Obekväma balettskor

Jag fick den här frågan:

"Hej! Jag har börjat dansa nybörjarbalett som vuxen (40 +) och går i en grupp där det är helt ok för läraren att man dansar i strumpor, vilket de flesta också gör. Jag har köpt och ibland försökt använda balettskor (mjuka, tvådelade i tyg) men mitt problem är att jag tycker jag blir ännu vingligare med dem än utan?! Det faktum att det är nån slags extra stoppning mellan mig och golvet gör att jag får ännu sämre balans, så har nu mer eller mindre slutat ha dem. Har försökt googla om det "ska vara så", men hittar inte att nån annan skulle ha detta problem. Hjälp - är det fel på mig, mina tossor eller är det bara en vanesak?"

Du är inte ensam om att tycka det är obekvämt eller svårt att hålla balansen i balettskor. Faktum är att jag har hört många nybörjare säga samma sak. Själv var jag tvungen att använda balettskor från början, så jag minns inte hur det var. Nu tycker jag inte alls om att dansa i strumpor, eftersom jag upplever det som instabilt och halt och som om strumporna ofta "stannar kvar" när jag vänder runt på trampdynan i piruetter och vändningar. Jag upplever att skorna, trots att de verkar så mjuka, ger mig ett stöd, som jag aldrig kan få i strumpor. Dessutom får fötterna jobba lite hårdare för att pointa, vilket gör att de blir starkare. Hel sula ger ännu mer motstånd. Förr användes ännu hårdare skor än idag och en del använder så kallade demi-pointe-skor eller utslitna tåskor att träna teknik (detta är dock inte aktuellt för nybörjare).

I motsats till det finns de som förespråkar att träna teknik utan skor. Till dem hör fysioterapeuten Lisa Howell, som jag har stort förtroende för. Hon menar att skorna hjälper till att dölja tekniska missar som krökta tår och liknande. I strumpor kan både eleven själv och undervisaren lättare se att eleven arbetar korrekt.

Jag brukar dock rekommendera mina elever att använda skor. Det handlar både om teknik, estetik och känsla. För mig har det alltid betydelse vilken sorts kläder och skor jag har i relation till den genre jag tränar.

För att svara på dina frågor: är det fel på dig? Nej, det har jag mycket svårt att tänka mig. Är det fel på dina skor? Nej, förmodligen inte. Däremot är det kanske inte rätt skor för dig. Det finns mängder av olika modeller på balettskor och var och en måste testa sig fram för att hitta de bästa för just dem själva. I välsorterade dansbutiker brukar personalen kunna ge bra råd om vilka skor som brukar passa din typ av fötter. Är det en vanesak? Ja, förmodligen, åtminstone delvis. Det går att jämföra med exempelvis så kallade barfotaskor, som många upplever att det tar ett tag att vänja sig vid, men som sedan är förträffliga. Allt nytt är ovant. Dock är det som sagt viktigt att hitta ett par skor som passar just dina fötter.

För att läsa mer om balettskor, klicka på etiketten kläder och skor.

Lycka till!

Det osminkade 2010-talet

Anne-Mareike Hess
Från theatreinfo.lu

Ganska ofta går jag och ser dansföreställningar och jag letar gärna trender i det jag ser. Efter att nakentrenden från 00-talet klingat ut, antidans börjat kännas som en etablerad genre och interaktivitet (alltså att publiken på något sätt involveras i föreställningen) blivit något en får räkna med har jag haft lite svårt att definiera vad som är på tapeten just nu. Så i tisdags, när jag var och såg Anne-Mareike Hess stycke Tanzwut, slog det mej plötsligt: Osminkat! Det är den stora trenden på 2010-talet. Det gäller inte bara dansarnas ansikten, utan också scenografin, som antingen är minimal eller obefintlig, och rörelsespråket, som är rått och oförfinat. Dansarna föreställer inte, utan visar fram sej själva. Det är visserligen något som förekommit länge inom dansteater, men det är först nu jag tycker det är genomgående även i dansdans och antidans.

Isadora Duncan
Från japagirl.com.br

För att mina trendspaningar ska få giltighet måste jag också testa dem mot min hypotes om att trender återkommer i hundraårscykler. Håller den osminkade trenden för det? För hundra år sedan var Isadora Duncan på toppen av sin karriär. Duncans ideal var naturlighet och skönhet. Hon dansade barfota, iklädd tunna tunikor och hade håret utsläppt. Det utgjorde en stark kontrast mot dåtidens klädkoder och balettens korsetter, tutuer och tåspetsskor. Hennes rörelsespråk var visserligen förfinat, en slags konstlad naturlighet, men baserades på det hon kallade naturliga rörelser, som att gå, springa, lägga sej ned, resa sej upp och så vidare.

Mary Wigman
Från Wikidanca.net

Samtidigt kom den tyska expressionismen (Austruckstanz). Dess främsta pionjär Mary Wigman slog igenom stort 1914. Expressionisterna förespråkade en dans som kunde uttrycka människans alla sidor, både de "fula" och de "vackra". Rörelsespråket var definitivt rått och oförfinat och innefattade vibrato och dissonanser.

Låt oss nu se hur länge det osminkade håller i sej och vad 2020-talet har i sin linda. Blir det en motreaktion? Kommer krusidullerna få revansch?

Fotnot: Jag talar här om europeisk scenisk dans, som vanligen kallas modern, post-modern och/eller nutida.

Dansskolan vs dans i skolan, del 3: Disciplin vs lek

I den här bloggserien jämför jag några aspekter på två dansundervisningstraditioner. Den ena kallar jag dansskolan och den representerar den kultur som enligt min erfarenhet råder framför allt i yrkesutbildning. Det är en kultur som har smittat av sej på frivillig verksamhet och i viss mån även gymnasieutbildningar, trots att den inte stämmer så bra överens med gymnasieskolans styrdokument. Den andra kallar jag dans i skolan, eftersom det är en kultur jag har uppfattat som rådande inom dansundervisning i grundskolan. Det jag beskriver är generellt. Det innebär inte att det är likadant överallt.

I dansskolan förväntas eleverna vara disciplinerade, stå på sin plats, göra som undervisaren säger, vara tysta. Det finns ofta en klädkod som är antingen tvingande eller normerande. Eleverna förväntas vara beredda att satsa mycket på dansen, vara engagerade utan att undervisaren engagerar dem, utstå allt möjligt för att de får dansa, göra dansen till sitt liv. Många undervisare kräver att eleverna gör uppgifter hemma, som till exempel styrke-, rörlighets- och konditionsträning.

Trots att dansskolans kultur i det här fallet stämmer ganska väl med den allmänna skolkulturen – var och en på sin plats, vänta på sin tur, läxor – är det som om dans i skolan istället försöker bryta med skolans normer. Utgångspunkten för dansskapandet är lek. Även om eleverna i vissa fall har bestämda platser vid samlingarna i början och slutet av lektionerna utförs många övningar huller om buller och när barnen ska stå på led blir det vanligen den ordning som det blir. Det finns ingen klädkod. På många ställen är det inte ens självklart att barnen byter om till träningskläder. Hemuppgifter är mycket ovanligt.

Precis som på många andra områden tror jag att det i det här fallet skulle vara bra att smälta ihop dansskolan med dans i skolan lite grann. Lite mer lek i dansskolan och lite mer disciplin i dans i skolan skulle förmodligen förbättra båda situationerna. Syftet med dans i skolan bör inte vara att eleverna ska få en paus i den vanliga skoldisciplinen, utan att de ska få kunskap om och i dans. Det är inte fel att ställa krav på till exempel elevernas klädsel i ett sådant fall. Det viktigaste är inte att de alltid tycker det känns lätt, kul och lustfyllt att komma till dansen, utan att de får uppleva tillfredsställelsen i att utvecklas kroppsligt och konstnärligt. Å andra sidan bör undervisaren i dansskolan komma ihåg att eleverna kommer till dansen på sin fritid och att det är onödigt att fullständigt kväva den lust som fick dem att gå dit från början. Lek är en förträfflig utgångspunkt för skapande, som med fördel kan användas även i dansskolan. Disciplin kan aldrig vara ett självändamål. Även i dansskolan bör eleverna få utveckla sin konstnärlighet.

Bryta in tåskor

Innan du börjar använda dina nya tåskor måste du bryta in dem. Det innebär att man mjukar upp sulan och ser till att den får en form som passar formen på ens egen point. Om man inte bryter in skorna är risken stor att sulan böjs på mitten och då ger skorna inte det stöd man behöver för att dansa på tå. Lisa Howell visar här nedanför hur man gör för att på bästa sätt bryta sina skor. Jag lägger också till ett klipp där hon förklarar hur man vet att skorna är utslitna. Det är viktigt att inte fortsätta dansa på tå i utslitna skor, eftersom de inte heller ger det stöd man behöver och skaderisken ökar. Utslitna tåskor kan dock användas till teknikklass, där man inte går upp på tå.

Kläder och skor du behöver om du ska börja dansa

Mitt första tips är: köp inte för mycket i förväg. Olika skolor och olika lärare har olika klädkoder på sina lektioner. Vissa skolor är väldigt formella och vill att alla elever ska ha exakt likadana kläder. Andra skolor har ingen klädkod alls, utan låter eleverna se ut hur som helst. Du kommer få all information du behöver antingen i förväg eller på första lektionen. Här kommer dock en generell lista på vad som används för olika genrer:

Modern/nutida dans

Mjuka jazzskor. Bild från kellyrmariesdancewear.co.uk

• Mjuka kläder som du kan röra dej fritt i. Vissa tekniker, till exempel Graham och Cunningham, förespråkar heldräkt, men de flesta hobbyskolor och gymnasier i Sverige tillåter vilken klädsel som helst. Jag rekommenderar dessutom långärmat, långbyxor och knäskydd, men det beror på hur mycket man ska kravla omkring på golvet. Modern/nutida dansas nästan alltid barfota.
• Hårsnoddar, spännen, och så vidare, om du har långt hår. Att sätta upp håret bra för modern/nutida kan vara svårt. Håret bör vara uppsatt, men tofsar och bollar kan vara i vägen, när man ligger eller rullar på golvet. Det bästa, tycker jag, är att fläta håret och vira det runt huvudet eller att göra två tofsar ganska långt bak och högt upp. Testa om du kan ligga på rygg och vrida huvudet från sida till sida. Då är frisyren bra.

Jazzsneakers. Bild från spiritcorner.com

Jazz

• Mjuka kläder, tight eller halvtight
• Hårsnoddar om du har långt hår (hästsvans rekommenderas)
• Eventuellt jazzskor. Nybörjare dansar oftast barfota, men vissa skolor rekommenderar mjuka jazzskor. Till högre nivåer kan du komma att behöva jazzsneakers. Det är en relativt stabil sko med delad sula. Alla typer av jazzskor går att köpa i specialiserade dansbutiker.

Mjuka balettskor. Bild från dancefashionwarehouse.com

Balett

• Balettdräkt
• Trikåer (leggings eller strumpbyxor)
• Mjuka balettskor, så kallade teknikskor. Det finns mängder av modeller. De köps i specialiserade dansbutiker
• Hårsnoddar, spännen, hårnät, och så vidare, om du har långt hår (knut rekommenderas)

Sneakers eller kicks. Bild från hypebeast.com

Hiphop/street

• Mjuka kläder, gärna baggy
• Sneakers, helst med lite skaft som går upp över vristen, för att stabilisera fotleden
• Eventuellt knäskydd

Lika långa tår

Jag brukar förespråka ideologin att alla kan och bör dansa (om de vill), men det går inte att sticka under stol med att vissa fysiska förutsättningar underlättar. Det gäller särskilt om man vill satsa på en professionell karriär inom klassisk balett. En sak, som kanske inte så många tänker på, är längden på tårna. Det optimala, om man vill dansa på tåspets (en pointe), är om de tre första tårna är lika långa. Det vill säga att  spetsen på stortån, andra tån och tredje tån bildar en mer eller mindre rak linje, när man pointar. Då får foten en form, som liknar skons och balansen på tå blir stadigare.

Den svåraste fotformen för tåspets är om en tå är mycket längre än de andra. Då kan det vara svårt att hitta skor som passar och den längre tån kanske alltid utsätts för skav eller extra belastning en pointe. Viktigt är dock att komma ihåg, när man provar ut tåskor, att man faktiskt inte ska ha tyngden på tåspetsarna, utan att skon ska klämma åt runt tåleden, så att tårna liksom hänger ner i boxen (den främre delen av skon). Jämför med att stå på fötterna eller att hänga i någonting som klämmer åt kring höfterna.

Att en typ av tår är mer optimal för balett än en annan behöver inte betyda att man ska lägga sina balettdrömmar på hyllan bara för att man råkar ha lite olika långa tår. Viljan, tekniken, dansglädjen och förmågan att gestalta och uttrycka sej är mycket viktigare än något fysiskt ideal. Hittar man en skomodell som passar en behöver fötterna inte ta någon skada eller utgöra ett hinder för en. På en del skolor tittar de på hur tårna ser ut och tar med det i bedömningen vid audition. Om du blir nekad plats på grund av formen på dina fötter, ge inte upp! Sök en annan skola istället! De som nekade dej plats har uppenbarligen inte förstått vad som är viktigt.

Välja tåspetsskor

Först och främst: Rådgör ALLTID med din balettlärare innan du börjar träna tåspetsteknik. Några saker du bör kolla innan du börjar med tåspets har jag skrivit om här.

Från planetdancedirect.co.uk

När du och din lärare är överens om att det är dags att börja med tåteknik är det dags att välja skor, vilket är väldigt svårt i början. Det finns mängder av märken, modeller och storlekar. Även om det går att få lite vägledning av vilken form skon har (bred, smal, trubbig, spetsig, osv) måste man prova sej fram. Det kan ta några par skor innan man hittar sin favorit, men här är några saker att tänka på:

• Längd. Prova alltid med den typen av padding du ska ha i skon. När du står på tå ska det gå att nypa tag om sömmen på hälen.
• Bredd. När du pointar foten ska det gå att stoppa in pekfingertoppen under kanten mitt fram. Om det inte går är skon lite för trång. Om du kan få in hela pekfingret i skon har du däremot lite för mycket plats. Bara fingertoppen ska rymmas. Ett annat tecken på att skon är för smal är om sulorna vrids snett när du går upp på tå.
• Form. Dansare med långa, smala fötter behöver en annan modell på skorna än dansare med små, breda fötter. Om dina tår är ungefär lika långa eller stortån är längre än de andra behöver du också olika sorters skor.
• Hårdhet. Dansare med väldigt rörliga, men kanske inte så starka, fötter behöver hårda skor som ger stöd medan dansare med inte så rörliga fötter behöver mjukare skor. Nybörjare behöver oftast ganska mjuka skor.
• Vampens höjd. Har du långa tår behöver du en lång/hög vamp, som täcker tårna hela vägen. Har du korta tår behöver du en kortare/lägre vamp, så den inte hindrar din point. Boxen (den främre, hårda delen av skon) ska klämma åt vid tåleden, så att foten liksom hänger i skon snarare än står med vikten på tåspetsen.

Personalen i dansbutiker är ofta duktiga på att hjälpa till att hitta rätt skor. Var inte rädd för att be om hjälp! Din balettlärare kan också ge dej råd inför skoköpet.

Bli inte för ivrig, när du väl har fått dina skor! Försök ALDRIG lära dej tåteknik på egen hand! Innan du börjar dansa på tå ska skorna brytas in. Om du inte har gjort det tidigare visar din balettlärare hur man gör. Det finns också instruktioner på internet, men var källkritisk! Inte alla tips är bra. Ett bra ställe att kolla är här. När du har lärt dej övningarna ni gör på lektionerna kan du öva på dem hemma också, men var noga med att göra rätt! Var försiktig med mjuka trägolv, för tåskorna kan lämna små gropar. Och var rädd om dina fötter! Om de har fått nog, respektera det. Du vinner ingenting på att överanstränga dej.

Balettskor för barn

Balettskor med delad sula.
Från bodythings.com

Jag tycker att alla som dansar balett ska ha balettskor. Att dansa i skor känns mycket annorlunda mot att dansa barfota eller i strumpor. Balettskor är specialutformade för att passa till balett. Att köpa balettskor till små barn kan kännas som en tråkig extrakostnad, eftersom barns fötter växer snabbt och det kanske går åt 2-3 par per termin enbart på grund av att de blir för små. Bor man på en mindre ort kan det också vara svårt att veta var man ska köpa skor. Beställer man från internet är det ofta svårt att veta vilken modell och storlek man ska välja. Det leder till flera vanliga bekymmer i danssalen, som jag ofta har sett:

Gymnastikskor - ej att rekommendera!
Från alibaba.com

• Föräldrar är vana att köpa lite för stora skor till sina barn, för att de ska ha lite att växa i. Det funkar dock inte så bra med balettskor. I början av terminen är skorna lite för långa och barnen snubblar, i mitten av terminen är de lagom och i slutet är de för små, så barnen snubblar igen. Det resulterar ofta i att barnen tar av sej skorna ungefär 5 minuter in i lektionen och sen glömmer kvar dem, när de går hem.
• Om det inte finns balettskor i någon butik på orten köper många den sorts gymnastiktofflor, som säljs i sportaffärer. De har hel sula och hindrar barnen från att artikulera fötterna så som är nödvändigt i balett.
• Barn dansar i strumpor, halksockor eller barfota. Inget av de alternativen är optimala för balett.

Balettskor med hel sula.
Från babble.com

För att ge barnen en bra balettupplevelse och för att möjliggöra mesta möjliga utveckling rekommenderar jag därför följande:

• Beställ balettskor från till exempel Dance & Gym Shop. Förhoppningsvis kan balettläraren hjälpa till att göra en beställning. Om inte, hjälp varandra! Beställ tillsammans! DGS skickar dessutom gärna några extra storlekar för utprovning, som man kan skicka tillbaka sedan.
• Köp skor som är lagom! Oftast blir de för små innan de vuxits ur. Sälj dem då vidare till en elev med mindre fötter. På det sättet behöver ni i princip bara göra en enda storbeställning och kan sedan låta alla skor gå i arv i flera led. Prata med de andra föräldrarna, så kan ni göra upp ett gemensamt system för skoarv.
• Om ni inte har möjlighet att prova, rita av barnets fötter och skicka till butiken. Eller mät längd och bredd (på det bredaste stället) och skriv måtten i beställningen. Då har butikspersonalen bra förutsättningar att hjälpa er att hitta rätt.

Det här inlägget är inte sponsrat av Dance & Gym Shop. Det finns fler dansbutiker i Sverige, till exempel Balettshopen i Stockholm och Svanskön i Malmö. Jag har dock bara gjort stora beställningar från DGS och det har fungerat mycket bra.

Trick för att hålla tåskorna kvar på hälen

Från howishow.eu

Någon har googlat sej hit med frasen Balettsko tappar hälen. Jag gissar att det som avses inte är att skorna går sönder, utan det vanliga fenomenet att balettskorna (främst tåskor) glider av hälen. Det finns flera olika trick för att hålla dem kvar. Ett är att spreja vatten på insidan av skon. Det har jag aldrig testat, men ska funka bra om man använder nylontights med fötter (dock inte om man är barfota i skorna). Ett annat är att sy fast en liten elastisk ögla i hälen, genom vilken man trär banden efter att de korsats över vristen. Det går förstås också att sy i resår på samma sätt som man gör i mjuka skor, över vristen.

Istället för balettskor

Från dancewearcentre.com

En läsare undrar vad man kan ha på fötterna, om man inte har några balettskor. Jag tycker egentligen inte att det finns några bra alternativ. Balettskorna är ju specialdesignade för ändamålet och det finns inga andra skor eller strumpor som sitter lika bra eller ger samma stöd. Det finns mängder av olika märken och modeller på balettskor och att hitta sina favoriter kan ta flera år. Grunduppbyggnaden är ändå densamma. Förr hade de flesta balettskor hel sula, men idag är det vanligare med delad. Skor med delad sula följer fötterna lite bättre. I början kan det kännas lite ovant att stå på de två små rundlarna, men man vänjer sej snabbt. Skorna har tyg i flera lager och sömmar under, runt hålfoten och runt hälen, för att stödja foten lagom mycket. De flesta har resår i kors över vristen, som man syr fast själv, för att få perfekt längd och placering på dem. Skorna har dessutom en dragsko runt linningen, så man kan få perfekt passform. De flesta skotillverkarna har ett storlekssystem med en siffra, som anger längd, och en bokstav, som anger bredd på skon. Varje märke har sitt eget system, så byter man märke får man prova sej fram på nytt. När de väl har hittat sin favoritsko håller sej dock de flesta till samma märke och modell för alltid. Så betydelsefullt är det att ha en bra balettsko. Mina elever frågar mej ibland vilket märke eller vilken modell som är bäst, men det går inte att svara på, eftersom alla fötter är olika. Var och en måste helt enkelt prova sej fram till sin egen favorit.

Det händer dock att elever inte har balettskor. Det kan till exempel bero på att de har vuxit ur sina gamla och inte har hunnit få nya (bor man på en liten ort kan man inte bara gå och köpa ett par utan måste skicka efter) eller att de vill prova balett och inte känner sej säkra på om de vill fortsätta eller inte. En del har heller inte råd att köpa skor (vill man dansa balett tycker jag dock man ska försöka spara ihop till ett par; de brukar kosta runt 200:- så det är ingen jätteutgift ändå). Då rekommenderar jag dem att antingen dansa i strumpor eller barfota, beroende på vad de själva föredrar. Strumpor tycker många är för halt i grand allegro (stora hopp) medan de fastnar i piruetter. Barfota ger ofta för mycket motstånd, så man inte kan jobba genom golvet ordentligt i tenduer och andra battements, men ger förstås bra grepp i grand allegro.

Från balletstuff.com.au

Har man en skada eller förslitning, som gör att man behöver extra stöd eller dämpning kan man använda jazzsneakers istället för balettskor. Fördelarna är att de ger just stöd och dämpning samt att de har delad sula, så det går att pointa foten. Nackdelarna är att de är klumpiga och begränsar fotens rörlighet.

Tvätta balettkläder

På tvättrådet i danskläder står ofta att de ska tvättas för hand, men det brukar inte vara några problem att tvätta dem i maskin. Dansar man mycket är det ett helt orimligt krav att tvätta sina kläder för hand. Man skulle inte hinna göra annat, eftersom man ofta får slänga allt man haft på sej i tvätten varje dag. Här är mina tvättråd:

Balettdräkter: Maskin 30°, dra eventuellt ner lite på centrifugeringen. Tumla aldrig! Det sliter mycket och vissa material, som supplex, steks i tumlaren. Hängtorka i stället.

Trikåer: Maskin 40°. Det funkar förstås i 30° också, men trikåerna är ofta det man har närmast kroppen. Ofta har man inte ens trosor under, så lite varmare kan kännas fräschare. Hängtorka.

Övriga kläder av supplex: Maskin 30°. Hängtorka (tumla aldrig!).

Övriga kläder: Maskin 40°. Hängtorka.

Balettskor av canvas: För hand! Hängtorka.

Balettskor av skinn eller siden: Tvätta inte. Både skinn och siden tar skada av vatten. Vädra istället. Man kan också frysa skor som luktar illa, men jag vet inte hur skornas form eller färg påverkas av det (jag har alltid canvasskor, så jag brukar tvätta dem).

Slöja på danslektioner

Återigen är rubriken är googlesökning som har fört en läsare hit och återigen är det en intressant sökning. Slöja kan i danssammanhang betyda flera olika saker. Scenografiskt, till exempel, innebär slöja en halvgenomskinlig ridå, som man kan använda tillsammans med ljussättning för att skapa olika rum på scen. Sådana är dock inte så vanliga på danslektioner.

Från jannyshappymusicalnotes.com

Desto vanligare är slöjor i bemärkelsen stora eller små, tunna tygsjok som man kan manipulera på olika sätt för att förstärka eller upptäcka nya rörelser. Det är särskilt vanligt i barndans, men både barn, ungdomar och vuxna brukar, enligt min erfarenhet, bli inspirerade av slöjor eller sjalar i olika färger. Tyget är så lätt och följsamt samtidigt som det lätt fångas av vinddrag och luftmotstånd, vilket ger det ett eget liv. På så sätt blir slöjan både en förlängning av ens egna rörelser och en oberoende danspartner. För personer med begränsad rörlighet kan slöjan öka möjligheterna att fylla rummet och göra stora, yviga rörelser. Man kan också använda stora slöjor till att gömma hela gruppen, skapa tak att dansa under eller ett ovanligt dansgolv att röra sej ovanpå.

Danspedagogen Eva Dahlgren, som haft avgörande betydelse för utvecklingen av dans i skolan i Sverige, tillsammans med sina beslöjade elever. Från norran.se

I slutet av 1800-talet började dansaren Loïe Fuller experimentera med det nya elektriska ljuset. Hon riktade färgade lampor mot scenen, där hon dansade insvept i stora tyger som hon manipulerade med långa käppar som hon höll i händerna. Stilen kallades serpentindans. Klippet nedan är autentiskt, men förstås kolorerat i efterhand.



Det finns en myt om den bibliska prinsessan Salome, som säger att hon dansade för kung Herodes (ni vet, han som bestämde att "hela världen" skulle skattskrivas just när Jesus Kristus skulle födas) mot att han skulle ge henne vad hon ville som betalning. Herodes blev mycket upphetsad av dansen och hade inga problem att lova att uppfylla hennes önskan. Dessvärre avslöjade hon först efter att hon dansat att hon ville ha Johannes Döparens huvud på ett fat. Dansen hon dansade kallas Dance of the Seven Veils (De sju slöjornas dans) och har under 1900-talet ingått i många orientaliska dansares repertoar. Dansen finns i många olika versioner, men grundidén är att börja insvept i sju slöjor, som sedan avlägsnas en efter en. I klippet nedan dansar Rita Hayworth i filmen Salome, som presenterar en variant av myten där det istället är Salomes mamma som begär Johannes huvud som betalning.



Ändå är det någonting som får mej att ana att googlesökaren inte har syftat på någon av dessa slöjor, utan på den huvudduk som många muslimska kvinnor och flickor bär. Just nu har jag inga elever som bär huvudduk, men jag har haft tidigare. Beroende på slöjans utformning kan den vara mer eller mindre begränsande för danselevens rörelser.

Jag har tidigare berättat om en skola med hög andel muslimska elever, där dansundervisningen skedde i könssegregerade grupper, vilket jag tror skapade en trygg miljö för flickorna jag träffade där. Tack vare att de kände sej trygga hade de flesta av tjejerna börjat knyta sin huvudduk i nacken istället för att vira den runt halsen och axlarna, vilket gav dem mycket större rörelsefrihet än de haft i början av läsåret, när de bar sin sjal på ett mer traditionellt sätt. När jag träffade dem på våren såg de mest ut som hippies med sina sjalar runt huvudet och virade runt hårknuten i nacken. Och de dansade som bara den.

Bilderna på slöjor kommer från apologeticsindex.org

Så här kan man sy en tutu

Det är tur att era googlesökningar kan förse mej med nya ämnen. Någon har hittat hit genom att söka efter hur man syr en tutu. För ett par veckor sen nämnde jag att jag höll på att sy en. Den blev ok. Jag modifierade mönstret lite och de som mina elever har sytt har blivit superbra! Bilder kommer så snart jag har tagit några, men här kommer i alla fall mönstret (och för er som kan det här med att sy, det här mönstret är skrivet av en total amatör, dvs mej):

Du har fått 3 m tyll och 3 m satinband av mig. Dessutom behöver du sax, måttband, symaskin och vit sytråd. Du kan förstås också sy för hand, men det tar längre tid. Så här gör du:

1.     Klipp en smal remsa på tvären, ca 7 cm räcker. Vik upp remsan och linda den runt höfterna, för att se hur lång bit du behöver. Remsan ska räcka runt ett varv.

2.     Vik upp tyget och klipp tre remsor på längden (de kommer alltså bli ca 3 m långa). Gör remsorna lite olika breda, ca 52, 47 och 42 cm.

3.     Vik varje remsa på mitten och platta till vecket med händerna eller strykjärn, så det blir skarpt. Tråckla en tråd längs vecket. Dra åt tråden, så tyget veckas och får samma längd som den första remsan du klippte. Knyt i ändarna.

4.     Nåla fast den bredaste längden på den smala remsan. Lämna 2-3 cm tomt ovanför (där ska du trä i bandet senare). Den här längden kommer alltså vara det översta lagret på kjolen och kommer sys fast strax ovanför mitten på den smala remsan. Tänk på att rikta kjolen uppåt, för att den ska stå rakt ut när du har den på dig. Där tyllen har rynkats gör du veck, som du nålar fast. Sy sedan fast kjollagret och ta bort nålarna. Gör likadant med den näst bredaste längden och till sist med den smalaste. Kjolen består nu av tre dubbla lager, alltså total sex lager tyll.

5.     Använd 1 m av satinbandet att göra små öglor av. Du syr fast öglorna ovanför det översta kjollagret. Trä resten av satinbandet genom öglorna. Kom ihåg att bränna ändarna, så de inte repar upp sig!

6.     Knyt kjolen runt höften och känn dig som en riktig ballerina!

Läs mer om riktiga tutuer här.

Multikompetens

"Det är mycket du ska kunna," sa min bästa vän häromdagen, när jag hade fyllt vår lägenhet med sjok av vitt tyll. Jag håller på att sy en tutu, som förhoppningsvis kommer stå rakt ut när den är klar. Det är sånt som ingår i att dansa balett. Visste ni att alla som dansar balett, inklusive premiärdansare som sliter flera par skor per föreställning, syr i banden i sina balettskor själva? Har man inte anställning eller stora anslag behöver man dessutom sy en massa andra scenkläder själv och nu håller alltså jag på att sy en tutu. Den ska stå modell för hur mina elever sen ska sy sina tutuer till uppvisningen om en månad.

Så till listan över danslärarens kompetenskrav; dansare, lärare, koreograf och ljudtekniker; lägger jag nu också kjoldesigner och skräddare.

Dag 10 - Vad du hade på dej idag

Enkelt! Näst understa lagret: Rött linne med min arbetsplats logga och världens bästa trikåer. Ovanpå det: Oformlig grå tröja med Dance New Amsterdams logga, svarta benvärmare och strumpor/raggsockar (beroende på skor eller inte). Yttersta lagret: Svarta mysbyxor strl L med min arbetsplats logga, bästa vinterjackan av hampa, tygstövlarna som tyvärr inte är tillräckligt varma i det här vädret men som kändes som om jag alltid hade haft dem på mej redan första gången jag provade dem, min mammas gamla mössa samt regnbågsvantar från Nepal (eller var det Tibet?). Trots att jag själv inte dansade nånting idag svettades eleverna så bra att jag kom ända ner till understa lagret en stund.

Vikten av att ha rätt kläder

Idag kom Dance & Gym Shop på besök hos oss på jobbet för att sälja kläder och skor. Inte särskilt många elever dök upp för att handla. Under ett helt år har jag jobbat på att få dem att förstå att de ska ha "riktiga" danskläder, men det tar tid. Jag tror att eleverna upplever det ungefär som tjatet om att inte ha keps* i skolan och även jag själv ifrågasätter ibland min idoga strävan mot den perfekt klädda gruppen. Finns det verkligen inte viktigare saker att lägga tid och kraft på?

Jo, det finns det såklart, men det betyder inte att kläderna är oviktiga. Jonas från Dance & Gym Shop påpekade idag att han har lagt märke till att eleverna generellt presterar bättre på de skolor** som håller någorlunda på klädkoden. Intressant. Vad kan det bero på?

Jag tror så här: Ändamålsenliga kläder ger bra resultat. Det är lättare att gå i skogen i kängor än i klackskor. Det är lättare att simma i baddräkt än i pyjamas.*** Och det är lättare att bete sej artigt och belevat i långklänning/smoking än i en trasig t-shirt och ett par skitiga jeans. På samma sätt är det lättare att anpassa sitt rörelsemönster till en genre, om man har den kostym som hör till genren. Det är lättare att strama upp sej och sträcka lite till och lite till och lite till i dräkt och trikåer (eller åtminstone något tight). Ser man i spegeln att man ser ut som en ballerina är det lättare att dansa som en. Även det motsatta gäller. Det är lättare att känna tyngd och hitta gunget i säckiga mysbyxor och gympaskor än i leggings och strumpor. Ser man i spegeln att man ser ut som en hiphopare är det lättare att dansa som en.

I helgen ska jag förresten på bröllop. Klädkoden är "kavaj".

*Hos oss får de naturligtvis ha keps på lektionerna, om det ingår i genren. Min kollega, som undervisar i locking, tycker till och med det är bättre med keps än utan.

**Jag menar i det här fallet inte grundskolor, utan frivillig verksamhet.

***Jag vet, för vi fick simma i pyjamas en gång i skolan.

Bilder härifrån och härifrån.

Det handlar mer om kön än om religion

Jag har varit bortrest några dagar och därför hamnat lite efter i debatten. Efter att ha läst in mej på både bloggar och artiklar kan jag dock inte låta bli att ta upp tråden.

Det handlar förstås om Jan Björklunds förslag att möjliggöra för rektorer att förbjuda burka och niqab i skolan. (Aftonbladet, SvD, Expressen) Argumenten både för och emot haglar, men ingen artikel eller blogg jag läst har tagit upp det första jag tänker på, nämligen att det handlar om ytterligare en inskränkning mot kvinnors sätt att klä sej. Jag är erbarmligt trött på att män i allmänhet och manliga politiker i synnerhet häver ur sej synpunkter på kvinnors kläder (att även kvinnor dissar varandras kläder är bara ett tecken på patriarkatets aldrig sviktande förmåga att söndra och härska). Vi täcker för mycket eller vi täcker för lite. Våra kjolar är för korta eller för långa. Vi är slampiga om vi inte använder bh, men vi är ännu slampigare om vi använder för mycket bh. Listan kan göras oändlig. När ska folk fatta att var och en bestämmer själv vad hon ska ha på sej och att det inte är någon annans sak att tycka om det?

Självklart finns det olika orsaker till att vi väljer det vi väljer. Jag tror personligen inte att det finns någonting sådant som "fria val". Vi är alla influerade av vad våra föräldrar, våra partners, våra vänner och bekanta, media, trender och traditioner säger till oss. Och alla har vi vuxit upp i ett patriarkat. "I burkornas rike är det män som bestämmer och kvinnor som i generationer har rättat sig efter maktetablissemangets synsätt," skriver Lotta Gröning i Expressen. Även i knätofsarnas rike är det så, skulle jag vilja säga. Även om det har blivit en aning bättre här de senaste 50 åren har vi fortfarande en bjälke i det västeuropeiska, sekulariserade ögat. Om vi vågade se den bjälken skulle vi kanske inte vara så rädda för andras bjälkar och flisor heller. För visst handlar det om rädsla. "Burkan är ett skrämmande plagg," läste jag bland kommentarerna till ett blogginlägg. Så ska vi förbjuda allt som skrämmer några av oss? Nej, självklart inte. Jag är till exempel rädd för unga män i gula overaller,* men tycker för den sakens skull inte att vi ska förbjuda dylika klädesplagg.

Förbud är nämligen lika illa som påbud. Jag tycker inte det verkar särskilt troligt att de flickor som eventuellt har burit heltäckande slöja i skolan tack vare ett slöjförbud i framtiden kommer skutta skolvägen fram, obeslöjade, frigjorda och lyckliga, redo att ta in all världens kunskap, öppet kommunicerad via deras tillika obeslöjade lärare. Nej, tvärtom tror jag att det fåtal flickor det handlar om kommer försvinna till mer eller mindre extrema religiösa friskolor. Segregationen ökar och flickorna mariginaliseras ännu mer. Risken är att resultatet ändå tolkas som positivt, eftersom inga beslöjade flickor längre syns i sekulariserade skolor. På så sätt kan problemet sopas under mattan och vi behöver aldrig mer låtsas om det.

Nej, jag tror att om man vill att flickor ska ta av sej slöjan (eller näsringen eller munkjackans luva) måste man skapa trygga miljöer, där det känns bekvämt att vara utan slöja. Innan jag fick fast jobb vickade jag vid ett par tillfällen i en skola med, med svenska mått mätt, mycket hög andel muslimer. Dans är ett ämne, där slöjor och andra hängande tyger utgör ett stort hinder, men det är också ett ämne som exponerar kroppen mer än de flesta andra ämnen. För att underlätta för eleverna att delta i undervisningen har skolan valt att könssegregera grupperna i dansämnet. Den ordinarie dansläraren berättade för mej att i en av grupperna jag skulle vicka i hade alla flickorna kommit till första lektionen iklädda långkjol, långärmad tröja och hijab. Läraren hade valt att inte kommentera det, utan höll sin lektion enligt planeringen. Redan andra lektionen hade två av flickorna bytt ut kjolen mot mjukisbyxor och en och halv termin senare, när jag träffade gruppen hade alla utom en byxor och t-shirt. De flesta knöt dessutom sin slöja i nacken, så den täckte håret, men inte hindrade rörelser med huvudet. Utan vare sej påbud eller förbud uppifrån hade de alla valt att korrigera sin klädsel på ett sätt som kändes praktiskt och tryggt i sammanhanget. Det är något vi kan fundera på, tycker jag.

*Liksom de flesta andra rädslor är det här en irrationell sådan, grundad på fördomar om teknikstudenter och (överdrivna?) skildringar om nollningar på Chalmers.

Läs också SvD2, Marie Söderqvist, Adam Cwejman, Ann-Charlotte Marteus och Björn.