande:

1. Dans - massor av olika sorters dans. I Top Model får deltagarna göra en mängd olika sorters jobb i olika miljöer med olika krav. I SYTYCD får de mest bara dansa hiphop och lyrisk jazz.
2. Arbetet - vad som kommer före och efter de korta minuterna på scen. Den dagliga träningen, svetten, smärtan, kraven från koreograferna, besök hos kostymören, osv. Och vad som krävs för att hålla sej på banan, för att bli ihågkommen, för att få jobb.
3. Skapandet - både koreografens och dansarnas skapande arbete. I USA verkar man fortfarande göra stor skillnad på de två rollerna, men i Europa sammanfaller de väldigt ofta.
4. Analys - och det är nästan det viktigaste av allt! I Top Model pratas det om bilderna och visningarna. Vad säger den här bilden? Vad är det som gör att vi tolkar den så? Hur gör man för att se lika lång ut som den man går bredvid på catwalken? Vad kan vi göra med ögonen för att bilden ska bli intressant? Hur förhåller sej olika linjer och former till varandra? Är bilden harmonisk eller dissonant? Frågor jag skulle vilja diskuterades även i SYTYCD.

Sista repdagen

Jag sitter på jobbet och lyssnar på trumövning från ett rum längre bort i korridoren. Idag har vi sista repet innan uppvisningen och ska repa Sindbad Sjöfararen. Det borde gå tämligen smärtfritt. Det mest spännande kommer bli att öva vår tolkning av den sista ön Sindbad kommer till, som är befolkad av demoner. Vi har ungefär 100 elever, som svartklädda ska skrida in till tonerna av sina egna röster. En ordlös kör som äntrar scenen från alla håll, även från publiken. Jag tror det kommer bli väldigt effektfullt! Det intressanta idag är dock att vi aldrig har övat den scenen tidigare och även om vi har provat att sjunga lite i några grupper ska det bli spännande att höra eleverna höja sina röster i ett sånt nytt sammanhang. Minns att det är danselever och inte sångelever vi pratar om! Tur att vi har kören som uppbackning. Om de klämmer i vågar nog resten också. Kanske försöker jag göra en ljudinspelning på föreställningen...

Sindbad och Fågel Rock

Danse macabre

Nästa vecka är jag med i en föreställning som två av mina kollegor jobbar med (se tidigare inlägg). Förutom koreografin om hallucinationer jag just hade börjat fundera på när jag skrev om det i somras har Elin och jag just skapat ett litet stycke om självskadebeteende. Det är kanske den värsta dans jag någonsin gjort. Absolut inte den sämsta, men kanske, som sagt, den värsta. Det är vi själva som dansar den och det är ett gräsligt tema att leva sej in i. Ingen av oss har själva haft den typen av problem och vår research blir ganska märklig. Idag har vi till exempel testat hur man på ett effektivt och trovärdigt sätt hetsäter en kexchoklad. Vi har också sprungit stan runt i jakt på rakblad som vi ska ha som rekvisita. Blickarna från butikspersonalen var både förundrade och misstänksamma, men till slut hittade vi på ett ställe jag inte riktigt hade väntat mej. Nåväl, den makabra rekvisitan kan locka oss till ett och annat skratt, men själva dansen tynger på sinnet. Alla hemskheter man kan hitta på internet om man googlar på sökord som är relevanta för koreografin både skrämmer mej och gör mej ledsen. Så mycket misär det finns i unga (och inte så unga) kvinnors (och andra människors) liv. I dansen gestaltar jag själva sjukdomen och jag har haft mycket svårt att hitta karaktären, men nu vet jag hurdan jag ska vara. Det är en karaktär jag verkligen inte tycker om.

By the way, föreställningen är på torsdag kl 19 i Katedralskolans aula, så är ni i Växjö vet ni vad ni ska göra då!

Berättelser

Tidigare undervisade jag på ett gymnasium och en folkhögskola. Där fick flera av mina grupper i uppgift att analysera Angelin Preljocaj film Bebådelsen. När jag läste analyserna och lyssnade på vad eleverna sa (vissa grupper gjorde skriftlig analys och vissa muntlig) blev jag mycket imponerad av deras iakttagelseförmåga och slutsatserna de drog, framför allt när de beskrev "handlingen" och karaktärerna. Någon såg en kärleksrelation mellan en tjej och en kille, någon annan såg en kärleksrelation mellan två tjejer. Någon såg en mamma-dotter-relation och någon annan en maktrelation mellan en förtryckande man och en förtryckt kvinna. Någon såg en vänskapsrelation. Någon såg en mer eller mindre abstrakt dröm, som den vitklädda vaknade från i slutet.



Häromdagen diskuterade jag Twighlight-filmerna med en vän. Jag uttryckte min avsky inför sättet att skildra unga kvinnor och det ideal jag tycker filmerna anger (läs mer om det här). Min vän förstod inte alls min upprördhet. "Bara för att det är så i filmen betyder det inte att det ska vara så i verkligheten," sa hon. "Det är ju bara en berättelse!" "Inga berättelser är bara berättelser!" kontrade jag. "Alla berättelser lär oss någonting. Det är därför vi har berättelser, för att vi ska få ta del av andras liv (fiktiva eller verkliga) och lära oss någonting av det."

Så är det naturligtvis, men vad vi lär oss är förstås olika från person till person. Hur vi tolkar en berättelse och vad vi lär oss av den skiljer sig beroende på våra erfarenheter och referenser samt vad som är viktigt för oss just nu. Jag tycker att mina elevers analyser av Bebådelsen är ett tydligt exempel på det. För mig är titeln en tydlig indikator på vad stycket "handlar om", vad som skildras, men ingen av mina elever hade sett vare sig ängeln eller Maria eller något budskap om jungfrufödsel. För dem betydde titeln inte ett dugg. Många hade aldrig ens hört ordet. Vad de såg grundade sig istället på deras referenser kring relationer, könsroller, drömmar, verklighet och film.

Inga berättelser är "bara" berättelser, men det är inte säkert att berättelserna berättar samma sak för mej som för dej.