Ingen dansundervisning = diskriminering

Förra veckan avgjorde kammarrätten i Sundsvall att föräldrar får hindra sina barn från att delta i delar av grundskolans obligatoriska undervisning av religiösa skäl. Det handlar om tre barn, som är laestadianer, som fortsättningsvis kommer vara uteslutna från skolans dansundervisning. Nyhetsrapporteringen beskriver det som att barnen "slipper" dansen, vilket är provocerande i sej. Även om grundskolans verksamhet är tvingande visar ordet "slippa" på en negativ attityd till undervisning, lärande och den gemenskap som uppstår av att alla deltar i allt tillsammans - inte minst inom de konstnärliga kunskapsområdena, där eleverna ofta får chans att samarbeta på ett annat sätt än i de teoretiska.

När jag var liten hade jag två klasskompisar som var med i Jehovas vittnen. De uteslöts ur all skolans verksamhet, som handlade om religiösa och andra högtider. Säga vad man vill om att skolan sysslar med den typen av ritualer, men att aldrig få vara med vid luciaövningar, julpyssel, skolavslutningar och klassfester gör att man blir utestängd från klassgemenskapen och kan i allra högsta grad räknas som diskriminering. Föräldrarna vill förvägra sina barn en viss typ av aktiviteter/undervisning och skolan går med på det. Jag vet inte i vilken mån barnen själva fick komma till tals, men när det gäller 7-8-åringar föreställer jag mej att det i första hand är de vuxna som bestämmer. Alla vuxna kring de här barnen var alltså överens om att utestänga dem från delar av undervisningen, på grund av att de tillhörde en viss religiös organisation. Är inte det diskriminering, så vet jag inte vad.

Samma sak gäller förstås de här tre laestadianska barnen, som nu inte får vara med och dansa - trots att det är ett obligatoriskt moment i ämnet idrott och hälsa och nödvändigt för att få betyg i ämnet. Alla vuxna är dock inte överens den här gången. Skolverket protesterar mot kammarrättens tolkning av skollagen. Den enskilda skolan, däremot, verkar inte ha någon egen uppfattning i frågan. De har inte vetat hur de ska handla och är nu tacksamma att domstolen har avgjort frågan åt dem. Märkligt, tycker jag. Det finns ju lösningar. Jag har inte jättestor erfarenhet i frågan, men den erfarenhet jag har säger mej att mycket handlar om hur dansmomentet presenteras. När jag och en av mina kursare hade vfu på en skola i Luleå frågade klassläraren oss: "Vi ska skriva i veckobrevet till föräldrarna att ni är här. Är det ok att vi skriver rörelse till musik istället för dans? Annars får de laestadianska barnen inte vara med." Självklart är det ok. Visserligen kan jag tycka att det är viktigt att benämna dans som just dans, men ännu viktigare är det såklart att alla elever får delta i undervisningen. I Stockholmsstadsdelen Hjulsta är dans som separat ämne obligatoriskt för alla elever och även där har det funnits föräldrar, som velat hindra sina barn från att delta av religiösa skäl. Rektor har då bjudit in de föräldrarna, för att titta på en danslektion - och de flesta har då ändrat uppfattning, eftersom det visat sej att det inte alls var den typ av dans, som de föreställde sej.

Det finns alltså lösningar - och säkert många fler än de jag beskrivit ovan. Det första man måste göra, tänker jag mej, är att fråga föräldrarna vad som är problemet med att barnen ska dansa. Utifrån svaret på den frågan går det dels att anpassa undervisningen och dels att visa föräldrarna att undervisningen kanske inte har det innehåll de tror. Ordet dans ger olika associationer till olika personer. Framför allt måste det viktigaste vara att alla elever kan delta i all undervisning. Att hindra vissa barn från att delta och tillgodogöra sej kunskap måste ses som diskriminering.

Läs också:

Dansen i Pajala och Dans i skolan, Pajala (2) på Scenbloggen

Nyhetsrapportering:

Slipper dans av religiösa skäl på P4 Norrbotten

Religiösa tjejer slipper skoldansen på P3 Nyheter

Elever kan få slippa viss undervisning på P4 Norrbotten

Tre laestadianska flickor slipper skoldansen på P4 Norrbotten

Anpassa undervisning sällan fråga för domstol på Sveriges Radio Nyheter

Laestadianska flickor slipper dans i skolan på Världen idag

Slipper dans av religiösa skäl på SvD Nyheter

Slipper dansa av religiösa skäl på DN.se

Laestadiansk flicka slipper dansa på Kyrkans Tidning

Slipper dans av religiösa skäl på NSD.se

Slipper dans av religiösa skäl på Norran.se

Laestadiansk flicka tillåts avstå från dans på Dagen.se

Skolavslutning i kyrkan

Nu är diskussionen igång igen! Samma visa varje termin: ska skolavslutningen ske i kyrkan eller inte? Thérèse har skrivit ett läsvärt inlägg om frågan och jag skrev en kommentar, som blev så lång att den förtjänar ett eget inlägg:

Att skolan brukar kyrkans lokaler har naturligtvis historiska skäl. Man hade också kristendomsundervisning och lärde sej psalmverser i skolan förr i tiden. Att skolan fortfarande nyttjar kyrkans lokaler för till exempel skolavslutningar har i många fall att göra med att många skolor saknar egna samlingslokaler som rymmer tillräckligt mycket folk. Särskilt vid sommaravslutningen deltar inte bara eleverna, utan också föräldrar, syskon, mor- och farföräldrar, och så vidare. I kyrkan får det plats massor av folk. I skolans aula får kanske inte ens alla elever rum. Till och med gympasalen kanske är för liten. Detta krassa skäl hörs sällan i debatten, men jag skulle gissa att det egentligen är det avgörande argumentet. När det gäller skolan gömmer man ofta ekonomiska argument bakom pedagogiska. Det vill säga att man låtsas ha ett pedagogiskt skäl till en förändring, som egentligen måste ske av ekonomiska skäl. Samma sak här: man gömmer sej bakom argument om tradition och stämning, när anledningen (inte i alla fall, men i många) egentligen är att det inte finns någon annan lokal att tillgå.

Som lärare tycker jag det är fel, eftersom det känns mer eller mindre omöjligt att ha en icke-konfessionell aktivitet i ett religiöst rum (precis som du skriver om symboler med mera i rummet). Som kristen tycker jag det är fel, eftersom man reducerar ett andaktsrum till en samlingslokal. Det är respektlöst både mot religiösa (oavsett religion) och icke-religiösa.

Tre anledningar till att jag dansar

1. Jag har alltid gjort det. Det bara kommer en massa rörelser som min kropp vill göra, för att uttrycka en känsla, för att utforska en möjlighet eller bara för att den får lust.

2. Jag tycker om att använda kroppen. Det finns många sätt att göra det såklart, men för mej är dans (särskilt modern/nutida dans och improvisation) det mest tillfredsställande sättet jag upptäckt hittills. Att dansa är inte funktionellt. Det är lek – och jag tycker om att leka.

Från 100 Dancers i Köpenhamn 2011.
Foto: Christian Björklund

3. Känslor föder rörelser, men rörelser föder också känslor. När jag dansar upplever jag saker som jag aldrig annars upplever. Jag får kontakt med andra människor, med musik, med ett rum, med mej själv eller med Gud. Jag känner de andra människorna, musiken, rummet och mej själv. Jag känner Gud. Det är stora saker.

Läs också:

Kontaktimprovisation

Dag 1 – Presentera dej

Dans och religion

När jag pluggade i Norrbotten fick jag ofta höra att det var kyrkans fel att dansen hade så låg status och inte fanns som separat ämne i skolan. Även om det finns religiösa grupper i Norrbotten och annorstädes som ogillar dans tror jag inte att det har så mycket med saken att göra. Jag tror mer att det handlar om de gamla uppdelningarna teori - praktik och vetenskap - konst. Sedan århundraden och till och med årtusenden har praktisk kunskap tillhört de lägre samhällsklasserna medan teoretisk kunskap har varit de högre ståndens gebit. Den utbildning som har ansetts allra finast genom historien har varit den som varit helt befriad från praktik. Det synsättet lever tyvärr kvar i svensk skola än idag. Likaså har vetenskap och konst setts som motsatser, där vetenskapen står för nytta och konsten för nöje. Vi lever nu liksom tidigare i ett samhälle där nytta har hög status och nöje har låg. Det i sej är ett problem, tycker jag, men samtidigt är det fel att tro att konsten är onyttig och vetenskapen tråkig. I alla fall, de ovan beskrivna historiska orsakerna tror jag har haft större betydelse än religionen för dansens minimala plats i utbildningssystemet.

Anledningen till att jag ändå vill skriva om dans och religion är att någon har hittat hit genom att googla just de orden. Det är också en fråga som ligger mej varmt om hjärtat, eftersom jag är både dansare och religiös. Inte nog med det, de tillfällen då jag känt mej som mest religiös (eller som mest i kontakt med det jag kallar Gud) har varit tillfällen då jag dansat. Åsa Danielsson vid dåvarande Sveriges Kyrkliga Studieförbund (nuvarande Sensus, tror jag) skriver i Guide till Gud (Forum 2001):

Jag har inget heligt rum eller ting. För mig handlar det om tillstånd. Om musiken när jag dansar, samhörigheten med allt, när kroppen blir ett tempel. /.../ Där finns utrymme för allt som finns inom mig. Lycka, ilska, sorg och humor, allt som jag är, som en människa är. Kanske är detta min bön, min religion. När andra berättar om mötet med Gud, om det heliga, om andliga upplevelser, då tänker jag på min dans som finns där varje dag för mig att träda in i.

På många ställen i Bibeln refereras också till dans som en hyllning till Gud, till exempel i Psaltarens 87:e kapitel:

Överallt sång och dans, allt besjunger dig. (vers 7)

I Psaltarens 150:e kapitel uppmanas människorna till och med att dansa till Guds ära:

Prisa honom med tamburin och dans, prisa honom med strängaspel och flöjt. (vers 4)

Det finns dock även negativa referenser. Sauls dotter Mikal känner till exempel förakt för David, då hon ser honom dansa (2 Sam 6:16, 1 Krön 15:29).

Av tradition har kroppen setts som något farligt och skamligt i kristendomen. Att dansa är att använda kroppen på ett sätt som ofta är svårt att intellektualisera och begränsa med regler och borde därför med den konservativt religiösa logiken vara livsfarligt. Kyrkan och andra religiösa organisationer har alltid känt ett behov av att kontrollera människor, men de som dansar är okontrollerade. En dansare jag kände hade till exempel en frireligiös mormor, som var förkrossad över att hennes barnbarn dansade och använde kroppen på ett så syndigt sätt. När jag gjorde vfu i Norrbotten fick vi på vissa ställen kalla danslektionerna för lektioner i rörelse, för att de laestadianska barnen skulle få vara med. Men som jag ser det handlar det inte om religion. Det handlar om rädsla och önskan att kontrollera andra människor. Men vi är skapade av Gud med kropp och allt och möjligheten att använda kroppen som uttrycksmedel och som glädjeämne är en gåva som ingår i livet.

Jag vet inte så mycket om hur andra religioner än kristendomen förhåller sej till dans. Om någon läsare vet får ni mer än gärna upplysa mej!

Slöja på danslektioner

Återigen är rubriken är googlesökning som har fört en läsare hit och återigen är det en intressant sökning. Slöja kan i danssammanhang betyda flera olika saker. Scenografiskt, till exempel, innebär slöja en halvgenomskinlig ridå, som man kan använda tillsammans med ljussättning för att skapa olika rum på scen. Sådana är dock inte så vanliga på danslektioner.

Från jannyshappymusicalnotes.com

Desto vanligare är slöjor i bemärkelsen stora eller små, tunna tygsjok som man kan manipulera på olika sätt för att förstärka eller upptäcka nya rörelser. Det är särskilt vanligt i barndans, men både barn, ungdomar och vuxna brukar, enligt min erfarenhet, bli inspirerade av slöjor eller sjalar i olika färger. Tyget är så lätt och följsamt samtidigt som det lätt fångas av vinddrag och luftmotstånd, vilket ger det ett eget liv. På så sätt blir slöjan både en förlängning av ens egna rörelser och en oberoende danspartner. För personer med begränsad rörlighet kan slöjan öka möjligheterna att fylla rummet och göra stora, yviga rörelser. Man kan också använda stora slöjor till att gömma hela gruppen, skapa tak att dansa under eller ett ovanligt dansgolv att röra sej ovanpå.

Danspedagogen Eva Dahlgren, som haft avgörande betydelse för utvecklingen av dans i skolan i Sverige, tillsammans med sina beslöjade elever. Från norran.se

I slutet av 1800-talet började dansaren Loïe Fuller experimentera med det nya elektriska ljuset. Hon riktade färgade lampor mot scenen, där hon dansade insvept i stora tyger som hon manipulerade med långa käppar som hon höll i händerna. Stilen kallades serpentindans. Klippet nedan är autentiskt, men förstås kolorerat i efterhand.



Det finns en myt om den bibliska prinsessan Salome, som säger att hon dansade för kung Herodes (ni vet, han som bestämde att "hela världen" skulle skattskrivas just när Jesus Kristus skulle födas) mot att han skulle ge henne vad hon ville som betalning. Herodes blev mycket upphetsad av dansen och hade inga problem att lova att uppfylla hennes önskan. Dessvärre avslöjade hon först efter att hon dansat att hon ville ha Johannes Döparens huvud på ett fat. Dansen hon dansade kallas Dance of the Seven Veils (De sju slöjornas dans) och har under 1900-talet ingått i många orientaliska dansares repertoar. Dansen finns i många olika versioner, men grundidén är att börja insvept i sju slöjor, som sedan avlägsnas en efter en. I klippet nedan dansar Rita Hayworth i filmen Salome, som presenterar en variant av myten där det istället är Salomes mamma som begär Johannes huvud som betalning.



Ändå är det någonting som får mej att ana att googlesökaren inte har syftat på någon av dessa slöjor, utan på den huvudduk som många muslimska kvinnor och flickor bär. Just nu har jag inga elever som bär huvudduk, men jag har haft tidigare. Beroende på slöjans utformning kan den vara mer eller mindre begränsande för danselevens rörelser.

Jag har tidigare berättat om en skola med hög andel muslimska elever, där dansundervisningen skedde i könssegregerade grupper, vilket jag tror skapade en trygg miljö för flickorna jag träffade där. Tack vare att de kände sej trygga hade de flesta av tjejerna börjat knyta sin huvudduk i nacken istället för att vira den runt halsen och axlarna, vilket gav dem mycket större rörelsefrihet än de haft i början av läsåret, när de bar sin sjal på ett mer traditionellt sätt. När jag träffade dem på våren såg de mest ut som hippies med sina sjalar runt huvudet och virade runt hårknuten i nacken. Och de dansade som bara den.

Bilderna på slöjor kommer från apologeticsindex.org

Det handlar mer om kön än om religion

Jag har varit bortrest några dagar och därför hamnat lite efter i debatten. Efter att ha läst in mej på både bloggar och artiklar kan jag dock inte låta bli att ta upp tråden.

Det handlar förstås om Jan Björklunds förslag att möjliggöra för rektorer att förbjuda burka och niqab i skolan. (Aftonbladet, SvD, Expressen) Argumenten både för och emot haglar, men ingen artikel eller blogg jag läst har tagit upp det första jag tänker på, nämligen att det handlar om ytterligare en inskränkning mot kvinnors sätt att klä sej. Jag är erbarmligt trött på att män i allmänhet och manliga politiker i synnerhet häver ur sej synpunkter på kvinnors kläder (att även kvinnor dissar varandras kläder är bara ett tecken på patriarkatets aldrig sviktande förmåga att söndra och härska). Vi täcker för mycket eller vi täcker för lite. Våra kjolar är för korta eller för långa. Vi är slampiga om vi inte använder bh, men vi är ännu slampigare om vi använder för mycket bh. Listan kan göras oändlig. När ska folk fatta att var och en bestämmer själv vad hon ska ha på sej och att det inte är någon annans sak att tycka om det?

Självklart finns det olika orsaker till att vi väljer det vi väljer. Jag tror personligen inte att det finns någonting sådant som "fria val". Vi är alla influerade av vad våra föräldrar, våra partners, våra vänner och bekanta, media, trender och traditioner säger till oss. Och alla har vi vuxit upp i ett patriarkat. "I burkornas rike är det män som bestämmer och kvinnor som i generationer har rättat sig efter maktetablissemangets synsätt," skriver Lotta Gröning i Expressen. Även i knätofsarnas rike är det så, skulle jag vilja säga. Även om det har blivit en aning bättre här de senaste 50 åren har vi fortfarande en bjälke i det västeuropeiska, sekulariserade ögat. Om vi vågade se den bjälken skulle vi kanske inte vara så rädda för andras bjälkar och flisor heller. För visst handlar det om rädsla. "Burkan är ett skrämmande plagg," läste jag bland kommentarerna till ett blogginlägg. Så ska vi förbjuda allt som skrämmer några av oss? Nej, självklart inte. Jag är till exempel rädd för unga män i gula overaller,* men tycker för den sakens skull inte att vi ska förbjuda dylika klädesplagg.

Förbud är nämligen lika illa som påbud. Jag tycker inte det verkar särskilt troligt att de flickor som eventuellt har burit heltäckande slöja i skolan tack vare ett slöjförbud i framtiden kommer skutta skolvägen fram, obeslöjade, frigjorda och lyckliga, redo att ta in all världens kunskap, öppet kommunicerad via deras tillika obeslöjade lärare. Nej, tvärtom tror jag att det fåtal flickor det handlar om kommer försvinna till mer eller mindre extrema religiösa friskolor. Segregationen ökar och flickorna mariginaliseras ännu mer. Risken är att resultatet ändå tolkas som positivt, eftersom inga beslöjade flickor längre syns i sekulariserade skolor. På så sätt kan problemet sopas under mattan och vi behöver aldrig mer låtsas om det.

Nej, jag tror att om man vill att flickor ska ta av sej slöjan (eller näsringen eller munkjackans luva) måste man skapa trygga miljöer, där det känns bekvämt att vara utan slöja. Innan jag fick fast jobb vickade jag vid ett par tillfällen i en skola med, med svenska mått mätt, mycket hög andel muslimer. Dans är ett ämne, där slöjor och andra hängande tyger utgör ett stort hinder, men det är också ett ämne som exponerar kroppen mer än de flesta andra ämnen. För att underlätta för eleverna att delta i undervisningen har skolan valt att könssegregera grupperna i dansämnet. Den ordinarie dansläraren berättade för mej att i en av grupperna jag skulle vicka i hade alla flickorna kommit till första lektionen iklädda långkjol, långärmad tröja och hijab. Läraren hade valt att inte kommentera det, utan höll sin lektion enligt planeringen. Redan andra lektionen hade två av flickorna bytt ut kjolen mot mjukisbyxor och en och halv termin senare, när jag träffade gruppen hade alla utom en byxor och t-shirt. De flesta knöt dessutom sin slöja i nacken, så den täckte håret, men inte hindrade rörelser med huvudet. Utan vare sej påbud eller förbud uppifrån hade de alla valt att korrigera sin klädsel på ett sätt som kändes praktiskt och tryggt i sammanhanget. Det är något vi kan fundera på, tycker jag.

*Liksom de flesta andra rädslor är det här en irrationell sådan, grundad på fördomar om teknikstudenter och (överdrivna?) skildringar om nollningar på Chalmers.

Läs också SvD2, Marie Söderqvist, Adam Cwejman, Ann-Charlotte Marteus och Björn.