Med musikal som vapen

No Border Musical - en gränslös föreställning

Asylgruppen och Teater Interakt, Bastionen, Malmö

Igår såg jag den kanske viktigaste föreställningen någonsin. Teater Interakt, Asylgruppen och ett tiotal ungdomar, som flytt till Sverige, har tillsammans skapat en musikal, som spränger gränser på mer än ett sätt. När arbetet började var de deltagande ungdomarna alla papperslösa, men två år senare är samtliga inne i asylprocessen igen.

Musikalen har ingen handling i traditionell mening, men en ramberättelse och ett antal karaktärer, som återkommer i olika scener. Ramen är en jubileumsfest år 2032, där det som firas är 10 år utan gränser. På festen möts människor, som tillsammans minns hur det var 20 år tidigare, då människor som flytt från krig och förtryck fängslades, avhumaniserades och skickades tillbaka. Det är handläggarna på Migrationsverket, Cornelia, Tina och Robert, som slits mellan sin plikt och sin moral. Det är aktivisten Siri, som dömts för egenmäktigt förfarande efter att ha hjälpt ett antal personer att rymma från ett förvar. Hennes dotter proklamerar vid jubileet hur stolt hon är över att hennes mamma var med och kämpade. Det är ett anonymt flyktingpar, som diskuterar balansen mellan aktivism och anpassning, mellan att synas och att vara osynlig. Det är en barnläkare, som röntgar handleder, kollar tänder och mäter könsorgan, för att se om barnen är barn, men som till slut får nog. Det är poliser, som "bara verkställer en annan myndighets beslut". Det är en pilot, som flyger deportationsplan, men så småningom inser att han kan vägra. Och det är en migrationsminister, Tobias Billström, som ihärdigt upprepar att Sverige har en human flyktingpolitik. Alla får faktiskt nog till slut - utom Tobias Billström. Alla kräver till slut förändring - utom Tobias Billström, som sjunger en version av Du måste finnas från Kristina från Duvemåla, där det som måste finnas är gränser och murar: "De måste finnas, de måste! Jag har ju min makt genom dem!"

Från sydsvenskan.se

Manuset till No Border Musical är mycket, mycket bra. Texten bygger på de deltagande ungdomarnas och andra människors berättelser tillsammans med nyhetsrapportering och har vävts samman på ett intelligent och smidigt sätt. Gestaltningen är också överraskande bra, inte minst den av Tobias Billström, som är så slående lik den verkliga förlagan att den blir komisk. Att Robyn dyker upp i slutet av föreställningen är också en rolig överraskning. Uppsättningen har haft en mycket begränsad budget, vilket har stimulerat till kreativa scenlösningar, där aktörerna själva utgör en viktig del av scenografin. Orkestern är pytteliten, men tillräckligt stark för att orka bära hela föreställningen rakt igenom de dryga två timmar som den pågår. Jag kan inte låta bli att fantisera om att ensemblen inom en snar framtid ska tilldelas en större summa pengar, som skulle göra det möjligt att sätta upp föreställningen på en professionell nivå och turnera över hela Sverige (och helst hela Europa). Att kunna fylla på med mer rekvisita, scenografi, musiker och ljud- och ljusteknik skulle lyfta den här musikalen till oanade höjder. Alla inblandade skulle naturligtvis vara kvar, men de kunde stöttas upp av fler och mer erfarna. Och kanske skulle till och med den riktiga Robyn kunna vara med. Vilken dröm!

Kanske blir den drömmen verklighet. Är det något den här musikalen visar är det just att drömmar kan slå in. Uppenbart är också att scenkonst kan vara - och är - politisk. Musikal är inte bara glittriga masscener i perfekt synk - det är också ett effektivt retoriskt vapen. Jag hoppas på fler musikaler av det här slaget i framtiden.

Läs också:

Sjunger för gränslös framtid i Sydsvenskan

Papperslösa får röst i Skånskan
De gömdas vardag präglas av rädsla i Sydsvenskan

Efter föreställning

Igår var jag på konsert. Det var en jag kände som spelade. Efteråt väntade jag ett tag på att få prata med honom. Det var jag inte ensam om! Det bildades nästan som en liten kö och han hann bara prata en liten kortis med varje person, försöka uttrycka sin uppskattning för att vi hade kommit och lyssnat och ta emot några uppskattande ord från oss, för att sedan skynda vidare till nästa person. Jag kände igen mej. Det är inte lätt att bete sej efter att man uppträtt. Man har varit spänd länge. Den här konserten var två timmar lång och anspänningen hos musikerna satte förmodligen in långt innan de började spela. När spänningen släpper har man kanske inte alltid lust att vara trevlig mot vänner, bekanta och obekanta. Jag vill helst bara gråta efter varenda föreställning. Storgråta. Samtidigt vill man förstås visa publiken att man uppskattar att de var där, särskilt de man känner. Man vill hinna prata med alla, men hinner i praktiken inte riktigt prata med någon. Därför sa jag till min bekant: "Jag åker hem, så hörs vi en annan dag istället." Han tyckte det var en bra idé.

Modern balett känns inte så modernt längre

Cullbergbaletten – Fröken Julie

SVT2

Från dansportalen.se

I påannonsen presenteras Birgit Cullbergs tolkning av Strindbergs Fröken Julie som det stora genombrottet för den moderna dansen. Ja, precis så generellt. Den som hittade på vad som skulle sägas hade för tillfället glömt bort Cullbergs tyska föregångare och förebilder (till exempel Kurt Jooss, i sin tur elev till Rudolf Laban, och Mary Wigman) samt Isadora Duncan och en rad andra amerikanska dansare. Jag har förresten aldrig förstått varför Cullberg så ofta placeras in i den moderna genren. Hon var en pionjär inom svensk dans, javisst, men när det gäller ordet modern kan jag på sin höjd sträcka mej till modern(istisk) balett. Även om det finns vissa referenser till de tyska expressionistiska föregångarna – de låtsade stamparna, de krumma ryggarna, de spretande fingrarna och de flexade fötterna – hör Cullbergs verk hemma i balettgenren och ingen annanstans. Birgit Cullberg älskade balett och använde sej enbart av klassiskt skolade dansare. Trots de ovan nämnda brotten mot den klassiska balettens regler följer det mesta av koreografin typiskt klassiska mönster.

Det är faktiskt första gången jag ser hela Fröken Julie, men jag har sett andra verk av Cullberg tidigare och vad gäller rörelsespråk och berättarstil finns det ingenting som förvånar mej i den här föreställningen. Två saker överraskar mej dock. Det ena är hur otroligt omodern berättelsen är. Enkelt kan den sammanfattas så här: uttråkad överklassflicka lever ut sin hämmade sexualitet med betjänten, som till en början är motvillig, men sedan ändrar sej. Efter att de har haft sex får flickan extremt dåligt samvete, för att hon har raserat släktens heder och vill ta livet av sej. Mitt i hennes största våndor dyker betjänten/älskaren upp igen och det är då den andra överraskningen sker. Istället för att stoppa henne eller – som man hade kunnat förvänta sej av en romantisk berättelse – komma precis lite för sent och sedan ångerfullt hålla henne i sina armar medan hon långsamt avlider assisterar han självmordet, genom att hjälpa till att stöta kniven i bröstet på henne. Hela föreställningen slutar med att Julie ligger ensam och död på golvet i festsalen, där allt också tog sin början. Birgit Cullberg var en danspionjär, helt klart, men det mest kontroversiella ligger inte i rörelsevokabulären utan i det explicita skildrandet av kvinnors sexualitet (inte minst i Fröken Julie). Ändå måste Julie dö på slutet, precis som alla sina syndiga systrar under romantiken. Så fort de har förlorat sin oskuld måste deras liv ändas.

Slutscenen påminner mej om filmen Black Swan och mina tankar kring den om varför man vill berätta samma 1800-talsberättelse idag. Då vaknar ett sug att ändå diskutera Fröken Julie med mina elever. Hur skulle de tolka historien och relationen mellan Julie och Jean? Skulle de tycka att berättelsen är aktuell idag? Kanske finns det någonting i tvånget att hålla tillbaka sin lust och värna om familjehedern som fortfarande är relevant? Kanske måste jag se föreställningen en gång till tillsammans med dem.

Fröken Julie finns kvar på svtplay till och med 14/5. Om inte annat kan man se den för att ta del av vårt kulturarv och Niklas Eks fantastiska hopp.

En suggestiv tavla

Derevo – Ketzal Kapitel II Noah’s Ark

Festspielhaus Hellerau, Dresden

Ketzal Kapitel I.
Från derevo.org

För fem år sedan såg jag första delen av Ketzal. Då hade jag aldrig tidigare hört talas om Derevo och hade ingen aning om vad jag skulle förvänta mej. Ändå innebar föreställningen en smärre chockupplevelse. Det var en 90 minuter lång färgsprakande kavalkad av psykedelia. Gruppens alla fem medlemmar liknar varandra med blankrakade huvuden och bleka, magra, androgyna kroppar, vilket bidrog till det surrealistiska intrycket. Förutom artisternas ständigt överraskande bisarra kroppsspråk flög saker (och människor) omkring både på scen och i publiken. Allt hände hela tiden. I slutscenen välte dansarna ut sex stora tunnor vatten över scengolvet och ägnade sedan kanske en kvart åt att likt pingviner kana på magen härs och tvärs över scenen. Det hela avslutades med ett chockrosa och blommigt clownbröllop. Även om jag uppskattade intensiteten, farten och överraskningarna kände jag mej alltför överväldigad för att orka ta in alltihop. Efter ungefär tre kvart ville jag helst gå därifrån, eftersom jag inte orkade med fler intryck. Jag hade gärna tagit paus för att smälta det jag upplevt och sett resten av föreställningen nästa dag – eller kanske nästa år. Artig som jag är satt jag ändå kvar, men efteråt kände jag mej fullständigt utmattad.

Med den förra upplevelsen i åtanke trodde jag att jag visste lite om vad jag borde ställa in mej på inför Kapitel II – men ack så fel jag hade. Kapitel II visade sej vara Kapitel I:s totala motsats. Ljuset är dämpat under hela föreställningen, musiken är entonig och monoton, scenografin är en sandöken med karga klippor i bakgrunden och kadavret av ett skepp halvt begravt i sanden. Man kan anta att det är Noas ark, som ligger där långt efter att syndafloden har ebbat ut och torkat. Genom detta dunkla ökenlandskap rör sej ett antal olika obestämbara djur med förvirrade, disharmoniska rörelser. Ett får (eller är det en hemul?) går i trasiga kläder och väntar på att tomma plastpåsar ska falla ner från ett förbipasserande tåg. En ko (eller är det kanske ett får?) trycker oroligt sin handväska mot magen. Fyra ??? skuttar i flock över scenen. Men djuren är förstås inte enbart djur. Deras rörelsemönster, ansiktsuttryck och proxemik leder ständigt tankarna till mänskliga karaktärer: uteliggaren, den otrygga gamla damen, sprättiga tonåringar och skoningslösa affärspersoner. Ju mer mänskligt klädda dansarna är desto mer djurlikt beter de sej och ju mer utklädda till djur de är desto mer mänskligt är deras kroppsspråk. Även några mänskliga figurer dyker faktiskt upp i öknen. Det är tre clowner vars närvaro i sammanhanget är mycket svårförklarad.

Ketzal Kapitel II.
Från abcnews.com

Hela föreställningen är väldigt suggestiv och det hade kunnat bli intressant, om dansarna hade lyckats behålla den intensiva närvaron från inledningsscenen. Det gör de dessvärre inte, utan ibland får jag känslan av att de tröttnar och börjar tänka på annat. Det dissonanta rörelsespråket blir också tjatigt och enahanda i längden och ger då och då intryck av att vara alltför improviserat. Inte ett enda möte uppstår mellan figurerna på scen, utan de tittar ständigt bort ifrån eller förbi varandra. Vid flera tillfällen har skaparna av föreställningen missat möjligheter att avsluta, trots att det hade känts som ett bra läge. Längre är inte alltid lika med bättre. Tvärtom.

Några saker finner jag dock intressanta. Ljussättningen är helt fantastisk och både skapar stämning och riktar blicken till olika händelser på scen. Jag blir också fascinerad av de paralleller jag kan dra till en helt annan uppsättning jag såg förra året, nämligen Klungans och Birgitta Egerbladhs Se oss flyga genom luften i avsevärda hastigheter. Trots att energin i de två verken är helt olika finns det flera likheter. Det första är djurmaskerna, vilka skapar märkliga karaktärer som nästan verkar hämtade ur grekisk mytologi. Det andra är den collagelika dramaturgin, där karaktärer visserligen återkommer, men aldrig verkar ha något samband med de andra karaktärerna och utan en röd narrativ tråd. Det tredje är just det dissonanta rörelsespråket, som jag redan har nämnt. Jag får känslan av att det riktigt kryper i kropparna på scen. Kanske har de parasiter? Medan Klungans uppsättning är en humorföreställning, som fungerar bra uppbyggd på sketcher, tror jag dock att Derevos långsamma sceniska verk hade vunnit på ett mer lättillgängligt narrativ. Jag tror också att något eller några tillfällen av kontakt eller möten samt av harmoniska rörelser hade brutit av och gjort föreställningen mycket mer intressant. Även om ständig harmoni ofta blir alltför sötsliskigt blir oavbruten dissonans så strävt att jag till slut tröttnar och ger upp. Fragmenteringen gör dessutom att jag inte lyckas lära känna eller fatta sympati för någon av karaktärerna. När jag lämnar Hellerau känns det inte som om jag har sett en föreställning, utan mer som om jag har suttit i en och en halv timme och tittat på en mörk tavla, som sakta, sakta har förändrats framför mina ögon.

Svårigheten i en titel

Att komma på en titel tycker jag hör till de svåraste delarna av färdigställandet av ett verk. Jag har tidigare skrivit om det hårda arbetet att pressa fram en idé, men när idéen väl finns där brukar resten gå ganska smidigt - tills det är mer eller mindre klart och jag kommer på: Just det, stycket ska heta något också. Titelproblemet är någonting som konstnärer inom alla områden dras med, men hur man ser på det verkar skifta från person till person. Utan titel eller Untitled är inte helt ovanligt i bildkonst. Det är dock sällan man ser en bok eller ett musikstycke som kallas så. En vän till mej, som är musiker, menar att om man inte kommer på något namn är det bättre att sätta dagens datum som titel. En annan bekant, skulptör och videokonstnär, menar tvärtom att "relationen mellan titeln och verket är ett konstverk i sej" och skulle aldrig kunna tänka sej att kalla en skulptur för Utan titel eller 2012-03-02.

Igår hade mina gymnasieelever föreställning. Efter att ha försökt undvika titeldiskussionen så länge som möjligt bestämde de sej för att kalla föreställningen Utan titel, när jag påpekade att det var vanligt förekommande i bildkonst. Benämningen är dock ovanlig i dans och med sin underrubrik En dansföreställning om tonårens alla bekymmer fyllde den snarare den funktion som nämnda skulptör talar om. Utan titel antyder då en känsla av att vara namnlös, rotlös, identitetslös och ett sökande efter sammanhang, tillhörighet och självständighet på samma gång. Stora delar av koreografin behandlade också olika roller och identiteter, som vi leker med och utforskar varje dag - såväl tonåringar som vuxna.

Samma dag inföll deadline för en dansfilmstävling, som jag har gjort ett bidrag till. Inte heller där kom jag på någon bra titel, utan valde att kalla min video Tid, som också var temat för tävlingen. För sent kom jag på vad den egentligen skulle heta och det grämer mej lite att titeln inte kom med till tävlingen. Kanske får jag ha en liten namngivningsceremoni efter tävlingen och ge mitt verk ett nytt namn - och samtidigt en ny identitet. Det nya namnet, det egentliga namnet, säger nämligen mer än bara Tid och relaterar till stycket på ett annat sätt, fördjupar meningen i verket utan att förklara det och ger det ännu en dimension. Precis det som min skulpterande kompis menar att en titel ska göra. Synd bara att det inte kom med i inlämningen. Betyder det att jag har lämnat in ett ofärdigt verk?

Mitt och alla andras bidrag till tävlingen går att se här. Min video har nummer 33.

Exempel på hur förväntningar styr reaktioner

Igår var jag och såg Klungan & Birgitta Egerbladh på Växjö Teater och blev väldigt fascinerad av publiken, som helt klart var inställd på att ha roligt. Det fanns de som skrattade redan från början - ja, nästan innan det hade börjat. Särskilt intressant blev det, när skådespelarna jobbade fysiskt. De jobbade mycket med disharmoniska rörelser och obekväma kroppspositioner. Det såg helt enkelt ut som typisk 2010-talsdans och hade kunnat framföras av vilket samtida danskompani som helst (till exempel The Forsythe Company, som i sin föreställning i somras använde sej av precis samma typ av rörelsemönster). Den stora skillnaden igår var publikens reaktion. Folk asgarvade! Det skulle aldrig hända om det hade varit till exempel Cullbergbaletten & Birgitta Egerbladh eller Kungliga Operabaletten & Birgitta Egerbladh. På sin höjd skulle kanske någon okonventionell typ småfnissa lite för sej själv, men ingen skulle skratta så det hördes. Snarare skulle folk klia sej på hakan och tänka: "Hm... intressant..." Delvis beror det kanske på att publiken i viss mån är en annan, men till stor del tror jag det beror på våra förväntningar. När vi går och ser en humorgrupp förväntar vi oss att få skratta, men när vi går och ser ett seriöst danskompani tror vi snarare att vi inte får göra det.

Från föreställningen Se oss flyga genom luften (som jag såg igår). Foto: Andreas Nilsson

Jag tycker i alla fall det är underbart att folk skrattar. Jag hade velat göra ett experiment: marknadsför The Forsythe Companys nästa föreställning som en humorföreställning. Låt folk som aldrig har hört talas om kompaniet (kanske många av dem som går och ser Klungan, till exempel) se föreställningen och iaktta deras reaktioner. Tänk så befriande det skulle kunna vara att se en dansföreställning och få skratta rakt ut! Ibland tror jag till och med att det är vad koreograferna önskar sej. De menar kanske inte alls att vara svåra och tragiska, utan anstränger sej till max för att vara roliga? Och så säger publiken bara: "Hm... intressant..."

Blowing my mind

Läs också: 
Föreställningsarbete 
Danse macabre

Filosofiskt men långrandigt

The Forsythe Company - Neuproduktion
Festspielhaus Hellerau, Dresden

Förra fredagen såg jag Forsythes nya föreställning Neuproduktion. Som vanligt är stycket fullt av Forsythesk klurighet och det märks att kompaniet har en egen husfilosof. Dansarna, 12 till antalet, leker med stora kartongrektanglar på olika sätt. De kryper ihop under, lägger sej ovanpå, gömmer sej bakom, håller sej på var sin sida, lyfter över huvudet, sparkar på och åker kana på kartongen. Det är intressant till en början, då tre dansare kommer in på scen och förhåller sej på olika sätt till kartongen och till varandra. Två av dem dansar med varandra medan den tredje håller sej för sej själv och så småningom börjar prata nonsens. Så småningom dyker fler och fler dansare upp. Nonsenspratet återkommer i flera varianter, de extremt fula kostymerna (färgerna skär sej, kläderna sitter illa och ser ut att komma från helt olika sammanhang) är ett annat tema och så förstås kartongbitarna. Ibland förhåller sej dansarna till varandra, men bara vid ett tillfälle dansar de i synk. Musiken mullrar monotont och basala filosofiska sentenser projiceras på väggen bakom dansarna: "He is to them as they are to us." "She is to him as he is to them." Och så vidare.

Tyvärr håller inte konceptet i längden. Även om mitt intresse väcktes i början har jag tröttnat efter ungefär 20 minuter. Dessvärre fortsätter föreställningen en timme till efter det. Hela tiden önskar jag att det dissonanta rörelsemönstret någon gång ska brytas av om så aldrig så kortvarigt av någonting harmoniskt, att scenen kanske ska tömmas på kartong och att de pretentiösa projicerade sentenserna ska bytas ut mot något mer oväntat. Jag önskar helt enkelt att något oförutsett ska ske - men det gör det inte. På samma sätt som musikens monotona mullrande fortsätter dansen och ljuset utan toppar och dalar tills de till slut tonar ut och dör bort så obemärkt att publiken inte riktigt vet om det är dags att applådera. Alltihop känns mest som en studie i vad man kan göra med ett antal kartongrektanglar och det räcker tyvärr inte för ett helaftonsverk.

Danse macabre

Nästa vecka är jag med i en föreställning som två av mina kollegor jobbar med (se tidigare inlägg). Förutom koreografin om hallucinationer jag just hade börjat fundera på när jag skrev om det i somras har Elin och jag just skapat ett litet stycke om självskadebeteende. Det är kanske den värsta dans jag någonsin gjort. Absolut inte den sämsta, men kanske, som sagt, den värsta. Det är vi själva som dansar den och det är ett gräsligt tema att leva sej in i. Ingen av oss har själva haft den typen av problem och vår research blir ganska märklig. Idag har vi till exempel testat hur man på ett effektivt och trovärdigt sätt hetsäter en kexchoklad. Vi har också sprungit stan runt i jakt på rakblad som vi ska ha som rekvisita. Blickarna från butikspersonalen var både förundrade och misstänksamma, men till slut hittade vi på ett ställe jag inte riktigt hade väntat mej. Nåväl, den makabra rekvisitan kan locka oss till ett och annat skratt, men själva dansen tynger på sinnet. Alla hemskheter man kan hitta på internet om man googlar på sökord som är relevanta för koreografin både skrämmer mej och gör mej ledsen. Så mycket misär det finns i unga (och inte så unga) kvinnors (och andra människors) liv. I dansen gestaltar jag själva sjukdomen och jag har haft mycket svårt att hitta karaktären, men nu vet jag hurdan jag ska vara. Det är en karaktär jag verkligen inte tycker om.

By the way, föreställningen är på torsdag kl 19 i Katedralskolans aula, så är ni i Växjö vet ni vad ni ska göra då!

Nu blir det reklam - '0'Märkt med Mariposa

I lördags var jag och såg Mariposas föreställning '0'Märkt på Teater Pero i Stockholm. Eftersom jag känner dansarna privat kan jag inte precis recensera den, utan tänkte mest göra lite reklam för den. Istället får ni läsa recensionerna i DN och NT. Har jag någon läsare som befinner sej i Stockholm i helgen vill jag uppmana till att gå och se föreställningen (den dansas på Teater Pero på lördag igen). Det kan hända att den får dej att förundras och försjunka i tankar - eller kanske påverkar den dej på nåt helt annat sätt men helt oberörd tror jag är svårt att förbli. Och om jag kanske har någon annan läsare som jobbar på gymnasiet vill jag tipsa om att man kan köpa in föreställningen med tillhörande workshop. Mycket bra utgångspunkt för diskussion eller skapande i valfri form om ensamhet, instängdhet, människors potentiella grymhet och behov av närhet. Föreställningen bygger på Lena Einhorns bok Ninas resa och är smärtsam, abstrakt och suggestiv, fylld av dissonanser, men med glimtar av hopp.

Bilden har jag lånat från Mariposas hemsida.

Dag 20 - Den här månaden

Idag har jag jobbat med den koreografi jag ska bidra med till två av mina kollegors projektarbete, en föreställning som ska visas på deras skola i mars. Koreografin, som har bearbetats på idéstadiet ganska länge, fick idag sin första fysiska form. Det var väldigt spännande och mina dansare förstod mina intentioner mycket snabbare och gestaltade dem mycket bättre än jag hade vågat hoppats. Vi blev nästan klara på bara ett par timmar! Vi ska förstås träffas och jobba en gång till och hela föreställningen ska repas några gånger till innan månaden är slut. Jag är väldigt nyfiken på hur det kommer bli och är glad att jag får vara med och se föreställningen växa fram - dessutom utan att behöva vara lärare och bedöma, lämna synpunkter, sätta betyg. Här deltar jag som konstnär och kan betrakta processen både inifrån och utifrån. Lyx!

Två prova-på-dagar med Växjö Fria Gymnasium står på också på menyn. Egentligen är det meningen att intresserade nior ska få möjlighet att vara med på de nuvarande elevernas vanliga lektioner under de två dagarna, men eftersom vi inte har några elever än får vi köra med enbart niorna. Det är bara att hoppas att tillräckligt många dyker upp.

Ytterligare en höjdpunkt är Kulturnatten 29/1. On Stage kommer uppträda och jag ska hålla i en massa prova-på-lektioner. Jazz 55+, Lyrisk jazz, Balett, Modern/nutida dans...

Och så börjar de vanliga lektionerna 31/1. Då måste jag ha en plan för alla mina 14 grupper och helst ha börjat på alla gruppers koreografier till uppvisningen i maj. Så mellan alla prova-på, kulturnätter och föreställningsrepetitioner ska jag planera, planera, planera och koreografera, koreografera, koreografera...

Dag 17 - Ditt bästa minne

Att skriva om minnen på nyårsdagen känns på nåt sätt inte helt korrekt. Minnen skrev folk om igår, men då var jag alldeles för sjuk för att ens orka tänka på att skriva. Idag mår jag bättre och inser att jag har hur många fantastiska minnen som helst. Det är väldigt svårt att välja ut ett enda som det bästa.

Ett roligt minne som dyker upp i huvudet är från skolturnén vi gjorde andra året på danslärarutbildningen. Min klass* var runt på en massa olika skolor i Norrbotten och framförde en föreställning som vi hade skapat tillsammans. Efter föreställningen hade vi publiksamtal och ibland workshops med barnen som hade sett den. På en skola, där vi inte hade planerat att hålla workshop, frågade en av mina kursare om publiken tyckte att det var en bra föreställning. Ett barn svarade direkt: "Näää, för vi har ju inte fått dansa!" Hoppsan! Det enda vi kunde göra var förstås att spontant hålla en kort workshop med hela publiken.

Fast det är förstås inte mitt bästa minne. Bästa-minnen är ofta för privata eller känslomässiga upplevelser för att berätta om. Ofta är de dessutom väldigt svåra att beskriva. Jag försökte med ett fint minne i juni 2009:

Sista dan på jobbet idag. Sorgligt som alltid att säga hej då till alla elever. Det stora traumat har vi redan haft för ett par veckor sen, när jag berättade att jag inte kommer tillbaka i höst. Idag lyckades jag krama allihop utan att börja gråta, men det var på vippen. Särskilt en grupp som jag har fått kämpa med på ett annat sätt än med de andra. När det har varit en kamp känns det liksom ännu värre att lämna dem. De var så skeptiska i början och först nu på slutet har jag lyckats få med mej alla. Och då ska jag överge dem. Det känns taskigt också, när de nu äntligen har börjat lita på mej. Kommer det göra att de har ännu svårare att lita på vuxna sen? Man vet ju aldrig, man kan ju bli övergiven.

Dagens höjdpunkt var att mina sexor dansade en koreografi som vi har gjort tillsammans. Jag har gjort början och slutet och eleverna har gjort mitten. De var superduktiga! Och det är så underbart att se den där processen mot seger - för det är verkligen en seger. Innan var de så nervösa att jag trodde de skulle svimma. En började nästan gråta och en sa att han hade ont i magen av nervositet. Men de vågade ändå gå upp på scen och de genomförde dansen med bravur! Och att sedan se deras strålande ansikten efteråt, deras stolthet. Det är fantastiskt. Särskilt en tjej, som har upprepat otaliga gånger under de senaste två veckorna att hon inte skulle våga. Hon vågade! Och hon var så lycklig efteråt.

Jag börjar gråta nu när jag skriver det. Tusan också. :')

*Jag vet att det inte heter så på universitetet, men det kändes ändå väldigt mycket som att vi var en klass.

Dag 16 - Din första kyss

Den här rubriken fick mej att fundera. Kyssar förekommer ganska ofta i dansföreställningar och dansfilm. Inte lika ofta som i spelfilm, men ändå ganska ofta. En bekant till mej gick och provade kontaktimprovisation en gång, men vill aldrig mer gå dit igen, eftersom folk hånglade i hörnen. Det har jag aldrig varit med om, men två av mina elever pussades en gång i en improvisation jag ledde. Det var vad jag kom på när jag funderade. Jag insåg att jag själv aldrig har varken pussats eller hånglat i något dans- eller annat jobbsammanhang. En sommar var jag dock med i en föreställning (Éclipse av Marina Palovaara) där jag klängde mej fast på en av de andra dansarna, ständigt upprepande: "I love you. I love you."

Den bästa kysscenen jag sett var med i The Guest House av Fernando Melo (se film).

Föreställningsarbete

Återigen slår det mej vilken lång process en föreställning innebär. Just nu jobbar jag med två olika saker. Det ena är en föreställning två av mina kollegor ska göra. Jag har blivit ombedd att göra en koreografi och nu håller jag på att fnula på idéen. Det kan ta ett tag och jag låter det ta tid. Ångesten dämpas den här gången av att jag vet det övergripande temat för föreställningen och dessutom har fått ett motiv att jobba med i min koreografi. Inte ett rörelsemotiv, men så att säga ett idémotiv, som jag nu håller på att utveckla. Min research har hittills gått ut på att samla berättelser genom att läsa på internetforum, titta på film (igår såg jag Lost Highway, som gav mej en del bra utgångspunkter) och ta emot sånt folk vill berätta för mej om motivet. Samtidigt börjar idéer för improvisationer ta form. Nästa steg kommer vara att testa dem med dansarna. Föreställningen är i mars och jag inser att processen kommer pågå ända till dess.



Parallellt med det håller jag på att läsa in mej på boken, som kommer ligga till grund för vår föreställning med Kulturama i maj nästa år. Större föreställning = ännu längre process. Idén att utgå från den här boken kom för nästan ett år sen. Under slutet av vårterminen började jag jobba mer på den och nu läser jag alltså boken och sammanfattar händelserna i den, skriver ner vilka roller som kan behövas och vilka gruppscener som kan vara möjliga. Nästa steg blir att delge mina kollegor allt det och börja bena ut vem som vill jobba med vilken del och med vilka grupper. Under tiden formar sej också idéer om hur jag skulle vilja jobba med mina grupper. Alltihop känns väldigt spännande.

Se det här för mer idéer om hur man kan jobba med motiv och utveckling.