Första gången jag upplevde en så kallad interaktiv föreställning var 2007. Jag kommer varken ihåg verkets titel eller vilka som genomförde det, men det skedde på die Wigman Villa i Dresden, Tyskland. Villan är danspionjären Mary Wigmans gamla hus och har till och från använts som teater och SemperOpers lilla scen (Kleine Szene).
Verket jag var med om där innebar att bli kringledd i huset av en av dansarna. Vi besökte alla rum på både över- och undervåning. I varje rum hände någonting, en slags abstrakt scen som kanske eller kanske inte relaterade till det som hände i de andra rummen. I det största rummet, som annars var det som användes som scenrum, samlades en liten grupp av publik på ena sidan och en liten grupp på andra sidan. En scen dansades i mitten. Sedan fick vi byta plats och uppleva samma scen från andra hållet.
I förrgår upplevde jag någonting som - till formen - var slående likt detta tyska verk från 2007. Det var Jeanette Langerts och Dansnät Sveriges produktion Jean, en bearbetning av August Strindbergs Fröken Julie. Jean skiljer sej från ett vanligt dansgästspel genom att det stannar en vecka på varje ort och dansas i olika miljöer, som relaterar till berättelsen: kök, stall och herrgårdar. Dansen kombineras med samtal.
Det rum som jag fick uppleva Jean i var Gunillabergs säteri i Småland, alltså en herrgård. Publiken åkte buss tillsammans dit och föreställningen började egentligen redan i bussen, då skådespelaren Anna Pettersson (som nyligen också gjort en kontroversiell tolkning av Fröken Julie) läste ur Strindbergs förord till manuset. Bland annat fick vi ta del av Strindbergs åsikter om kvinnor och "halvkvinnor", vilka på ett skrattretande sätt påminde om hur feminister beskrivs av antifeminister än idag. Jag kunde inte sluta tänka på att August var så rädd för Isadora Duncan att han inte vågade träffa henne, när hon gästspelade i Stockholm 1905, trots att hon personligen skrev till honom om sin beundran för hans skrivkonst. Duncan var definitivt en halvkvinna i Strindbergs ögon, konstnärligt oberoende och fast besluten att gå sin egen väg.
När vi kom fram till säteriet möttes vi av Jean, som stod på trappan till herrgården. När alla samlats ledde han oss runt både på utsidan och insidan av huset. Ibland fick gå in i ett rum två och två eller fem och fem, ibland alla tillsammans på för var och en anvisade platser. I rummen dök andra versioner av Jean upp och dansade som drömbilder av något som hänt i samma rum för länge sedan. Till sist samlades hela sällskapet runt ett stort bord, där vi serverades fika och fick möjlighet att reflektera enskilt eller gemensamt innan vi fick lyssna till och delta i ett samtal mellan Jeanette Langerts och Anna Pettersson. Därefter skjutsades vi hem med bussen.
De här två verken är förstås inga enskilda händelser, utan produkter av sin tid. Interaktiva föreställningar, där publiken deltar på ett eller annat sätt, har under de senaste tio åren blivit allt vanligare. Numera räknar jag alltid med att behöva vara aktiv, när jag går och ser scenkonst. Jag har blivit regisserad av en röst i hörlurar, jag har själv fått ge förslag på vad en dansare/aktör ska göra, jag har fått flytta runt på olika platser i ett rum och jag har fått kasta konfetti. En förändring eller utveckling som skett nyligen är dock att verken har blivit helhetsupplevelser. De begränsas inte längre i tid och rum, utan pågår till synes utan början och utan slut.
Höstsäsongen har knappt hunnit börja, men jag har redan tre exempel. Det första var Sisters Academy - The Boarding School, som hände på Inkonst i Malmö i 22 dygn. Jag checkade in under ett av dem, men min upplevelse och mitt deltagande inleddes redan när jag bokade biljett och fick fylla i ett formulär om allt från hur jag kände mej just då till min vision av framtidens skola. Sedan fick jag ett acceptance letter med detaljerade instruktioner om vad jag skulle ta med mej till "skolan", vilket fick mej att känna mej ungefär som Hermione Granger i Harry Potter. Efter att ha avslutat mitt dygn på denna märkliga akademi har jag både fått mejl om efterarbete och blivit påmind om att verket fortfarande pågått varje gång jag gått förbi Inkonst.
Det andra är EspressÖ, som jag tyvärr missade men har fått noggrant beskrivet för mej. Verket är skapat av baristan och ljudkonstnären James Brewster och är en utveckling av hans Acoustic Café, en espressomaskin som manipulerats till att göra kaffe och ljudkonst samtidigt. Publiken i EspressÖ hämtades upp i bil på olika platser i Malmö och kördes till en strandäng söder om stan, varifrån de fick vada ut till en liten ö, där de på gentilt manér serverades kaffe och ljud, innan de skjutsades hem igen. På samma sätt som Sisters Academy pågick oberoende av en publik och fick längre eller kortare besök av olika gäster var EspressÖ mer än en föreställning, det var en plats, ett pågående tillstånd, som kunde gästas av några personer i taget.
Och nu Jean. Vi besökte Jean på en plats där han hade kunnat finnas. Han (de) var där (sedan när? till när?) och vi kom på tillfällig visit i hans drömland.
Vad har framtiden i sitt sköte? Ännu mer holistiska helhetsupplevelser? Ännu mer konceptuella koncept? Eller kommer det en motreaktion, en radikal återgång till tittskåpsteater kl 19, biljett köpes i biljettkassan?
