Musik som ingen orkar lyssna på - en trend som håller i sej

Dans & politik i början av ett århundrade heter en workshop som ingår i Waileth & Bardons utbud. Workshopen jämför 1900-talets första 15 år med 2000-talets dito. En gemensam nämnare är musik som ingen orkar lyssna på. Efter tre dagar på dansfestivalen Abundance kan jag konstatera att trenden lever vidare även det sjuttonde året. Majoriteten av de föreställningar jag sett under festivalen har ackompanjerats av just nämnda musikkategori. Ärligt talat måste jag säga att det efter ett tag blir en smula ansträngande att matas med gnissel, muller, pip och brus och det känns som en befrielse, när det plötsligt dyker upp några beats och - om än inspelat - tablatrummor. Men så minns jag plötsligt: för bara sisådär sex veckor sedan var jag på Norbergfestivalen, där jag med njutning lyssnade på gnissel, muller, pip och brus i timme efter timme. Då inser jag att problemet inte är att det är inne bland dansare att använda musik som ingen orkar lyssna på, utan att de som väljer musiken (ofta dansarna/koreograferna själva) inte verkar lyssna särskilt mycket på musik som ingen orkar lyssna på. Kanske orkar de inte. Det är fullt förståeligt, men det gör att de lever i villfarelsen att muller är muller, att pip och brus är pip och brus. Ack, så de bedrar sej. Här är mitt förslag: ni som gillar att dansa till musik som ingen orkar lyssna på, börja lyssna massor på musik som ingen orkar lyssna på. Ni som inte orkar lyssna på musik som ingen orkar lyssna på, dansa hellre till musik ni gillar. Det blir roligare för både er själva och publiken.

Feministisk dansundervisning, del 6: Musikval

”Ni ska inte använda låtar där de rappar om bitches and hoes! Det är oss de sjunger om och vi ska aldrig acceptera att bli kallade såna saker!”

Ungefär så lät den viktigaste delen av ett mindre brandtal min före detta kollega Linnéa lite oväntat höll för våra gemensamma gymnasieelever på en lektion i hiphop. Samma sak gäller förstås för oss som undervisar. Att lyssna på texterna och välja bort de värsta, när vi plockar ut musik till våra lektioner, är ett jätteenkelt sätt att göra dansundervisningen lite mer feministisk. Att välja bort alla låtar, där kvinnor benämns med nedvärderande skällsord, lämnar ändå en massa låtar kvar att välja emellan.

Du kan förstås välja att gå längre än så. Själv använder jag enbart musik som jag kan stå för. Om en elev/förälder/kollega skulle ifrågasätta mitt musikval (och tro mej, det händer) vill jag alltid kunna motivera det (och det kan jag). Det innebär att jag inte bara väljer bort bitches and hoes-kategorin, utan också du är den ende- jag kan inte leva utan dej- jag gör vad som helst för dej- och du gör mej till en riktig kvinna/man-kategorierna. Det handlar såklart delvis om mina personliga preferenser och det gör att urvalet låtar kraftigt krymper, men det är också en feministisk strategi, som gör att det är värt det. Väldigt, väldigt många av de låtar, som vi hör mest, hamnar i någon av de ovan nämnda kategorierna. Att leta upp andra låtar gör att både jag och eleverna upptäcker nya låtar och artister och därigenom breddar vår musikkännedom. Eleverna uppskattar det inte alltid till en början (särskilt inte tonåringar), men när de har hört låtarna några gånger kan de ibland erkänna att de faktiskt är bra.

Den som vill gå ännu längre kan välja att lyfta fram artister/band/producenter som är kvinnor eller transpersoner. Musikbranschen är en manlig värld och även om det är lätt att hitta kvinnor som sjunger är det väldigt ofta män som gör resten. Att anstränga sej för att jämna ut könsskillnaderna på sina lektioner på det sättet kräver tid och energi, men det kan definitivt vara värt det. Det finns en massa bra musik, som på grund av de rådande strukturerna ligger gömd i små bakfickor på internet. Sätt igång och leta! Det är förstås olika lätt i olika genrer. Om du exempelvis undervisar balett kan det vara ganska svårt att hitta kvinnliga kompositörer – men det är förstås ingen anledning att inte försöka!

Alltså, en väldigt lätt åtgärd för att jämställa din danssal lite mer är att välja musik medvetet. Sammanfattningsvis:

1. Ingen ansträngning alls: välj bort låtar där kvinnor benämns med nedsättande begrepp.
2. Lite mer ansträngning: välj bort låtar som reducerar kvinnor (eller män) till något slags bihang till en partner eller som förstärker könsstereotyper.
3. Ganska svårt men inte omöjligt: leta upp musik som skapas av uteslutande (eller mestadels) kvinnor.

PS. Den som har tips på bra musik som producerats helt utan manlig inblandning (alla genrer) får gärna skriva en kommentar!

PPS. Andra får också gärna skriva kommentarer. :)

Man lär sej inte alltid i rätt ordning, del 2

Idag pratade jag med en vän om huruvida undervisning bör utgå från vad eleverna vill lära sej eller ett logiskt system där man börjar med de mest grundläggande momenten inom ett område och sedan bygger vidare steg för steg. Då kom jag att tänka på en jag kände, när jag var i 15-årsåldern. Hon hade lärt sej att spela en R.E.M.-låt på gitarr. Jag minns nu inte vilken, men tydligen är den väldigt svår att spela. När jag berättade för andra gitarrkunniga att hon kunde den menade de att hon måste vara jätteduktig på gitarr och i princip kunna spela vad som helst. Det kunde hon dock inte. Hon kunde enbart den låten.

Det jag berättat är ett exempel på lärande som bygger på nyfikenhet och vilja. En 15-åring kämpar för att lära sej spela ett stycke hon vill kunna spela. Det tog förmodligen ganska mycket tid och hon stötte förmodligen på en del motgångar, som hon övervann tack vare sin motivation. Hon var nöjd med att kunna spela låten och visade gärna upp sin nyvunna kompetens. Dock hade hon ingen generell förståelse för gitarren som instrument och kunde inte spela andra låtar vare sej utantill eller efter nedskrivna ackord/noter. Våra vägar ledde oss åt olika håll, så jag vet inte om hon fortsatte att spela gitarr, men jag tänker mej att hon borde ha gjort det. Sannolikheten är stor att hennes lyckande väckte ett intresse för att musicera i allmänhet och spela gitarr i synnerhet.

Om hon istället hade börjat från början hade situationen varit en helt annan. Oavsett om hon hade börjat träna ackord med hjälp av en gitarrbok (appar fanns inte på den tiden) eller om hon gått och tagit lektioner hade det dröjt flera år innan hon ens hade fått pröva att spela den låten hon ville spela. Kanske hade hon lärt sej mycket annat och byggt upp en förståelse för instrumentet på vägen dit, men risken är stor att hon hade tröttnat innan hon ens var i närheten av R.E.M. Hon hade då misslyckats med att nå sitt mål.

Så vad kan vi dra för lärdom av den här berättelsen? Jo, återigen, att vi inte alltid lär oss saker i "rätt" ordning. Jag tror att ett av mina mål för 2013 ska vara att införliva den vetskapen i min undervisning. Jag lovar att återkomma med rapport, när jag har kommit på hur man gör.

Läs också:

Man lär sej inte alltid i rätt ordning

Inte bara tonårstjejer mår bra av att dansa

Förra månaden rapporterade svt om "sittdans" i Hagfors kommun i Värmland (länk). Sittdans riktar sej till personer, som vill dansa, men inte kan eller orkar vara på fötterna långa stunder. Briljant koncept, tycker jag, och damerna i svt:s inslag verkar synnerligen nöjda. Jag ser förstås en koppling till den forskningsrapport jag skrev om förra veckan, som visar att tonårstjejer mår bättre om de dansar än om de inte gör det. Även om inslaget om sittdans inte hänvisar till någon forskning kan vem som helst se på deltagarna att de har roligt och när man har roligt mår man ofta bättre än om man alltid har tråkigt, eller hur?

En sak undrar jag dock, när jag ser inslaget. Måste man använda sån där musik bara för att man dansar med äldre? Finns det något som säger att man plötsligt börjar gilla dragspel och psalmer*, för att man blir gammal? Eller är det så att vi som undervisar, som ofta är betydligt yngre än deltagarna, gör oss någon slags bild av att det var sådan musik de lyssnade på och dansade till när de var unga? Det sägs inte på inslaget hur gamla deltagarna i sittdansen är, men utifrån deras utseende gissar jag att de flesta är födda på 1930- och 40-talen. Det betyder att de förmodligen inte lyssnade på dragspel och folkmusik i sin ungdom, utan snarare på Elvis Presley, Rolling Stones och The Beatles. Deras generation uppfann för tusan rock- och popmusiken! Jag tror de klarar lite tuffare tongångar än dem vi kan höra i tv-klippet. Kanske kan de till och med uppskatta Lady Gaga.

*Ok, det förekommer inga psalmer i inslaget, men jag ser det som en del av tendensen för vilken musik som erbjuds äldre människor i olika sammanhang.

Efter föreställning

Igår var jag på konsert. Det var en jag kände som spelade. Efteråt väntade jag ett tag på att få prata med honom. Det var jag inte ensam om! Det bildades nästan som en liten kö och han hann bara prata en liten kortis med varje person, försöka uttrycka sin uppskattning för att vi hade kommit och lyssnat och ta emot några uppskattande ord från oss, för att sedan skynda vidare till nästa person. Jag kände igen mej. Det är inte lätt att bete sej efter att man uppträtt. Man har varit spänd länge. Den här konserten var två timmar lång och anspänningen hos musikerna satte förmodligen in långt innan de började spela. När spänningen släpper har man kanske inte alltid lust att vara trevlig mot vänner, bekanta och obekanta. Jag vill helst bara gråta efter varenda föreställning. Storgråta. Samtidigt vill man förstås visa publiken att man uppskattar att de var där, särskilt de man känner. Man vill hinna prata med alla, men hinner i praktiken inte riktigt prata med någon. Därför sa jag till min bekant: "Jag åker hem, så hörs vi en annan dag istället." Han tyckte det var en bra idé.

Hitta och välja musik

Danslärare måste lyssna väldigt mycket på musik. Som tur är tycker de flesta att det är en ganska trevlig sysselsättning, men att leta musik till något speciellt kan ändå vara tråkigt och frustrerande. Man vet vad man vill ha, men kan inte hitta det. Ibland kanske man hittar något bra, men så måste man ändå välja bort det på grund av till exempel text, tempo eller ojämnheter (duktiga musiker gör ofta musiken lite mer spännande genom att lägga in extra 2:or eller 4:or här och där). Det finns många saker att ta hänsyn till när man väljer musik till lektioner och uppvisningar:

• Genre - balettmusik till balett, jazz- och populärmusik till jazz, och så vidare
• Min smak - jag måste gilla musiken, men kan ändå inte välja mina bästa låtar, eftersom de blir lite förstörda när man använder dem till undervisning
• Elevernas smak - det är alltid ett plus om eleverna gillar musiken, även om det inte är ett måste
• Tempo - musikens tempo ska passa för övningen och elevernas nivå
• Rytm - rytmerna får inte vara för svåra, utan hjälpa eleverna snarare än stjälpa
• Övningens mål och syfte
• Variation - om musiken är likadan rakt igenom hela lektionen blir det oftast tjatigt och tråkigt
• Elevernas ålder
• Låtens text - jag väljer bort alla låtar med för grovt språk och använder bara dem där jag kan stå för texten, även om det är på utrikiska
• Den känsla jag vill förmedla
• Temat för lektionen, uppvisningen eller föreställningen

Så hur gör jag då för att hitta det jag behöver?

• Jag använder spotify. Även när jag fritidslyssnar på musik lägger jag in låtar jag hör i mina jobblistor. Dyker det upp något användbart får man inte riskera att glömma bort det! Har jag hittat en låt jag tycker är bra lyssnar jag på fler av den artisten och om artisten är bra lyssnar jag också på liknande artister. På spotify har jag också tillgång till många kompisars och kollegors listor, där jag kan hitta nya låtar och artister.
• Jag byter musiktips med mina kollegor.
• Jag ber min bästa vän, som är musiker, om hjälp. Förutom att han känner till väldigt många låtar kan han också klippa till dem och ändra, så de passar perfekt till det jag ska ha dem till. Har jag extra tur skapar han något själv. Att ha tillgång till honom är en extra lyx.

Lektionsmaterial för en hel termin - alla ämnen

Igår såg jag den animerade filmen Rio. Den var jättetramsig och - faktiskt - jätterolig, men inte bara det. Den väckte också en hel rad frågor och när jag fortsatte fundera började jag se ett ämnesövergripande jätteprojekt, som skulle kunna sträcka sej över en hel termin. Det här var vad jag tänkte på:

• Varför lär sej Blu aldrig flyga? Vilka begränsningar utgör våra rädslor? Hur kan vi övervinna våra rädslor?
• Kan människor verkligen flyga med sådana där glidvingar? Hur måste de konstrueras för att fungera? Hur fort går det? Hur högt kan man flyga?
• Fernando framstår nästan som det enda gatubarnet i Rio de Janeiro, men hur ser det egentligen ut? Hur många gatubarn finns det i Brasilien? I världen? Hur lever de? Finns det gatubarn i Sverige? Vad händer om ett barn i Sverige förlorar båda sina föräldrar?
• Är det rimligt att Linda, som ägnar sin mesta tid åt att läsa böcker, visar sej ha en kropp som en fotomodell, när hon kommer i karnevalskostymen? Hur påverkar det hennes relation till Dr Barbosa? Är utseendet viktigt för att han ska bli kär i henne? Hur viktigt är hans utseende för att hon ska bli kär i honom (han ser inte ut som en fotomodell i karnevalskostymen)?
• Blu och Jewel är de enda två exemplaren av sin art, som finns kvar. Hur många utrotningshotade arter finns det? Kan man rädda dem, genom att sammanföra den sista hanen och honan? Är den bibliska berättelsen om Noas ark rimlig?
• Blu påstår att det finns 40 fågelarter, som inte kan flyga. Stämmer det? Hur många fågelarter finns det totalt? Vad är en art?
• Blu växer upp i Minnesota, en plats dit många svenskar kom när de utvandrade på 1800- och 1900-talen. Varför flyttade svenskarna just dit? Hur många svenskättlingar finns kvar där idag? Hur kommer det sej att så många svenskar flyttade till samma ställe? Är det samma anledning till att många som kommer till Sverige idag bosätter sej på samma ställe?
• Låter all sambamusik likadan? Vilka är de typiska dragen i samba? Vad skiljer samban från annan latinamerikansk musik? Vad skiljer latinamerikansk musik från musik från andra delar av världen?
• Hur dansar man samba? Vad finns det för andra brasilianska och latinamerikanska danser?
• Hur ser en karneval ut i verkligheten? Varför firar man karneval? Vad är karnevalsteori? Ligger det något i det? Hur relaterar det till karnevalen i Rio de Janeiro?
• Luiz har en funktionsnedsättning, som gör att han dreglar hela tiden. Hur bemöter vi människor med funktionsnedsättningar?
• Hur stort är fotbollsintresset i Brasilien? Hur bra är det brasilianska landslaget? Varför är de så bra? Har Sverige spelat mot dem någon gång? Hur gick det?
• Hur utbredd är smugglingen av fåglar och andra djur i Brasilien och i andra delar av världen? Vad får det för konsekvenser? Hur kan man förhindra det?
• Hur kommer det sej att människor både förstör och försöker rädda naturen samtidigt? Är människor mest till hjälp eller mest till fara för naturen?

Å, det finns säkert en massa fler saker man skulle kunna jobba med utifrån filmen! Jag får lust att sätta igång direkt! Tyvärr har jag varken elever eller kollegor att arbeta med för tillfället, så jag måste nog spara lite på det...

Vad är jazz?

På söndag ska jag hålla i en utbildningsdag för cirkelledare i jazz.* Den första frågan vi ska försöka besvara är: Vad är jazz? Som en del av mina förberedelser har jag diskuterat frågan med min bästa vän, som är musiker. Vi har helt olika svar på frågan. När jag först ställde den tittade min bästa vän förbryllat på mej och sa med självklar röst: "En musikgenre." "Och om du skulle försöka vara lite mer specifik än så?" frågade jag. "Eh... det var svårt. Då måste jag nog göra lite mer research," svarade min vän, "om det inte räcker att säga att det är en utveckling av blues?" Nu är visserligen inte min vän jazzmusiker, men är det ändå inte märkligt? Hans svar påminner så väldigt mycket om de svar elever eller andra intresserade ofta får från dansare och danslärare/pedagoger, när de frågar om olika genrer. Även de genrer vi själva jobbar med har vi svårt att förklara på ett kort och koncist vis. Även om det är lättare att visa har vi inte alltid den möjligheten. Ibland måste vi förklara med ord. Förklaringen måste då vara både begriplig och beskrivande och så kort att lyssnaren orkar hänga med. Det är inte så ofta den potentiella nya danseleven, som står där med kurskatalogen i sin hand, vill ha en halvtimmes föreläsning om jazzens historia - och även om de får det är det inte säkert att de får någon bild av hur jazz ser ut eller känns i kroppen.

På lärarutbildningen hände det att vi diskuterade definitioner av genrer. Förslagen var många och vi kan modifiera våra beskrivningar hela tiden. Min senaste formulering om jazz låter så här:

Jazz är en dansgenre som uppkom i mötet mellan den västafrikanska dansen (och musiken) och den amerikanska industrialismen. Genren har utvecklats i USA under hela 1900-talet och hänger nära samman med populärmusikens utveckling. Ofta är den showig och extrovert. Jazzens ledord är crazy - sexy - cool.

Jag kan fortfarande slipa en del på den formuleringen.



Det är, som sagt, lättare att visa. Den här koreografin gjorde jag tillsammans med en elevgrupp under hösten 2010. Där kan skymtas inspiration från minstrel show, stepp, Karribien, Jerome Robbins, Bob Fosse, charleston, lindy hop och swing, Mattox, Simonson, Luigi, locking, breaking och waacking, lyrisk jazz, house och commercial jazz.


----------------------
*När jag skriver jazz menar jag dansgenren.

Dansövningar för barn, del 5: Signal

Version 1
Barnen rör sej huller om buller i rummet, med eller utan musik. Läraren ger signal med handtrumma (eller valfritt annat instrument):
1 slag = stå still
2 slag = gå
3 slag = springa

Vad slagen betyder kan förstås bytas ut till nästan vad som helst, till exempel
1 slag = rulla
2 slag = hoppa
3 slag = trippa på tå

Version 2
Barnen rör sej huller om buller i rummet utan inspelad musik. Läraren eller musikern spelar tamburin:
Drar naglarna mot trumskinnet = dansa så långsamt som möjligt
Skakar tamburinen = dansa så snabbt som möjligt
Slår på tamburinen = kryp ihop till en boll

Även här kan signalerna betyda andra saker, som du eller barnen bestämmer.

Syftet med övningen är att lära sej uppfatta signaler och komma ihåg vad de betyder. Det är en förberedelse för att så småningom lära sej uppfatta cuer i musiken. Samtidigt övas förstås olika tempi eller typer av rörelser, beroende på vad signalerna betyder för tillfället.

Spännvidden mellan ensamhet och gemenskap

I senaste numret av Pedagogiska Magasinet berättar rytmikläraren Cecilia Hofsten om sitt ämnes betydelse för elevernas utveckling [länk]. Det hon säger skulle lika gärna kunna handla om dans:

Från vild till vila. Musikens möjlighet är spännvidden mellan det lilla och det stora, mellan kraftfulla utspel och tystnad. /.../ Barnen får använda olika sidor av sig själva; något kraftfullt, något tveksamt, något självklart, något läskigt, något sorgset. /.../ Jo, något händer. Barnen får en helhetsupplevelse som inbegriper både kropp och själ. Musik och rörelse kan öppna kanalerna till en människas känslor. Och att musicera tillsammans är att mötas utan ord. Det är slitna fraser men de uttrycker vad som kanske är en kärna: Att genom rytmiken utforska spännvidden mellan ensamhet och gemenskap, mellan att stå i centrum och vara en i mängden. Det är naturligt att jag gör, du gör, vi gör - och ni tittar! Hur mycket plats kan jag ta i förhållande till andra? Blir vi alltid starkare tillsammans? Vad händer med mig själv om jag bara står tillbaka? Det är centrala mänskliga frågor som man ofta talar om och som får en kroppslig aspekt genom musiken.

Särskilt det där med att "utforska spännvidden mellan ensamhet och gemenskap" fångade mitt intresse. Att dansa unisont, att lyfta fram en solist mot gruppen som bakgrund, att skapa små grupper i gruppen eller att improvisera individuellt fast alla tillsammans, det är intressanta former för komposition - men det är också ett utforskande av våra sociala relationer i verkligheten. Många ser det som att soloroller är viktigast, men vad är en solist utan gruppen? Det är stor skillnad på att dansa ett solo ensam på scen och att göra det med en grupp dansare där som gör något annat. Att komma till insikt om att alla deltagare är lika viktiga för kompositionen är en fantastisk känsla. Att vara en del av en helhet som är mer än summan av delarna... En kör är mäktig för att den är en kör. Samma sak med en orkester - eller en dansensemble. Det hänger också ihop med det Cecilia Hofsten säger om att det blir naturligt att man turas om att titta på varandra. Vi har olika roller i sammanhanget, men alla är lika viktiga. Att visa något utan publik är helt meningslöst och en motsägelse i sej själv.

Läs också:
Att hantera elevers prestationsångest
Öppna dörrar

Höga kunskapskrav vs estetiska förmågor

I onsdagens partiledardebatt påpekade skolminister Jan Björklund att gymnasiets estetiska program är ett "bra program som förenar höga kunskapskrav och estetiska förmågor." Det kan tyckas bra att Björklund uttrycker sej positivt om estetiska programmet, men hans uttalande innebär en tydlig markering att de estetiska ämnena inte handlar om kunskap. Ordet förmåga tycker jag indikerar att estetik och konstutövande inte är någonting man kan lära sej. En förmåga har man och även om den kan utvecklas handlar det egentligen inte om att förvärva kunskap. Eller?

Det är naturligtvis inte så det ligger till. Läroplanerna talar om fyra aspekter på kunskap: fakta, förståelse, färdighet och förtrogenhet. Målen i de estetiska ämnenas kursplaner omfattar alla fyra aspekterna. I dans ska eleverna till exempel lära sej terminologi och danshistoria såväl som vilken funktion dans fyller i olika sammanhang och kulturer. De ska lära sej tekniska grunder såväl som hur man skapar en koreografi i en helt egen stil. Allt detta kan man lära sej. Ingen är obildbar, inte ens inom dans!

Redan Vygotskij försökte slå hål på myten om att bara särskilt begåvade ska få chansen att utveckla sitt konstnärliga skapande. Alla behöver skapa! menade Vygotskij och lyfte fram vilken nytta man har av att vara en kreativ varelse. Hans tankar är fortfarande aktuella. Björklunds ordval, estetiska förmågor, pekar dessvärre på det motsatta. På estetiska programmet kan elever med konstnärlig begåvning även få chans att utveckla teoretiska kunskaper. Kanske övertolkar jag, men min tolkning bygger på både det citerade uttalandet och allt det andra vi hört Björklund säga sedan han blev skolminister.

Till sist ska jag berätta en liten anekdot, som visar att även till synes totalt obegåvade kan lära sej att utöva en konstart. För några år sedan sjöng jag i samma kör som en blivande högskoleingenjör. När hon började i kören (det här var alltså en vuxen student) hade hon aldrig tidigare förstått att musik kan innehålla melodier. Rytmer var hon helt med på, men tonhöjd hörde hon ingen skillnad på. När hon började förstå att sång inte bara handlade om rytmiskt tal utan också om melodi började hon studera tonhöjd ur ett helt teoretiskt perspektiv. Som sagt var hon blivande ingenjör och ljudvågors frekvens låg för henne mycket närmare till hands än gehörslära. Genom sina självstudier lärde hon sej faktiskt att höra skillnad på olika toner! Tyvärr slutade jag i kören för tidigt för att höra hennes vidare framsteg, men jag slår vad om att hon kan sjunga idag!

Zozozozon performancenatt

För en dryg vecka sen fick jag en riktig inspirationsinjektion, när jag besökte och deltog i Zozozozon performancenatt på Norrtälje konsthall. Zozozozon arrangerades av Mariposa för andra året i rad och jag hoppas de kommer fortsätta med det varje sommar. Lokalen, Norrtälje konsthall, är som ett konstverk i sej själv. Det är en gammal brandstation och överallt kan man hitta nya vinklar, vrår och trappor. Under performancenatten dyker i varje oväntat utrymme upp någon eller något som berör och inspirerar, får mej att fnissa eller förundras. Stämningen är varm och välkomnande. Alla, från gymnasieelever till etablerade proffs, deltar på samma villkor, uppmuntrar varandra och deltar i varandras konstverk. Mycket av det som visas är work in progress, men här och där finns också färdiga verk. I år liksom förra året fyllde jag och min bästa vän trädgården med vår installation CCTV Music och det var nästan en overklig känsla att dema den i mörkret kl 01.45.

I källarens innersta rum vaktade tre bulldoggar

I stora utställningshallen dansade Mariposas elevkompani

Någon hade målat med kroppen innan jag anlände

På en trappavsats kunde man prova på att spela krumelur

Två av deltagarna dansade tango med slutna ögon medan vi andra åt frukost

Framåt småtimmarna började större delen av konstnärerna dansa zumba i stora utställningshallen

I köket kunde man få coaching i operasång

Läs också Dag 27 - Din favoritplats och Nu blir det reklam - '0'Märkt med Mariposa.

Sista repdagen

Jag sitter på jobbet och lyssnar på trumövning från ett rum längre bort i korridoren. Idag har vi sista repet innan uppvisningen och ska repa Sindbad Sjöfararen. Det borde gå tämligen smärtfritt. Det mest spännande kommer bli att öva vår tolkning av den sista ön Sindbad kommer till, som är befolkad av demoner. Vi har ungefär 100 elever, som svartklädda ska skrida in till tonerna av sina egna röster. En ordlös kör som äntrar scenen från alla håll, även från publiken. Jag tror det kommer bli väldigt effektfullt! Det intressanta idag är dock att vi aldrig har övat den scenen tidigare och även om vi har provat att sjunga lite i några grupper ska det bli spännande att höra eleverna höja sina röster i ett sånt nytt sammanhang. Minns att det är danselever och inte sångelever vi pratar om! Tur att vi har kören som uppbackning. Om de klämmer i vågar nog resten också. Kanske försöker jag göra en ljudinspelning på föreställningen...

Sindbad och Fågel Rock

Dag 28 - Något du saknar

Jag upptäckte att jag inte hade gjort färdigt listan jag påbörjade i december. Tre utmaningar kvar. Den 28:e är ganska enkel. Jag saknar en pianist.

Att ha levande musik på sina danslektioner är något helt annat än att ha inspelad sådan. För det första är det mycket mer flexibelt. Förutsatt att man har en duktig musiker kan man be henom ändra tempo och kvalitet utifrån elevernas och lektionens behov. Man kan göra en ny övning spontant, utan att behöva leta efter musik i datorn (tack och lov att jag i alla fall inte behöver använda cd längre!). Men framför allt är det så mycket mer levande! Musiken och dansen arbetar, blir till, tillsammans. Dansarna följer musiken, men musikern följer också dansen. Har man ett någorlunda vettigt instrument fyller musiken hela rummet och omsluter dansarna.

Pianister och slagverkare är de vanligaste ackompanjatörerna på dansklasser, men jag har varit med om gitarr och synth också. Just nu undervisar jag mest balett och önskar mej därför allra mest en duktig pianist. Piano funkar också på modern/nutida dans. Kanske inte lika bra på jazz. Där, liksom till vissa typer av modern/nutida, skulle en eller flera slagverkare vara bättre - eller varför inte ett litet jazzband. Man får väl drömma, eller hur?

Läs också Svårigheterna med att vara en hipp danslärare.

Dag 27 - Din favoritplats

Svårt val igen, men det skulle kunna vara den Interaktiva Paviljongen. Självklart räknas också andra interaktiva ljudinstallationer, som till exempel de vi gjort med projektet CCTV Music. I ljudinstallationen är det rörelser som triggar igång och styr ljudet/musiken. Som att spela på en jättestor theremin med hela kroppen! Eller som att försiktigt röra sej genom ett rum med osynliga inventarier. Vissa ljud är utplacerade på speciella punkter, linjer eller områden och måste prickas exakt. Andra är mer generella och triggas exempelvis av att intensiteten i rörelserna ökar, eller av storleken på den som dansar. En övervakningskamera fångar upp vad som händer på golvet och signalerna från kameran tolkas av ett program i datorn (EyeCon), som skickar vidare till ett musikprogram, som i sin tur skickar ut ljud i högtalarna. Jag skulle kunna vara i en sån installation jämt, tror jag. Det är så ovant för en dansare att vara den som bestämmer över musiken. Oftast är det tvärtom, att vi följer musiken. I installationen får vi möjlighet att skapa vår egen musik. Installationen som form suddar dessutom ut gränserna mellan scen och publik, eftersom vem som helst kan gå in på golvet när som helst. Och så är det så spännande att söka sej fram genom det osynliga landskapet, att koppla bort synen som det primära sinnet och istället lita på hörseln och känseln.


Dokumentation från Interaktiva Paviljongen i Dresden. Ljud: Christian Björklund.

Dag 19 - Något du ångrar

Ånger är ett starkt ord och saker som rör upp så starka känslor är oftast för privata för att skriva om på en blogg som den här. Det jag tänkte berätta är ingenting jag går och grämer mej för eller verkligen önskar att jag hade kunnat ändra, men i alla fall en situation där det hade varit bra om jag hade handlat annorlunda.

Under en av mina vfu-perioder var jag tre veckor på ett fritidshem. Fritidshemmet låg i samma byggnad som grundskolan och ibland var fritidspedagogerna med på en del av lektionerna. Vid ett tillfälle var jag med på en lektion med en musiklärare från kulturskolan. Bland en del andra saker vi gjorde under lektionen lyssnade vi på ett stycke ur Svansjön. Musikläraren frågade barnen vad de tyckte/trodde att stycket handlade om. Jag kommer inte ihåg vad de hade för förslag, men jag kommer ihåg att musikläraren berättade att det handlade om en svan. Då började en pojke berätta hur han hade tyckt sej se både en svan som simmade på vattnet och "en vacker kvinna". Det var som att svanen och kvinnan blandades ihop och han beskrev också kvinnan på ett sätt som gjorde alla - barn och vuxna - generade. Han använde ord som hade varit rimligare att förvänta sej av en något excentrisk man i övre medelåldern än av en 8-årig grundskoleelev. Fritidspedagogen, som var med, kunde inte låta bli att skratta, jag försökte se ut som om jag lyssnade allvarligt och musikläraren försökte skyla över det han sa. De andra barnen fattade inte vad han pratade om över huvud taget.

Så dumt, tänker jag nu, för Svansjön handlar ju om precis det. Det handlar ju om en kvinna som blir förvandlad till svan och det är faktiskt väldigt oklart hur mycket svan och hur mycket människa hon är, när man ser baletten. Jag menar, vilken frisk man - hur mycket prins han än är - blir kär i en svan? I det här sagotemat kan förstås andra saker också läsas in, psykologiska och samhällskritiska motiv. Så istället för att sitta tyst och koncentrera mej på att kontrollera mina anletsdrag önskar jag att jag hade berättat det för pojken och alla de andra barnen. Jag önskar att jag hade berättat historien om prinsessan som blir förvandlad och kvarhållen mot sin vilja, om prinsen som inte vet om han är frisk eller galen som blir kär i en svan, om drottningen och trollkarlen som var och en så desperat försöker upprätthålla sin makt. Vi hade kunnat diskutera kärlek och begränsad frihet, vilja, maktmissbruk och beroende. Kanske hade vi kommit in på känslan av att inte riktigt veta vem man är eller vad man har för möjligheter att välja sitt liv. Vi hade till och med kunnat jämföra de två alternativa sluten. Vilket är bäst? Det där svanen dör eller det där hon förvandlas till människa och kan bli ihop med prinsen? Och hade hon verkligen behövt bli helt och hållet människa för att kunna bli ihop med prinsen? Älskade han henne inte redan som hon var?

För 8-åringar förstår sånt. Det är så lätt att reducera stora berättelser till gulliga sagor om djur. Det är så lätt att säga att Svansjön handlar om en svan och att man kan höra det på musiken. Man kan höra på musiken att det handlar om en svan och man kan se det på dansen också (briljant koreografi!), men när barnen själva ger oss möjligheten att gå djupare i analysen är det så synd att låta tillfället gå förbi. Det kan faktiskt gräma mej lite, när jag tänker efter.

Dag 7 - Din bästa vän

Min bästa vän är musiker. Förutom att han är en fantastisk person som jag tycker om att vara med är han också en grym arbetskamrat och ofta en räddare i nöden. Han klipper sönder och limmar ihop låtar åt mej. Om han inte hittar nåt som passar med det jag vill göra kan det hända att jag till och med får specialgjord kreation för tillfället. Och han har alltid en ljudkabel att låna ut. Men bäst av allt är det när vi gör projekt ihop. För en utomstående kan det verka märkligt, men musiker och dansare kommunicerar ofta ganska dåligt med varandra. Inte jag och min bästa vän. Jag har aldrig träffat en musiker som så på pricken förstår vad jag är ute efter. Kanske beror det på att vi båda är pusslare, som ritar kartor hellre än kastar sej ut i terrängen? Eller för att vi båda hellre sätter upp en ram att improvisera inom än planerar varenda liten ton eller rörelse? Eller kanske helt enkelt för att vi gillar varann?

Dag 6 - Din dag

Typisk fredag. Massage på morgonen. Läsning av några olika lärarbloggar. Lunch hemma. Gick till jobbet och hittade på en ny liten juldans till mina lyriska jazzare. Häromdagen hittade jag en väldigt poetisk jullåt, Christmas med Leona Naess. Hade aldrig hört den förut och det känns ju alltid uppfriskande med en okänd julsång. Hade en jazzklass och sen lyrisk jazz, som alltid är den bästa avslutningen på veckan. Köpte thaimat på vägen hem. Kosttillskott, stretching och tv-spel till efterrätt.

Tiderna förändras

För ungefär ett och ett halvt år sen frågade en 12-årig elev hur många låtar jag hade i min mp3-spelare. Ett kort utbyte av information hur många var och en i klassen hade utbröt. Häromdan sa en annan elev, 6 år: "Vi vill dansa till Bad (Michael Jackson). Kan du söka upp den?" "Javisst!" sa jag och slogs av tanken att det inte längre spelar nån roll hur många låtar jag har. Alla har alla låtar. Tiderna förändras - och jag gillar det.

Inspiration

I förrgår hamnade jag ganska oförhappandes på en spa-anläggning i Thüringen. Det här spat har, vid sidan av några andra liknande anläggningar i Tyskland, något de kallar Liquid Sound System. Det innebär i praktiken högtalare under vattnet. Varje månad har de en Vollmondkonzerte (fullmånekonsert) och i tisdags spelade min vän Parmon ambient där. Tillsammans med tyska pensionärer och andra blandade människor flöt jag omkring i det 40-gradiga supersalta* vattnet med öronen under ytan. Musiken hördes även ovanför vattnet, men då i badhusmiljö med det lite märkliga eko det innebär. Med öronen under vattnet kunde jag glida in i min egen lilla värld. Slöt jag ögonen fick jag en känsla av att vara helt ensam i universum.

Jag önskar att mina elever fick uppleva något sådant någon gång.

*Vattnet i bassängerna kommer från en naturlig saltkälla. Enlig utsago är salthalten 30%, men de avsaltar vattnet till 5% salthalt innan det kommer i kontakt med badgästerna.