Ganska ofta går jag och ser dansföreställningar och jag letar gärna trender i det jag ser. Efter att nakentrenden från 00-talet klingat ut, antidans börjat kännas som en etablerad genre och interaktivitet (alltså att publiken på något sätt involveras i föreställningen) blivit något en får räkna med har jag haft lite svårt att definiera vad som är på tapeten just nu. Så i tisdags, när jag var och såg Anne-Mareike Hess stycke Tanzwut, slog det mej plötsligt: Osminkat! Det är den stora trenden på 2010-talet. Det gäller inte bara dansarnas ansikten, utan också scenografin, som antingen är minimal eller obefintlig, och rörelsespråket, som är rått och oförfinat. Dansarna föreställer inte, utan visar fram sej själva. Det är visserligen något som förekommit länge inom dansteater, men det är först nu jag tycker det är genomgående även i dansdans och antidans.
Isadora Duncan Från japagirl.com.br
För att mina trendspaningar ska få giltighet måste jag också testa dem mot min hypotes om att trender återkommer i hundraårscykler. Håller den osminkade trenden för det? För hundra år sedan var Isadora Duncan på toppen av sin karriär. Duncans ideal var naturlighet och skönhet. Hon dansade barfota, iklädd tunna tunikor och hade håret utsläppt. Det utgjorde en stark kontrast mot dåtidens klädkoder och balettens korsetter, tutuer och tåspetsskor. Hennes rörelsespråk var visserligen förfinat, en slags konstlad naturlighet, men baserades på det hon kallade naturliga rörelser, som att gå, springa, lägga sej ned, resa sej upp och så vidare.
Mary Wigman Från Wikidanca.net
Samtidigt kom den tyska expressionismen (Austruckstanz). Dess främsta pionjär Mary Wigman slog igenom stort 1914. Expressionisterna förespråkade en dans som kunde uttrycka människans alla sidor, både de "fula" och de "vackra". Rörelsespråket var definitivt rått och oförfinat och innefattade vibrato och dissonanser.
Låt oss nu se hur länge det osminkade håller i sej och vad 2020-talet har i sin linda. Blir det en motreaktion? Kommer krusidullerna få revansch?
Fotnot: Jag talar här om europeisk scenisk dans, som vanligen kallas modern, post-modern och/eller nutida.
Jag får ofta frågor om vad modern/nutida dans är för något och vad man brukar göra på lektioner i den genren. Det är väldigt svårt att svara på, eftersom den moderna och nutida dansen är så bångstyrig och mångfacetterad. Den moderna dansen började utvecklas runt sekelskiftet 1900 och växte fram som en del av modernismen. Det var en ny tid och dans såväl som musik, bildkonst och teater förändrades radikalt. Under 1900- och 2000-talen har ständigt nya tekniker utvecklats och det typiska är att de alltid vill bryta fullständigt med tidigare tekniker. Beroende på vilken teknik ens lärare är skolad i kommer alltså lektionerna se väldigt olika ut. Här är några av de vanligaste teknikerna (i kronologisk ordning):
Duncandans
Det här räknas egentligen inte riktigt som en teknik, utan mer som en stil, men den får ändå vara med, eftersom Isadora Duncan var så viktig för den moderna dansens utveckling. Isadora var verksam under början av 1900-talet och undervisade framför allt små flickor. Rörelserna är inspirerade av naturen och människors naturliga rörelser (gå, springa, hoppa, sätta sej, lägga sej, resa sej). Isadoras ideal var skönhet, med vilket hon menade allt som hon upplevde som harmoniskt. Idag kan rörelsemönstret upplevas en aning gammeldags, men för den som vill dansa mjukt, vackert och harmoniskt men ändå uttrycksfullt och med mycket innebörd är det en perfekt stil.
Grahamteknik
Martha Graham var verksam under mitten av 1900-talet. Hennes teknik är förmodligen den mest spridda av alla moderna tekniker och anses skapa dansare med otrolig styrka och rörelseomfång. Jag har skrivit om grahamteknik och dess negativa sidor tidigare. Tekniken ingår i de flesta moderna dansares utbildning, men får lämna alltmer plats åt den nutida releasetekniken (se nedan). Typiskt för Grahamteknik är mycket sittande övningar, contraction/release, motstånd och förlängda ben och armar. Det är en strikt teknik med en specifik syllabus (ungefär som baletten, men med helt andra rörelser) och fokus ligger på att skola kroppen till disciplin och kontroll.
Limónteknik
Både José Limón och Lester Horton (se nedan) hör till generationen efter Graham. Limóntekniken utvecklades egentligen av Doris Humphrey, men har av historiska skäl fått Limóns namn. Tekniken bygger på principerna sense of gravity och sense of breath. För den som vill släppa taget, falla, fånga upp rörelsen igen, andas och flyga är det här den perfekta tekniken. Den har ingen syllabus, utan varje lärare bygger sin egen lektion med bas i de två grundprinciperna och lektionerna kan därför se ganska olika ut.
Horton
Den här tekniken är inte riktigt lika vanlig som de övriga (åtminstone inte i Sverige), men jag vill ändå ta med den som exempel på ytterligare en strikt teknik. Den är om möjligt ännu stelare och strängare än grahamtekniken. Jag har aldrig tränat den själv, så jag kan inte säga något personligt om den, men om jag har förstått det rätt ligger fokus på att stärka center (bålen). Teknikträningen består framför allt av stillastående, kontrollerade övningar.
Releaseteknik
Release räknas som en nutida teknik och är förmodligen den som tränas mest på dansskolor i Europa idag. Tekniken har ett helt annat fokus än tidigare tekniker. Det handlar inte längre om exakta rörelser och former, utan mer om riktning i rummet och en känsla för vart rörelsen är på väg. I teknikträningen betonas avspänning och momentum. Releasetekniken har stort inflytande på nutida koreografi, eftersom den ger dansarna ett helt annat rörelsemönster än andra tekniker.
I Sverige finns ganska få pedagoger och lärare som undervisar en specifik teknik. De flesta väver ihop ett eget material med trådar från olika tekniker, som de har tränat. Det finns ingen utbildning i Sverige, som är helt inriktad på en särskild teknik. Fråga gärna din lärare (eller den lärare du tänkt börja dansa för) vilken teknik hen är mest influerad av och vad hen lägger fokus på i sina lektioner. Bor man på en liten ort finns kanske bara en modernlärare (i bästa fall), men bor man i en storstad kan man alltid testa att dansa för lite olika lärare innan man bestämmer var man vill gå.
Alla teknikerna ovan har utvecklats i USA. Parallellt med den amerikanska moderna dansen växte en europeisk modern dans fram, men trots att den är minst lika aktiv som den amerikanska har den inte resulterat i några fasta tekniker. Kanske beror det på att d europeiska skolorna* ofta var mer improvisationsbaserade och utforskande. Vissa lärare arbetar också mer improvisationsbaserat i sin moderna undervisning idag. Vill du improvisera, hitta en sådan lärare eller leta upp en kurs i improvisation!
*Med skola menas i det här sammanhanget inte en fysisk skolbyggnad med lärare och elever, utan ett sätt att jobba, som bygger på en viss idébas. I balett talar man till exempel om "den ryska skolan" och "den engelska skolan". I alla typer av dans kan man tala om "den gamla skolan", som innebär en sträng undervisningsstil och en objektifierande elevsyn. "Skola" innebär alltså som sagt mer av ett tankesätt eller en värdegrund än en faktisk skola.
