Ingen dansundervisning = diskriminering

Förra veckan avgjorde kammarrätten i Sundsvall att föräldrar får hindra sina barn från att delta i delar av grundskolans obligatoriska undervisning av religiösa skäl. Det handlar om tre barn, som är laestadianer, som fortsättningsvis kommer vara uteslutna från skolans dansundervisning. Nyhetsrapporteringen beskriver det som att barnen "slipper" dansen, vilket är provocerande i sej. Även om grundskolans verksamhet är tvingande visar ordet "slippa" på en negativ attityd till undervisning, lärande och den gemenskap som uppstår av att alla deltar i allt tillsammans - inte minst inom de konstnärliga kunskapsområdena, där eleverna ofta får chans att samarbeta på ett annat sätt än i de teoretiska.

När jag var liten hade jag två klasskompisar som var med i Jehovas vittnen. De uteslöts ur all skolans verksamhet, som handlade om religiösa och andra högtider. Säga vad man vill om att skolan sysslar med den typen av ritualer, men att aldrig få vara med vid luciaövningar, julpyssel, skolavslutningar och klassfester gör att man blir utestängd från klassgemenskapen och kan i allra högsta grad räknas som diskriminering. Föräldrarna vill förvägra sina barn en viss typ av aktiviteter/undervisning och skolan går med på det. Jag vet inte i vilken mån barnen själva fick komma till tals, men när det gäller 7-8-åringar föreställer jag mej att det i första hand är de vuxna som bestämmer. Alla vuxna kring de här barnen var alltså överens om att utestänga dem från delar av undervisningen, på grund av att de tillhörde en viss religiös organisation. Är inte det diskriminering, så vet jag inte vad.

Samma sak gäller förstås de här tre laestadianska barnen, som nu inte får vara med och dansa - trots att det är ett obligatoriskt moment i ämnet idrott och hälsa och nödvändigt för att få betyg i ämnet. Alla vuxna är dock inte överens den här gången. Skolverket protesterar mot kammarrättens tolkning av skollagen. Den enskilda skolan, däremot, verkar inte ha någon egen uppfattning i frågan. De har inte vetat hur de ska handla och är nu tacksamma att domstolen har avgjort frågan åt dem. Märkligt, tycker jag. Det finns ju lösningar. Jag har inte jättestor erfarenhet i frågan, men den erfarenhet jag har säger mej att mycket handlar om hur dansmomentet presenteras. När jag och en av mina kursare hade vfu på en skola i Luleå frågade klassläraren oss: "Vi ska skriva i veckobrevet till föräldrarna att ni är här. Är det ok att vi skriver rörelse till musik istället för dans? Annars får de laestadianska barnen inte vara med." Självklart är det ok. Visserligen kan jag tycka att det är viktigt att benämna dans som just dans, men ännu viktigare är det såklart att alla elever får delta i undervisningen. I Stockholmsstadsdelen Hjulsta är dans som separat ämne obligatoriskt för alla elever och även där har det funnits föräldrar, som velat hindra sina barn från att delta av religiösa skäl. Rektor har då bjudit in de föräldrarna, för att titta på en danslektion - och de flesta har då ändrat uppfattning, eftersom det visat sej att det inte alls var den typ av dans, som de föreställde sej.

Det finns alltså lösningar - och säkert många fler än de jag beskrivit ovan. Det första man måste göra, tänker jag mej, är att fråga föräldrarna vad som är problemet med att barnen ska dansa. Utifrån svaret på den frågan går det dels att anpassa undervisningen och dels att visa föräldrarna att undervisningen kanske inte har det innehåll de tror. Ordet dans ger olika associationer till olika personer. Framför allt måste det viktigaste vara att alla elever kan delta i all undervisning. Att hindra vissa barn från att delta och tillgodogöra sej kunskap måste ses som diskriminering.

Läs också:

Dansen i Pajala och Dans i skolan, Pajala (2) på Scenbloggen

Nyhetsrapportering:

Slipper dans av religiösa skäl på P4 Norrbotten

Religiösa tjejer slipper skoldansen på P3 Nyheter

Elever kan få slippa viss undervisning på P4 Norrbotten

Tre laestadianska flickor slipper skoldansen på P4 Norrbotten

Anpassa undervisning sällan fråga för domstol på Sveriges Radio Nyheter

Laestadianska flickor slipper dans i skolan på Världen idag

Slipper dans av religiösa skäl på SvD Nyheter

Slipper dansa av religiösa skäl på DN.se

Laestadiansk flicka slipper dansa på Kyrkans Tidning

Slipper dans av religiösa skäl på NSD.se

Slipper dans av religiösa skäl på Norran.se

Laestadiansk flicka tillåts avstå från dans på Dagen.se

Lektionsmaterial för en hel termin - alla ämnen

Igår såg jag den animerade filmen Rio. Den var jättetramsig och - faktiskt - jätterolig, men inte bara det. Den väckte också en hel rad frågor och när jag fortsatte fundera började jag se ett ämnesövergripande jätteprojekt, som skulle kunna sträcka sej över en hel termin. Det här var vad jag tänkte på:

• Varför lär sej Blu aldrig flyga? Vilka begränsningar utgör våra rädslor? Hur kan vi övervinna våra rädslor?
• Kan människor verkligen flyga med sådana där glidvingar? Hur måste de konstrueras för att fungera? Hur fort går det? Hur högt kan man flyga?
• Fernando framstår nästan som det enda gatubarnet i Rio de Janeiro, men hur ser det egentligen ut? Hur många gatubarn finns det i Brasilien? I världen? Hur lever de? Finns det gatubarn i Sverige? Vad händer om ett barn i Sverige förlorar båda sina föräldrar?
• Är det rimligt att Linda, som ägnar sin mesta tid åt att läsa böcker, visar sej ha en kropp som en fotomodell, när hon kommer i karnevalskostymen? Hur påverkar det hennes relation till Dr Barbosa? Är utseendet viktigt för att han ska bli kär i henne? Hur viktigt är hans utseende för att hon ska bli kär i honom (han ser inte ut som en fotomodell i karnevalskostymen)?
• Blu och Jewel är de enda två exemplaren av sin art, som finns kvar. Hur många utrotningshotade arter finns det? Kan man rädda dem, genom att sammanföra den sista hanen och honan? Är den bibliska berättelsen om Noas ark rimlig?
• Blu påstår att det finns 40 fågelarter, som inte kan flyga. Stämmer det? Hur många fågelarter finns det totalt? Vad är en art?
• Blu växer upp i Minnesota, en plats dit många svenskar kom när de utvandrade på 1800- och 1900-talen. Varför flyttade svenskarna just dit? Hur många svenskättlingar finns kvar där idag? Hur kommer det sej att så många svenskar flyttade till samma ställe? Är det samma anledning till att många som kommer till Sverige idag bosätter sej på samma ställe?
• Låter all sambamusik likadan? Vilka är de typiska dragen i samba? Vad skiljer samban från annan latinamerikansk musik? Vad skiljer latinamerikansk musik från musik från andra delar av världen?
• Hur dansar man samba? Vad finns det för andra brasilianska och latinamerikanska danser?
• Hur ser en karneval ut i verkligheten? Varför firar man karneval? Vad är karnevalsteori? Ligger det något i det? Hur relaterar det till karnevalen i Rio de Janeiro?
• Luiz har en funktionsnedsättning, som gör att han dreglar hela tiden. Hur bemöter vi människor med funktionsnedsättningar?
• Hur stort är fotbollsintresset i Brasilien? Hur bra är det brasilianska landslaget? Varför är de så bra? Har Sverige spelat mot dem någon gång? Hur gick det?
• Hur utbredd är smugglingen av fåglar och andra djur i Brasilien och i andra delar av världen? Vad får det för konsekvenser? Hur kan man förhindra det?
• Hur kommer det sej att människor både förstör och försöker rädda naturen samtidigt? Är människor mest till hjälp eller mest till fara för naturen?

Å, det finns säkert en massa fler saker man skulle kunna jobba med utifrån filmen! Jag får lust att sätta igång direkt! Tyvärr har jag varken elever eller kollegor att arbeta med för tillfället, så jag måste nog spara lite på det...

För mycket idrott och för lite hälsa, enligt Skolinspektionen

Skolinspektionen har granskat idrottsundervisningen på 36 skolor (år 4-6) och funnit stora brister i undervisningen (SR, msn). Trots att det strider mot kursplanen betonas bollspel och lekar medan hälsa, friluftsliv och livsstilsfrågor kommer i skymundan. 36 skolor är ju inte så mycket, men förra året granskade Skolinspektionen 170 skolor (år 7-9) och kom då med exakt samma kritik. För mycket bollspel och för lite hälsa. Det intressanta är att det är precis samma sak, som jag själv kritiserade när jag gick på gymnasiet. För 12 år sedan skrev jag en debattartikel om just det, som Lärarnas Tidning publicerade.

På sätt och vis kan jag dock förstå idrottslärarna. De har samma problem att förhålla sej till som danslärare. Våra ämnen motiveras i mångt och mycket av den ökade barnfetman och trots att Idrott och hälsa ser ut som ett kunskapsämne i kursplanen omtalas det oftast som ett aktivitetsämne. Det tycks också vara det enda argumentet för mer idrott och hälsa i skolan: "Barnen måste ju rööööra på sej mera!" Som lärare i ett rörligt ämne känns det inte så lockande att ha teorilektion. Min lektion kanske är den enda chansen eleverna har att använda kroppen (i skolan) på hela veckan. Har vi teori missar de även det tillfället. Om de teoretiska ämnena rörde till sin undervisning lite mer skulle vi kanske inte känna den pressen, vilket jag skrev om häromdagen. Att de rörliga uppgifterna sedan är så ensidiga är ett annat problem, som jag inte kan se några ursäkter för.

När jag läser kursplanerna (gr, gy) för Idrott och hälsa har jag svårt att låta bli att tycka att det är det viktigaste ämnet i skolan. Att lära sej hantera sin kropp, förstå vad som påverkar den fysiska förmågan, analysera sin livsstil, förstå vad som påverkar det psykiska välbefinnandet, lära sej samarbeta och respektera andra samt utveckla en god kroppsuppfattning och tilltro till sin egen förmåga - är inte det förutsättningar för att leva? Och ändå talar man, som jag skrev ovan, om idrott och hälsa i termer som att barn behöver röra på sej. Och frågan är om inte också det egentligen bara är läpparnas bekännelse. Idrott och hälsa är, mej veterligt, det enda ämne som elever i grundskolan kan bli "befriade" från. Uttrycket i sej säger allt om idrottsämnets status i den svenska skolan.

Behöver dansare träningslära?

I dansvärlden finns ingen tradition av att ta hand om kroppen. På senare år har det dykt upp en och annan danspedagog och sjukgymnast, som försöker lära dansare hur de kan och bör hantera sina kroppar, för att hålla längre och må bättre. Anatomi har också kommit in som obligatoriskt ämne på lärar- och pedagogutbildningar, men generellt anses kunskap om kropp, hälsa och träning inte särskilt viktigt varken bland hobbydansare eller bland proffs. Ofta smädas pjoskiga elitidrottare, som tar långa uppehåll för rehabträning, så fort de har minsta lilla smärta någonstans: ”Tänk om vi skulle sluta dansa så fort vi hade ont! Då skulle vi vara lediga hela tiden!” Eller: ”Det går ju inte! Missar man en audition är man ute ur leken. Tackar man nej till ett jobb lär det aldrig dyka upp någon ny möjlighet. Dansvärlden är hård.” Sanningen är att vi skapar den här hårda världen genom att aldrig ta hänsyn till våra egna eller andras kroppar. Vi skulle kunna lära oss något av idrottsvärlden.

När jag började dansa på heltid efter gymnasiet kunde jag ingenting om träningslära, kost eller hälsa över huvud taget. Resultatet kan man läsa om i min bloggserie om överträning, men som en kort sammanfattning kan jag säga att jag körde min kropp i botten på mindre än ett år. Nu gör jag vad jag kan för att mina elever inte ska begå samma misstag. Det här läsåret har jag förmånen att samarbeta med flera idrottslärare och –instruktörer i kursen Idrott och hälsa 1, som mina gymnasieettor läser. Vårt fokus i år är träningslära och kost. Att integrera kursen i dansen ger unika möjligheter att koppla träningsläran till dansträningen, som vanligen inte ges på estetiska programmet. Hos oss är kurserna sammanvävda för att dansen räknas som en idrottsprofil och är utformad på samma sätt som de andra idrottsprofilerna. Ju längre arbetet har fortskridit desto mer oumbärlig framstår träningsläran och näringsläran för mej (och för eleverna). Det känns orimligt att undervisa dans i framtiden utan att väva in tränings- och näringslära. MEN ingen av ämnesplanerna i dans trycker på dessa områden. Vissa anatomikunskaper ingår visserligen i ämnet Dansteknik och i samma ämne ska eleverna, för att nå upp till kunskapskraven, också ”utforska hur den egna kroppen fungerar”. Att lära sej hur man tränar effektivt finns dock inte med i något centralt innehåll.

Jag tror att det beror på att dansare av tradition är så noga med att påpeka att dans är en konstform och inte en sport. Vi vill hellre jämföra oss med musiker, poeter och bildkonstnärer än med idrottare. Dessutom har smärta hög status, vilket skrivit om här. Vi ska offra oss för konsten. Att kroppen är totalt utsliten innan 40 (eller, som i mitt fall, innan 20) är därför helt normalt och nästan eftersträvansvärt. På yrkesutbildningar i dans tränar studenterna mer än elitidrottare, men försöker ha samma livsstil som rockstjärnor. Det borde säga sej självt att det är helt orimligt.

Det är skrämmande hur liten kunskap många (kanske de flesta) dansare har om hur kroppen fungerar och hur man tränar effektivt. Svaret på min fråga: Behöver dansare träningslära? är självklart JA! Med större kunskap kan dansare ta kontroll över sitt eget liv, må bra och dansa så länge de vill.

Mer idrott = bättre betyg i teoretiska ämnen

Häromdagen kunde vi höra på Ekot att unik forskning i Malmö visar att elever, som har idrott i skolan varje dag presterar bättre i de teoretiska ämnena (se också DN, BT, Sydsvenskan, HD, SvD och AB). Forskarna har låtit elever på en skola i Bunkeflo ha idrott varje dag från skolår 1 till skolår 9. Andelen elever med fullständiga slutbetyg är betydligt större i den gruppen än i referensgruppen, som har haft idrott två gånger i veckan. Eleverna, som intervjuas av Ekot, tycker att de känner sej lugnare när de har haft idrott och därmed kan koncentrera sej bättre än annars under de teoretiska lektionerna. Forskaren Ingegerd Ericsson drar slutsatsen att det inte alls behöver vara så att man ska satsa på mer teori i skolan, om man vill höja elevernas resultat, utan att man ska låta dem röra på sej mer.

Inslaget gör mej kluven. Först blir jag förstås glad att det kommer fram positiva forskningsresultat om rörelse för barn och ungdomar. Förutom bättre teoretiska prestationer hade också eleverna bättre muskulatur och hälsa i allmänhet än andra ungdomar i samma ålder. Jag blir glad, eftersom det kanske, kanske leder till mer rörlig aktivitet i skolan. Men samtidigt blir jag en aning betryckt. Det här forskningsresultatet och presentationen av det säger ingenting om det värdefulla i att vara kunnig i idrott och hälsa i sej, utan lyfter enbart fram att idrotten kan vara en hjälp för de teoretiska ämnena, eller som man säger i Ekot – skolämnena. Det är en vanlig inställning att skolämnena är de teoretiska ämnena, medan de praktiska och konstnärliga kunskapsområdena ses som avbrott i skolarbetet, något roligt eller i bästa fall något som kan vara till stöd för det teoretiska lärandet.

Men spelar det någon roll? frågar jag mej. Är det viktigt varför man inför mer idrott, dans, slöjd eller andra icke-teoretiska ämnen? Är inte det viktiga att man gör det? Mitt svar är att det spelar stor roll. Så länge de praktiska och konstnärliga ämnena ses som hjälpgummor och inte som självständiga kunskapsområden kommer de alltid vara undanskuffade och bortträngda. Deras värde ligger då enbart i deras förmåga att stödja lärandet i andra ämnen och de kunskaper som är specifika för den aktuella disciplinen (till exempel dans) kommer tappas bort. Det som egentligen är självständiga discipliner reduceras till metoder i andra discipliner (till exempel matte eller svenska). Jag menar inte att det är fel att använda praktiska och konstnärliga metoder i teoretiska kunskapsområden, men det får inte vara det huvudsakliga syftet med att ha de ämnena i skolan. Att daglig fysisk aktivitet leder till bättre prestationer i teoretiska ämnen måste ses som en bieffekt och får inte förvandlas till syftet för skolämnet Idrott och hälsa.

Läs också Jacob Gudiols intressanta reflektioner kring studien i inlägget Mer träning i skolan ger bättre skolbetyg - mer om studien

Legitimationen ger högre status till dem som redan har det

"Hur ska lärarlegitimationen kunna ge höjd status och få någon betydelse när den inte gäller hela lärarkåren?" Så inleder Carina Larsson Ohlström sin krönika Får jag be om legitimation, tack! i Lärarförbundets tidskrift Yrke. Det är den viktigaste meningen i hela krönikan (även om resten också är klart läsvärt). Hur ska legitimationen kunna höja statusen för lärare när den inte gäller hela lärarkåren? Hur ska den kunna garantera kvaliteten på undervisningen? När man tittar närmare på saken är det lätt att upptäcka att de flesta lärarkategorier faktiskt är undantagna från legitimationskravet.

• Lärare i yrkesämnen (karaktärsämnen på samtliga av gymnasiets 13 yrkesprogram) får söka legitimation, om de har lärarutbildning. Det gäller dock bara 60% av dem som undervisar i yrkesämnen. Legitimation är inget behörighetskrav och ingen ekonomisk hjälp ges till dem som vill läsa in lärarbehörighet.
• Lärare i estetiska ämnen (karaktärsämnen på gymnasiets estetiska program samt obligatorisk musik- och bildundervisning i grundskolan) får söka legitimation, om de har lärarutbildning och är anställda direkt av skolan de arbetar på. Hur många som är det vet jag inte, men en betydande andel (kanske majoriteten) av lärarna i estetiska ämnen är anställda av kulturskolan, som inte omfattas av behörighetskravet. Lärare som är anställda av kulturskolan eller av annan arbetsgivare (till exempel ett studieförbund) får inte ut någon legitimation, även om hela deras tjänst är förlagd till grundskolan eller gymnasiet. För att bli anställd i obligatorisk verksamhet krävs legitimation, men även om läraren har varit anställd av kulturskolan och jobbat i skolan i 40 år måste hen genomgå introduktionsåret för att få ut en.
• Lärare i modersmål (som alla elever med annat modersmål än svenska har rätt till) får söka legitimation, men det är inget behörighetskrav.
• Fritidspedagoger har visserligen ingen lärarexamen, men utför samma arbete som lärare i fritidshem och borde anses dugliga till att ansvara för undervisningen i den verksamhet de specifikt har utbildat sej för. Som jag har förstått det kan lärare i fritidshem (utbildade efter den förra reformen av lärarutbildningen) få legitimation, men fritidspedagoger kan det inte. Därmed blir fritidspedagogerna obehöriga att ansvara för undervisningen (all verksamhet) på fritidshemmen.
• Danspedagoger och dansare som undervisar på Kungliga Svenska Balettskolans yrkesutbildning och Svenska Balettskolans förberedande yrkesutbildningar kan inte få någon legitimation, eftersom de inte har lärarutbildning. Det är inte heller något krav för att vara behörig att undervisa vid utbildningarna.

Så vilka blir kvar? Jo, lärare i teoretiska ämnen samt idrott och hälsa (som är obligatoriskt i grundskolan och utgör ett kärnämne på gymnasiet). Med idrott och hälsa som undantag handlar legitimationsreformen alltså om att "höja statusen" för lärare i de ämnen som redan har högst status. Det handlar om att "säkra kvaliteten", men bara i de ämnen som anses viktiga, det vill säga de teoretiska. Jag kan inte tolka det på något annat sätt. Jag har sagt det förut och jag säger det igen: "Var därför noga med hur ni lyssnar, ty den som har, han skall få, men den som inte har, från honom skall tas också det han tror att han har." (Luk 8:18)

Läs också:

Klyftorna ökar - även inom lärarkåren

Mina övriga inlägg om lärarlegitimation

Menstruationens plats i träningsläran

På det gymnasium där jag jobbar räknas dansinriktningen som en idrottsprofil. Därför har jag en hel del samröre med lärarna på de andra idrottsprofilerna fotboll, hockey, ridning, simning, innebandy och friidrott. Just nu har vi till exempel ett gemensamt projekt kring träningslära och diskussionerna kring vad detta ska innehålla är väldigt givande och intressanta för mej. Idrottare och dansare tänker inte alltid likadant. Idrottare från olika sporter och grenar tänker inte heller alltid likadant. Vi har också olika stor kunskap inom olika delar av träningslära, vilket gör att vi kompletterar varandra väldigt bra i undervisningen.

Från goranwinblad.se

En del av projektet är att eleverna ska skriva träningsdagbok under hela december. Träningsdagboken ska innehålla tabeller där de bockar av vad de har tränat varje dag, vad de har för vilopuls, om de är sjuka/skadade och så vidare. Jag har också argumenterat för att var de är i menscykeln ska vara med. Vi är två kvinnliga och sex manliga lärare, så kanske är det inte så konstigt att jag inte har vunnit gehör för menstabellen. Däremot har också det varit en intressant diskussion. Jag menar att för att tjejer ska förstå sina skiftande prestationer måste de bli medvetna om hur deras menscykel påverkar dem. Förmodligen är det inte likadant för alla kvinnor, men för mej är det jättestor skillnad på mina prestationer beroende på var jag är i min cykel. Den insikten är viktig. Den har nämligen lett till att jag har slutat vara frustrerad de där dagarna jag inte kan snurra - det sammanfaller ju alltid med början på mensen! Den har också lett till att jag förstår varför jag svettas så olika mycket vid olika tillfällen, det har också med hormoncykeln att göra. Kvinnors cykler fungerar olika och var och en måste därför analysera sin egen cykel och den påverkar deras prestationer. Det är helt enkelt en nödvändighet att ha med i träningsläran på gymnasiet!

Vårt senaste idrottslärarmöte mynnade ut i att jag höll föreläsningen ovan för mina förbryllade kollegor. När jag avslutade var den enda reaktionen (förutom de totalt oförstående ansiktsuttrycken) ett försiktigt förslag: "Du kanske skulle vilja ha lite tid för att ta det här med tjejerna?"

Jag gav upp.

Behörighet och legitimation - funkar det verkligen så här?

Jag undervisar just nu i tre kurser på gymnasiet. Två av dem, Dansteknik 1 och Dansorientering, är jag behörig att undervisa i (åtminstone än så länge tills legitimationskravet träder i kraft). Den tredje, Idrott och hälsa 1, är jag inte behörig att undervisa i, eftersom jag inte har idrott och hälsa i min lärarexamen. Jag planerar dock innehållet och arbetsformerna tillsammans med några kollegor som är behöriga att undervisa i idrott. Vissa moment har vi tillsammans och det händer också att vi byter grupper med varandra, för att fylla luckor i varandras kompetens. I slutet av kursen föreslår jag ett betyg för var och en av eleverna och rektor "godkänner" sedan det betyget och är den som formellt har ansvar för det.

I och med att legitimationskravet träder i kraft nästa år förändras dock reglerna en del. Om jag får ut en legitimation till dess (vilket verkar vara lite för mycket att hoppas på) fortsätter jag vara behörig i dansteknik och dansorientering. Om jag inte får ut någon legitimation under det närmaste året blir jag dock plötsligt obehörig i dessa ämnen. Jag förblir också obehörig i idrott och hälsa. Det som är intressant är att en olegitimerad lärare bara är obehörig att självständigt bedriva undervisning. Om jag förstår det rätt får jag alltså fortsätta att undervisa, om det sker under överinseende av någon som är legitimerad, till exempel någon av mina kollegor som har idrott och hälsa i sin examen. Arbetet med den kursen skulle alltså kunna fortskrida ungefär som nu. Ännu mer intressant är dock att Jan Björklund säger till Lärarnas Tidning i den intervju jag hänvisade till redan i förra inlägget att man inte behöver vara behörig i ett ämne för att sätta betyg i det. "Det räcker att vara legitimerad," säger han. Under förutsättning att jag får ut en legitimation kommer jag alltså, till skillnad från nu, få sätta betyg i idrott och hälsa. Min befogenheter i det ämnet ökar därmed.

Tycker du att det verkar rörigt? Låt mej förtydliga. Om jag får ut en lärarlegitimation händer följande:

1. Jag fortsätter att vara behörig att självständigt bedriva undervisning och sätta betyg i samtliga dansämnen.
2. Jag blir obehörig att självständigt bedriva undervisning i idrott och hälsa.
3. Jag får fortsätta undervisa i idrott och hälsa, men en annan, behörig, lärare ansvarar för undervisningen.
4. Jag blir behörig att sätta betyg i idrott och hälsa (och andra ämnen som jag eventuellt kan komma att undervisa i i framtiden).

Blev det inte klarare? Inte för mej heller.

Läs också:

Legitimerad och behörig lärare hos Christermagister

Frivillig verksamhet kompletterar skolan

Jag hör på P1-morgon att nästan 10% av eleverna som gått ut år 5 inte kan simma, trots att det är ett av målen för år 5 i ämnet idrott och hälsa. Min första tanke är: Det står också i kursplanen för idrott och hälsa att barnen ska kunna dansa, men hur många kan det när de slutar femman - eller nian? Ok, jag erkänner att det kan få mycket mer förödande konsekvenser om barn inte kan simma. Anledningen till att ämnet tas upp i P1-morgon är att två barn har dött i en drunkningsolycka. Det är sällan danskunnighet är avgörande för vår överlevnad.

Men ändå. I grundskolans kursplan för idrott och hälsa står bland annat:

Skolan skall i sin undervisning i idrott och hälsa sträva efter att eleven utvecklar sin fysiska, psykiska och sociala förmåga samt utvecklar en positiv självbild, utvecklar kunskap om vad som främjar hälsa, /.../ utvecklar och fördjupar sin rörelseförmåga och lust att röra sig samt stimuleras att ge uttryck för fantasi, känslor och gemenskap, /.../ får inblickar i idrottens och friluftslivets historia samt lär känna olika former av lekar, danser och idrottsformer i olika kulturer. 

Om eleverna kunde det skulle den frivilliga verksamheten inte behöva erbjuda några nybörjarkurser för elever över 12 år! Det har vi förstås och det behövs - precis som simskolan behövs. Och musik- och kulturskolan som hade 348000 elever förra året trots att grundskolan har både musik och bild som separata ämnen. Självklart ska det inte vara så att den frivilliga verksamheten tar över grundskolans ansvar och ersätter skolan. Poängen med grundskolan är ju att alla barn är där, medan den frivilliga verksamheten är just frivillig. Som sägs i reportaget är det föräldrarnas och barnens intresse och kultur som avgör om barnen hamnar i simskolan eller inte. Detsamma är fallet med all frivillig verksamhet. Skolan måste ta sitt ansvar att lära eleverna både att simma och dansa! Men det finns de som vill börja tidigare (på Kulturama har vi verksamhet för barn från 4 år och uppåt) och det finns de som vill fördjupa sin kunskap och syssla med någonting tidigare. För dem är den frivilliga verksamheten ett utmärkt komplement till skolans verksamhet.

Läs också:
Spets eller bas?
Frivillig verksamhet vs skolan IVb - Relationen lärare-elev igen
Frivillig verksamhet vs skolan IV - Relationen lärare-elev
Frivillig verksamhet vs skolan II - Eget skapande eller teknikträning
Frivillig verksamhet vs skolan I - Kommer eleverna tillbaka?

Barns rörelseaktiviteter

I veckans Kropp & själ pratas återigen om att barn i Sverige rör sej för lite och man diskuterar skolans, föräldrarnas och idrottsrörelsens ansvar. Ett problem sägs vara att elitsatsningarna börjar så tidigt inom idrott. Det tror jag absolut att det ligger någonting i. Måste man välja mellan att träna fyra gånger i veckan och spela match på helgen eller att inte träna alls? De berättar i programmet att det ofta finns ett B-lag, där de som vill satsa mindre kan träna, men att det laget ofta prioriteras mycket lägre av både tränaren och klubben. Därför känns det inte alltid jättekul att träna där. Hur det ser ut i individuella idrottsgrenar talas det inte om i programmet, men jag har till exempel en 10-årig elev som berättade för mej att hennes konståkningsträning har ökat till 4 gånger i veckan det här läsåret.

Jag tycker att det måste finnas möjlighet att träna både för dem som vill satsa och för dem som mest vill motionera lite eller njuta av att röra på kroppen en gång i veckan eller två. Den möjligheten finns på de flesta dansskolor. Man väljer själv hur många gånger i veckan man vill träna och det finns mängder av nivåer att träna på. På mitt jobb har vi ett nivåsystem med sju nivåer från nybörjare (N) till det vi kallar preparerande (prep). Den högsta nivån måste man göra audition till och vi kräver också att eleverna i de grupperna tränar minst 3 gånger i veckan. Meningen är att gruppen ska förbereda för högre studier inom dans. Men prep-grupperna har varken bättre träningstider eller mer engagerande lärare än andra grupper. Jag undervisar till exempel både jazz prep och jazz N. Många tror att man måste börja dansa väldigt tidigt i livet, men det är inte sant. Vill man bli prima ballerina bör man börja träna tidigt, eftersom det i de flesta fall kräver att man formar om sitt skelett innan det stelnar. Vill man ha dansen som ett fritidsintresse kan man börja när som helst. Vi har nybörjargrupper för alla åldrar från 4-5 år till 25+. Nästa steg är att starta upp 40+ och/eller 55+grupper. Jag hoppas vi får in massor av nya elever i de åldrarna. Tänk så underbart att vi kan njuta av kroppen och dansen hela livet!

Läs tidigare inlägg: Istället för idrott och Är det idrotten vi slåss mot?

Är elevernas hälsa skolans ansvar?

Ha! Jag är så i tiden. Samma dag som jag repriserade mitt inlägg om alternativ till idrott togs ämnet upp inte bara i P1 utan också i DN och på Lärarnas Nyheter. På båda ställena fokuseras idrottens positiva inverkan på barns hälsa. En tysk studie har nämligen visat att när man ökade antalet idrottstimmar från två till fem i veckan minskade barnens vikt och deras "hälsovärden" förbättrades. Därför öppnar nu båda de politiska blocken för ett ökat antal idrottstimmar i den svenska skolan. Nåväl, beroende på innehållet är det inget fel i det. När de ändå håller på får de gärna göra dans till ett separat och obligatoriskt ämne också (det är idag en del av idrottsämnet). Det jag vänder mej mot är argumenten.

Den idrottslärare som intervjuas i Kropp&själ, som jag länkade till igår, påpekar att idrott&hälsa numera är ett kunskapsämne, men att de flesta fortfarande ser det som ett aktivitetsämne. "Å, vad bra att de har idrott där," kan han få höra sina kollegor säga, "så att de är pigga när de kommer tillbaka till skolan." Jag har full förståelse för den underton av bitterhet som går att ana i hans röst. Jag har många gånger hört samma sak sägas om dans i skolan. Idrotten - och dansen på de skolor som har valt att ha det - är en del av skolan! Det är ingen liten sidoverksamhet eller paus från skolarbetet. Idrotten - och dansen - måste finnas i skolan av samma skäl som alla andra ämnen, nämligen att vi ser det som en del av den viktiga allmänbildning alla behöver för att fungera som vuxna människor och medborgare i det svenska samhället. Det kan inte vara så att det enda argumentet för att ha idrott&hälsa i skolan skulle vara att minska barnfetman. I så fall måste kursplanen ändras radikalt och inga under- eller normalviktiga barn skulle delta i undervisningen.

Dessvärre har till och med våra politiker uppfattningen om idrott&hälsa som ett aktivitetsämne. Det gäller politiker från båda sidor och inte minst skolministern och hans parti, som säger till Kropp&själ att "när det står idrott på schemat ska barnen röra på sej." Jaha, så man ska återigen få en boll kastad på sej med uppmaningen: "Spela fotboll!" utan att få lära sej reglerna? Eller simma på tid utan att få lära sej någon teknik? Eller hur ska det funka egentligen? När kommer den nya kursplanen som förhoppningsvis ger svar på mina frågor?

Framför allt undrar jag: Är det skolans ansvar att minska barnfetman? Och är det i så fall skolans fel om barn är feta?

Läs också om Michael Sjöströms kritik mot utökad idrottsundervisning.

Istället för idrott

Just nu lyssnar jag på ännu ett välgjort och givande program på P1 - Kropp&själ om skolidrott. Det påminner mej om något jag skrev i juli 2007:

På DN debatt idag finns en artikel undertecknad av inte mindre än 19 personer. Det är en blandning av elitidrottare, idrottsläkare, sjukgymnaster och idrottslärare. Dom vill uppmärksamma att så många barn lider av ohälsa pga övervikt. Enligt artikeln är det så många som var fjärde sjuåring i Sverige det handlar om. Därför kräver dom dagliga lektioner i idrott och hälsa för alla elever i både grundskolan och på gymnasiet.

Ett hälsofreak som jag fasar såklart över folks ohälsa och jag tycker det är sjukt att barn inte rör på sej mer. Deras kroppar är ju liksom gjorda för att just röra sej (det är förresten även vuxnas kroppar). Men när jag hörde talas om kravet i artikeln (ring p1 var som vanligt min första källa), var min första tanke: ”Å nej! Det får inte hända! Det kan dom bara inte utsätta barnen för!” På gymnasiet skrev jag en debattartikel i Lärarnas Tidning om hur jag upplevde skolidrotten. Den finns att läsa här.

Det finns redan en rekommendation att alla elever ska utöva 30 min fysisk aktivitet varje dag. Märk väl: fysisk aktivitet. Inte idrott. Därför har jag sammanställt en liten lista över fysiska aktiviteter, som saknar tävlingsmoment.

1. Dans. Ja, det måste ju helt enkelt ligga överst på listan. Det vore ett enkelt steg att införa Dans i skolan i alla kommuner. Eftersom det oftast är kulturskolan, dvs. en kommunal verksamhet, som bedriver dans i skolan, så handlar det ju egentligen bara om en omfördelning av pengar inom kommunen.

2. Lek. För det första så rör sej barn ofta en hel massa i sina egna spontana lekar (även om det nu tydligen har minskat drastiskt och artikelförfattarna skyller på dator- och tv-spel). För det andra så finns det mängder av roliga lekar, som innehåller en massa rörelse. Både idrottslärare och fritidspedagoger (som annars brukar va bra på den här sortens aktiviteter) har tyvärr ofta väldigt svårt att komma på lekar utan tävling, men det är bara att höra av sej, så ska jag lära ut så många nån mäktar med.

3. TV-spel. Jodå, det finns jätteroliga tv-spel, där man använder hela kroppen för att göra alla möjliga kul saker – allt från att spela maraccas via bowling till att färga folks hår. Ett exempel här, men notera att det även finns andra.

4. Trädgårds- och parkarbete. Det finns dom som definitivt inte gillar att springa omkring eller vifta med armarna eller imitera en fjäril. En bra grej skulle kunna vara att hjälpa kommunens parkarbetare eller fixa till skolgården så den blir fin.

5. Städning. Återigen en aktivitet med många fördelar. Barnen lär sej städa, lokalvårdarna på t.ex. skolan får hjälp och det blir rent och snyggt i kommunens lokaler.

6. Vaktmästeri. Jaja, se ovan. :)

7. Tai shi, yoga, pilates, ja t.o.m. aerobics. Avtal kan träffas mellan kommunen och ett lokalt gym, om ingen på skolan kan leda det. På gymnasiet kan det ofta finnas elever som kan hålla i undervisningen.

8. Ekobussen. Vi var ute med ekobussen en gång i grundskolan och en gång på gymnasiet. Traskade runt i skogen, tittade på olika sorters växter, jordmåner och insekter. Skulle man kunna göra mycket, mycket oftare.

9. Svamp- och bärplockning. Har anknytning till ovan.

10. Cykling till och från skolan.

11. Massage. Hur hälsosamt som helst och dessutom väldigt bra för relationerna mellan eleverna.

12. Klassutflykter innehållandes t.ex. paddling.

13. Klättra i träd.

14. Gå och bada. Då menar jag inte simma 800 m på tid, som vi gjorde på gymnasiet, utan verkligen bara gå och bada. Det funkar förstås inte så bra om man enbart ligger i bubbelpoolen, men i övrigt hur bra som helst.

15. Gående skolbussar. Jag läste om det i Lärarnas tidning och det är verkligen toksmart. "Bussarna" kommer från flera håll. Det barn, som bor längst bort på "linjen", börjar gå och hämtar upp nästa barn en bestämd tid. Sen hämtar dom nästa och nästa osv tills dom är framme vid skolan.

16. Hoppa hopprep.

17. Gå på stan. Man måste dock gå runt, inte bara sitta och fika.

18. Akrobatik och mim.

Men hur ska skolan kunna erbjuda alla dom här aktiviteterna? Det behöver dom inte. Jag har tänkt ut ett system. Eleverna har t.ex. en timme Idrott och hälsa och en timme Dans i skolan i veckan. Utöver det har dom frivilliga fysiska aktiviteter, som kan vara arrangerade av skolan men också av andra. Oavsett vad eleverna väljer att göra, ska det motsvara dom 5000 ”steg” som barnen tydligen missar varje dag (se faktarutan bredvid debattartikeln). Om man inte litar på att barnen fixar det här på egen hand, skulle dom kunna ha en ”rörelsebok”, där nån vuxen dom litar på får skriva på att dom har rört sej, t.ex. cyklat till skolan.

Visst är det smart? :)

Spets eller bas?

Utbildningsminister Jan Björklund vill inför "elitklasser" i grundskolans senare år. (AB, DN, LN, Expressen, SvD) Benämningen är förstås provocerande. Förra hösten handlade det om "elitgymnasier" och då skrev jag det här, så det är ingen mening med att upprepa vad jag tycker om ordet "elit". När man väl har kommit förbi det kan man börja fundera på vad det egentligen innebär.

I viss mån håller jag med Björklund. Det är tragiskt att gå genom hela grundskolan och vara helt understimulerad. Jag vet hur det är. För mej handlade det om svenska. Jag var grym på svenska. Jag kunde läsa och skriva långt innan jag började skolan och de nya saker jag faktiskt lärde mej på svensklektionerna fattade jag oftast på en gång. Hade jag plockat ut subjekt och predikat ur en mening kunde jag göra det ur alla andra meningar. Jag slapp dock för det mesta rulla tummarna när jag var klar med mina uppgifter. Istället fick jag läsa böcker. Det tyckte jag var helt ok, för jag har alltid gillat skönlitteratur. Men frågan är om inte tiden hade kunnat användas på något bättre sätt?

Att jag var ett snille på svenska språket betyder inte att jag var ett snille på allt. Verkligen inte! Det fanns många ämnen jag tyckte var ganska svåra och det fanns ett som var värre än alla andra. Idrott och hälsa. Jag känner igen mej så mycket i det Filippa Mannerheim skriver på Dagens Skola. Det kanske kan tyckas förvånande att en dansare hade så svårt för idrott, men dans och idrott är inte samma sak. Idrott innehåller till exempel bollar. Usch och fy. Jag hade knappt sett en boll innan jag började skolan. Det är sant. Mina föräldrar är helt ointresserade av bollsport. Men min upplevelse av skolidrotten var att en boll hux flux kastades ut i hopen av barn med uppmaningen: "Spela fotboll!" Jag antar att uppmaningen: "Skriv en berättelse!" innebar samma skräckupplevelse för en del av mina klasskompisar. De fick specialundervisning i svenska i liten grupp med en extra snäll lärare. Men fick jag den typen av särbehandling i idrotten? Nä.

Så här är det ju: Grundskolan är inte och ska inte vara någon spetsutbildning. Grundskolan ska vara en bas för framtida studier, deltagande i samhället och livet i allmänhet. Det är därför det heter grundskolan. Vi läser 17 olika ämnen, för att få en bred bas (även kallad allmänbildning). Vi skulle kunna ha det som i Storbritannien, där eleverna väljer 10 ämnen för sin grundskoleexamen (GCSE), men det har vi inte. Och det tycker jag är bra. Dock är det uppenbart att alla ämnen i grundskolan inte värderas lika högt. Är man dålig i svenska, engelska eller matte får man specialundervisning. Är man duktig i samma ämnen ska man i framtiden också få specialundervisning. Varför då? Jan Björklund är rädd att de duktiga eleverna ska behöva rulla tummarna, men det han inte inser är att alla inte kan rulla tummarna. Att rulla tummarna är svårt. Det kräver en ganska väl utvecklad finmotorik. Ni kan testa på vilken 3-åring som helst för att se att det stämmer.

Istället för att få elitundervisning i det man är bra på borde därför alla få specialundervisning i det de inte är så bra på. Man borde se grundskolan som den helhet den ska vara och se till att basen blir hel för alla. Jag hade lätt kunnat hoppa över 2 tredjedelar av mina svensklektioner och ändå klarat målen. På den överblivna tiden borde jag inte ha läst in gymnasiets svenskkurser, utan fått vara i en liten grupp med en extra snäll lärare och träna på att hantera en boll. Då hade jag, som vuxen, kanske vågat vara med och spela strutfotboll på jobbets kick-off. Jag hade kanske till och med lärt mej uppskatta bollsport så mycket att jag hade kunnat stå ut med att titta på en match på tv - för som en bekant sa angående att jag tycker det är tråkigt att titta på sport: "Det är bara för att du inte kan reglerna."

Är det idrotten vi slåss mot?

"'Dans är mycket mer användbart senare i livet än att hänga i rep' i debatt om dans vs idrott i skolan - klockrent!" har en av mina bekanta, en danslärarstudent, som facebookstatus idag. 14 personer gillar detta. Av dem vet jag att minst 12 är danslärare eller blivande danslärare. Citatet kommer från en debatt i tv4. Jag har inte sett debatten och kan därför inte uttala mej om den i stort, men citatet ovan är en del av den till synes ständigt pågående konflikten mellan idrott och dans.

Bakgrund: Idrott och hälsa är obligatoriskt ämne i skolan, vilket dans inte är. Däremot är dans en del av idrottsämnet. I kursplanen för idrott och hälsa i grundskolan nämns sex obligatoriska moment: arbetsmiljö, friluftsliv, livräddning, simning, orientering och dans. Resten av ämnet buntas ihop som "vanliga idrottsaktiviteter", som det räcker att eleverna har fått erfarenhet av och känner till något om skaderisken inom.

Nåväl. Det finns idrottslärare som tar sin kursplan på allvar och gör vad de kan för att eleverna ska lära sej dansa, men det finns också de som tydligen ser dansen som ett stort hot. Jag har hört många historier från vfu- och arbetsplatser där idrottslärare har förlöjligat dansen och ibland totalt raserat det förtroende danslärarna har byggt upp i förhållande till eleverna. Och precis som det inledande citatet visar är illviljan inte sällan ömsesidig. Jag hyste själv länge ett förakt mot idrottsämnet, grundat på mina egna erfarenheter från grundskolan och gymnasiet. Men vad vinner vi på detta? Mitt svar är: Ingenting.

Tvärtom är det teorifanatikerna som vinner mark genom att vi upprätthåller konflikten mellan dans och idrott eller andra praktiska och estetiska ämnen. En debatt borde inte handla om dans eller idrott i skolan. Den borde handla om dans som obligatoriskt ämne eller inte. Genom att framställa det som att dansen skulle putta ut idrotten, om den kom in i skolan, tror jag enbart är till dansens nackdel. Det vi borde jobba för är istället att utöka antalet timmar för praktiska och estetiska kunskapsområden. I en ämnesintegrerad skola, där alla kunskapsområden fick möjlighet att samexistera och berika varandra skulle konflikten mellan teori, praktik och estetik inte heller vara nödvändig, men i nuläget har vi inte en sådan skola. I skolan som den ser ut idag får de praktiska och estetiska kunskapsområdena konkurrera med varandra om tid, lokaler och resurser. För att förändra det måste vi gå samman, stötta varandra och inse att vi har samma intressen. Lärare i praktiska och estetiska ämnen, förenen eder!