Vad skäms du över?

GP:s ungdomssida Graffiti publicerade imorse en lista på saker som niondeklassare i Göteborg skäms över. Det är sorglig läsning. Enligt ingressen är det föräldrar, att säga fel sak och att göra något dumt som ligger i topp - helt normala och oförargliga saker att skämmas för i tonåren - men läser man listan syns helt andra mönster:

• Mitt ansikte. Min vikt.
• Min mage och mina tänder.
• Min feta äckliga kropp (tydligen så är jag anorektiker).
• Jag tycker inte om min kropp fast jag tränar sex gånger i veckan.
• Föräldrar ibland. Håriga ben. Kroppen.
• Skäms över min bh. De säger att killar inte borde använda sån. Men de vet inte att jag vill vara en tjej.
• Jag är tjock, ful, har finnar överallt. Alla tycker att jag ser ful ut på Facebook. Gråter nästan varje kväll hemma.
• Mina ärr (efter rakblad).
• Min kropp, mitt handikapp.
• När någon kollar på mig när jag pratar eller äter.
• Skäms över att inte vara smartare. Skäms för att jag inte är född snyggare. Skäms ibland för att jag är jag.
• Jag skäms över att blunda med ögonen, då ser jag konstig och rolig ut.
• Att jag har liten snopp.
• När man ska bada med klasskompisar i bikini.
• Mitt stora adamsäpple.
• Jag är ful.
• Mycket. Jag skäms över mitt utseende. Jag skäms över det faktum att jag inte har haft någon flickvän. Jag skäms över så mycket att det inte får plats här.
• Att jag har glasögon.
• Över hur tjock jag är. Önskar att jag var smal och snygg. Därför äter jag inte.

Det fortsätter på samma sätt, varvat med inlägg om föräldrar, att trilla på spårvagnen och att dra skämt som ingen fattar. Det är väldigt mycket som handlar om kroppen. Ful, tjock, för mycket av något, för lite av något annat, funktionsnedsättningar eller könsidentitet. Och jag har svårt att sluta gråta, när jag läser listan (även tredje gången). Först för att det gör mej så ledsen att tänka på alla fantastiska unga människor, vars potential slösas bort och förintas av utseendefixeringen - och sen för att jag skäms. Jag skäms över vår kultur, där det anses normalt att skämmas för sitt utseende, där viktnedgång ses som det optimala lyckandet och där det är fult att ha något som är det minsta ovanligt i sitt utseende. Jag skäms och jag gråter. Men så tänker jag på den lilla lappen jag hade uppsatt på badrumsspegeln för några år sedan. Lappen med Grupp 8:s slagord Gråt inte - kämpa! Varje dag måste vi kämpa, för att stå emot propagandan, för att ingjuta mod i oss själva och dem omkring oss (inte minst i våra elever) och för att ta tillbaka rätten att vara de vi är. Kampen går vidare - den har bara börjat.

Det är förstås inte bara ungdomar det gäller. Även vuxna påverkas av idealen och skäms över sina kroppar. Vi sitter alla i samma båt.

Läs också Thérèses inlägg på samma tema.

Ovanlig danshistoria 2

Sherry B. Shapiro (red.) - Dance in a World of Change. Reflections on Globalization and Cultural Difference

Återigen förvånas jag över ett ovanligt sätt att berätta dansens historia, den här gången nutidshistoria. Den här boken känns som en ny och mer internationell version av den svenska boken Dans i världen som gavs ut 1993 med Madeleine Hjort som redaktör. Båda böckerna beskriver dans i (godtyckligt?) utvalda länder och båda böckerna är indelade i fyra teman. I Dans i världen heter delarna I. Dans i världen; II. Barn och dans; III. Dansen som scenisk konstart i den västerländska kulturen; och IV. Notation och terapi. I Dance in a World of Change har delarna fåttde mer poetiska och pretentiösa titlarna Part I. Dance as Cultural Memory: Challenging Globalization; Part II. Politics of Belonging: Disrupting the Norms; Part III. Conversations on Dance for a Multicultural World; och Part IV. Transcending Differences: The Commonalities of Dance, men innehållet motsvarar i princip Dans i världens teman. I Part I diskuterar Michael Seaver vilken betydelse Riverdance har haft för irländsk dans och för att sätta Irland på danskartan. Enligt Seaver är det inte bara positivt, då Riverdance ger sken av att sprida traditionell irländsk dans, men i själva verket mixar den med andra influenser och anpassar den för att tilltala en internationell publik. Vidare beskriver Ivancica Jankovic den samtida dansen i Kroatien och Christopher A. Walker berättar hur dancehallkulturen uppkommit och utvecklats på Jamaica.

I Part II diskuterar Lúcia Matos, Doug Risner och Lynn Maree identitet och könsroller i förhållande till dans i Brasilien, USA och Sydafrika. Maree påpekar att dans i Sydafrika inte bara är en konstform, utan en form av politisk aktivism.

There are people in Durban with a mission, and their chosen vehicle, because it is what they most love, is dance and the making of dance. The province as a whole has a striking number of such people, and they feed off each other. That reinforcement is itself a sociological phenomenon worth investigating. - s. 133

Part III handlar om danspedagogik och -undervisning i Kanada, Finland och Taiwan. Helt olika länder, helt olika sammanhang (en artikel handlar om förskolor och en annan om universitetsutbildning) och därför inte jämförbart, men ändå intressant. I fjärde delen beskriver Adrienne Sansom (Nya Zeeland) och Ana Sánchez-Colberg (Storbritannien) var sin konstnärlig process som fungerat som vändpunkt i deras respektive koreografkarriärer. Sansom upptäckte att hon hade cancer och bearbetade det genom sitt skapande och Sánchez-Colberg insåg plötsligt hur hennes kropp innehöll minnen som inte var hennes egen, utan hennes mammas, mormors, och så vidare. Hon bad Efva Lilja (Sverige) om hjälp med att bryta sina nedärvda mönster och tog sej på så vis vidare till en ny fas i sitt arbete.

En viktig skillnad mot Dans i världen är att i Dance in a World of Change skriver essäförfattarna om sitt eget arbete och/eller dans i sina egna hemländer. Det gör boken mindre etnocentrisk än Dans i världen, där samtliga författare är/var verksamma i Sverige. Ändå är urvalet naturligtvis gjort med ett västerländskt (amerikanskt) perspektiv. Åtta av de tolv författarna kommer från engelskspråkiga länder och av de övriga fyra är två från Europa. Redaktören Shapiro visar en viss medvetenhet om detta i bokens allra sista essä, där hon skriver:

Writing from the global North and as a White, female, middle-class dance educator from the United States, I cannot dismiss the context of my perspectives and my privileged position. Acknowledging this position with sensitivity leads me to recognize my own limitations and perspectives. I seek only to be part of the larger discussion, recognizing my voice as important but not the only voice of Truth. - s 254f

Jag håller med - Dance in a World of Change är en viktig röst i diskussionen kring dans och konstutövande i vår globaliserade tid och så länge läsaren är medveten om att det finns många fler röster, som inte kommer till tals i den här antologin, finns egentligen inget negativt att säga. Det är en mycket intressant bok, ovanlig med sina många perspektiv, vändningar och vridningar, poetiskt och akademiskt språk om vartannat. Dessutom är den som gjord för att använda som utgångspunkt för undervisning i den nya gymnasiekursen Dansorientering, vars centrala innehåll är:

Färdighetsträning i en eller flera dansformer. Dansformernas estetiska ideal när det gäller rörelser, rörelsekvaliteter, användning av rum och musik samt relationen till meddansare. En eller flera dansformers sociala eller kulturella sammanhang.

Olika danstyper, deras kännetecken och kulturella bakgrund. Dans som levande kroppsligt uttryck. Dans och dansande i olika sammanhang med exempel från olika kulturer samt dansens olika funktioner.

Dans som uttryck för kulturella värderingar. Dans i relation till synen på kropp, genus, etnicitet och nationalitet. Kulturella värderingar av dans i olika medier.

Begrepp, till exempel stil och vokabulär. Begrepp som används när dans delas in i olika typer och som tillämpas inom de olika dansformerna.

Läs också: Ovanlig danshistoria

Upprepar sej historien?

Idag drog jag snabbversionen av jazzens historia för en av mina jazzgrupper. Anledningen var att vi gjorde ett väldigt gammalt move, ni vet det där när man slår ihop knäna och byter plats på händerna, så det ser ut som om knäna byter plats. Snabbversionen av jazzens historia i Emeliestil låter ungefär så här: "Ni vet, det var ju så här att en massa européer seglade över till Nord- och Sydamerika och jagade bort alla indianer eller dödade dem. Sen åkte de till Afrika, till västkusten, och rövade bort en massa folk, som de tog med till Amerika och gjorde till slavar. De här afrikanska människorna, som blev slavar, hade förstås med sej en massa musik och dans och andra kulturyttringar från Afrika. I mötet med... hm... det var en del olika turer, men i alla fall, i Nordamerika utvecklades den här afrikanska dansen och musiken till det vi idag kallar jazz och stepp och även hiphop är en del av den grenen inom dans. Den väldigt tidiga jazzen, på 1800-talet, gick ut på att de svarta slavarna spexade och gjorde sej löjliga inför de vita slavägarna, den vita överklassen, som kunde skratta och tycka det var jätteroligt." Ungefär där började en massa tankar snurra i huvudet. Det är ju så hemskt med den där rasismen. Nu måste jag nog säga nånting om att jazz inte är rasistiskt längre. Fast det här är ju faktiskt en del av jazzens historia och den innehåller ju rasism, förstås, eftersom det är hela grunden till alltihop. "Så att... eh... så är det ju som väl är inte längre. Som tur är har allting förändrats både i USA och resten av världen..." Har det verkligen det? Vad är det vi ser i Europa just nu? "I alla fall... Så småningom uppstod en genre som heter locking. Har ni hört talas om den? (några nickar, några skakar på huvudet) Ok, några. Har ni sett det, ni som vet vad det är? (jakande hummanden) Det är också en väldigt spexig och liksom clownig stil och där finns också det här steget, så de tog liksom upp den traditionen igen, precis som vi gör nu, när vi gör det här steget i vår lilla dans." Och så en sån där hastig tanke igen: är det så bra egentligen? Är det här en rasistdans då? Nä, det är det ju inte, för den har ju helt andra syften. Men hur placeras den i ett sammanhang som det här, några dagar efter första valet då ett rasistiskt parti har kommit in i Sveriges riksdag?

Det handlar mer om kön än om religion

Jag har varit bortrest några dagar och därför hamnat lite efter i debatten. Efter att ha läst in mej på både bloggar och artiklar kan jag dock inte låta bli att ta upp tråden.

Det handlar förstås om Jan Björklunds förslag att möjliggöra för rektorer att förbjuda burka och niqab i skolan. (Aftonbladet, SvD, Expressen) Argumenten både för och emot haglar, men ingen artikel eller blogg jag läst har tagit upp det första jag tänker på, nämligen att det handlar om ytterligare en inskränkning mot kvinnors sätt att klä sej. Jag är erbarmligt trött på att män i allmänhet och manliga politiker i synnerhet häver ur sej synpunkter på kvinnors kläder (att även kvinnor dissar varandras kläder är bara ett tecken på patriarkatets aldrig sviktande förmåga att söndra och härska). Vi täcker för mycket eller vi täcker för lite. Våra kjolar är för korta eller för långa. Vi är slampiga om vi inte använder bh, men vi är ännu slampigare om vi använder för mycket bh. Listan kan göras oändlig. När ska folk fatta att var och en bestämmer själv vad hon ska ha på sej och att det inte är någon annans sak att tycka om det?

Självklart finns det olika orsaker till att vi väljer det vi väljer. Jag tror personligen inte att det finns någonting sådant som "fria val". Vi är alla influerade av vad våra föräldrar, våra partners, våra vänner och bekanta, media, trender och traditioner säger till oss. Och alla har vi vuxit upp i ett patriarkat. "I burkornas rike är det män som bestämmer och kvinnor som i generationer har rättat sig efter maktetablissemangets synsätt," skriver Lotta Gröning i Expressen. Även i knätofsarnas rike är det så, skulle jag vilja säga. Även om det har blivit en aning bättre här de senaste 50 åren har vi fortfarande en bjälke i det västeuropeiska, sekulariserade ögat. Om vi vågade se den bjälken skulle vi kanske inte vara så rädda för andras bjälkar och flisor heller. För visst handlar det om rädsla. "Burkan är ett skrämmande plagg," läste jag bland kommentarerna till ett blogginlägg. Så ska vi förbjuda allt som skrämmer några av oss? Nej, självklart inte. Jag är till exempel rädd för unga män i gula overaller,* men tycker för den sakens skull inte att vi ska förbjuda dylika klädesplagg.

Förbud är nämligen lika illa som påbud. Jag tycker inte det verkar särskilt troligt att de flickor som eventuellt har burit heltäckande slöja i skolan tack vare ett slöjförbud i framtiden kommer skutta skolvägen fram, obeslöjade, frigjorda och lyckliga, redo att ta in all världens kunskap, öppet kommunicerad via deras tillika obeslöjade lärare. Nej, tvärtom tror jag att det fåtal flickor det handlar om kommer försvinna till mer eller mindre extrema religiösa friskolor. Segregationen ökar och flickorna mariginaliseras ännu mer. Risken är att resultatet ändå tolkas som positivt, eftersom inga beslöjade flickor längre syns i sekulariserade skolor. På så sätt kan problemet sopas under mattan och vi behöver aldrig mer låtsas om det.

Nej, jag tror att om man vill att flickor ska ta av sej slöjan (eller näsringen eller munkjackans luva) måste man skapa trygga miljöer, där det känns bekvämt att vara utan slöja. Innan jag fick fast jobb vickade jag vid ett par tillfällen i en skola med, med svenska mått mätt, mycket hög andel muslimer. Dans är ett ämne, där slöjor och andra hängande tyger utgör ett stort hinder, men det är också ett ämne som exponerar kroppen mer än de flesta andra ämnen. För att underlätta för eleverna att delta i undervisningen har skolan valt att könssegregera grupperna i dansämnet. Den ordinarie dansläraren berättade för mej att i en av grupperna jag skulle vicka i hade alla flickorna kommit till första lektionen iklädda långkjol, långärmad tröja och hijab. Läraren hade valt att inte kommentera det, utan höll sin lektion enligt planeringen. Redan andra lektionen hade två av flickorna bytt ut kjolen mot mjukisbyxor och en och halv termin senare, när jag träffade gruppen hade alla utom en byxor och t-shirt. De flesta knöt dessutom sin slöja i nacken, så den täckte håret, men inte hindrade rörelser med huvudet. Utan vare sej påbud eller förbud uppifrån hade de alla valt att korrigera sin klädsel på ett sätt som kändes praktiskt och tryggt i sammanhanget. Det är något vi kan fundera på, tycker jag.

*Liksom de flesta andra rädslor är det här en irrationell sådan, grundad på fördomar om teknikstudenter och (överdrivna?) skildringar om nollningar på Chalmers.

Läs också SvD2, Marie Söderqvist, Adam Cwejman, Ann-Charlotte Marteus och Björn.