Spännvidden mellan ensamhet och gemenskap

I senaste numret av Pedagogiska Magasinet berättar rytmikläraren Cecilia Hofsten om sitt ämnes betydelse för elevernas utveckling [länk]. Det hon säger skulle lika gärna kunna handla om dans:

Från vild till vila. Musikens möjlighet är spännvidden mellan det lilla och det stora, mellan kraftfulla utspel och tystnad. /.../ Barnen får använda olika sidor av sig själva; något kraftfullt, något tveksamt, något självklart, något läskigt, något sorgset. /.../ Jo, något händer. Barnen får en helhetsupplevelse som inbegriper både kropp och själ. Musik och rörelse kan öppna kanalerna till en människas känslor. Och att musicera tillsammans är att mötas utan ord. Det är slitna fraser men de uttrycker vad som kanske är en kärna: Att genom rytmiken utforska spännvidden mellan ensamhet och gemenskap, mellan att stå i centrum och vara en i mängden. Det är naturligt att jag gör, du gör, vi gör - och ni tittar! Hur mycket plats kan jag ta i förhållande till andra? Blir vi alltid starkare tillsammans? Vad händer med mig själv om jag bara står tillbaka? Det är centrala mänskliga frågor som man ofta talar om och som får en kroppslig aspekt genom musiken.

Särskilt det där med att "utforska spännvidden mellan ensamhet och gemenskap" fångade mitt intresse. Att dansa unisont, att lyfta fram en solist mot gruppen som bakgrund, att skapa små grupper i gruppen eller att improvisera individuellt fast alla tillsammans, det är intressanta former för komposition - men det är också ett utforskande av våra sociala relationer i verkligheten. Många ser det som att soloroller är viktigast, men vad är en solist utan gruppen? Det är stor skillnad på att dansa ett solo ensam på scen och att göra det med en grupp dansare där som gör något annat. Att komma till insikt om att alla deltagare är lika viktiga för kompositionen är en fantastisk känsla. Att vara en del av en helhet som är mer än summan av delarna... En kör är mäktig för att den är en kör. Samma sak med en orkester - eller en dansensemble. Det hänger också ihop med det Cecilia Hofsten säger om att det blir naturligt att man turas om att titta på varandra. Vi har olika roller i sammanhanget, men alla är lika viktiga. Att visa något utan publik är helt meningslöst och en motsägelse i sej själv.

Läs också:
Att hantera elevers prestationsångest
Öppna dörrar

Livskunskap

Var kom ämnet Livskunskap ifrån? Plötsligt* verkar varenda skola göra det obligatoriskt för alla elever. För fem år sen hade jag aldrig hört talas om det. Sen hörde jag om att det fanns som elevens val (grundskolan) eller individuella valet (gymnasiet). Och nu, som sagt, obligatoriskt överallt - åtminstone i grundskolans senare del.** Och jag är skeptisk. Inte för att jag tycker att det är fel att diskutera känslor och livsval med eleverna - jag gör det varje dag - men för att det är så oklart vad ämnet går ut på egentligen. "Man får bara sitta i ring och säga vad man är bra på. Vad är det för vits med det?" sa min själsliga lillasyster, som vid tiden för uttalandet just gått ut nian. Det kan naturligtvis finnas både en och flera vitsar med det, men problemet är att det var otydligt för eleverna. Och om inte läraren har lyckats klargöra det för eleverna - kan vi då vara säkra på att det inte var lika otydligt för läraren? Skulle det kunna vara så att hen har tittat på svt:s dokusåpa 9A och tagit efter det som visades från lektionerna i livskunskap där?*** Det är å andra sidan inte så konstigt. Hur ska läraren kunna veta vad ämnet ska innehålla, när det inte finns någon kursplan?

Jag har fått vatten på min skeptiska kvarn. I oktober skrev Lärarnas Nyheter om kritik som riktats mot SET-metoden, som används i livskunskapsundervisningen på många skolor. SET står för Social Emotionell Träning och verkar mer än något annat likna gruppterapi. Metoden är framtagen av en psykoterapeut och innehåller både samtalsövningar och fysiska övningar, till exempel massage. Jag har varken utbildning eller tillräcklig insikt i SET-metoden för att avgöra om den är hälsosam, när den bedrivs av en terapeut, men jag är mycket tveksam till om lärare i allmänhet har kompetensen att göra något bra av metoden. Jag har tillräcklig kunskap om kroppen för att ifrågasätta om de flesta lärare har nog med anatomiska kunskaper för att lära eleverna att massera varandra på ett säkert sätt. Och ännu mer riskabelt verkar det att vara inne och peta i elevernas hjärnor och själar.

Idag visade det sej att mina misstankar varit befogade. I p1-programmet Kaliber imorse vittnade högstadie- och gymnasieelever om hur de blivit ombedda att berätta för klassen om de blivit våldtagna eller om de har någon alkoholist i familjen. De berättade också om så kallade sänkningsmetoder som använts. Sänkningsmetoderna går ut på att man berättar för sina klasskamrater att man tycker illa om dem och på alla sätt visar sin illvilja, för att sedan diskutera det och "lösa konflikten". Eleverna verkade inte tycka att det hade varit särskilt givande eller utvecklande. Och lärarna? Kan de hantera de berättelser som kan komma fram? Kan de hantera de känslor som kan väckas? Mitt svar är: Med största sannolikhet inte. Det är inte det vi är utbildade för. Lärare är superkompetenta när det gäller undervisning. Det är det som är vår profession. Vi undervisar. Vi behandlar inte trauman.

Det argument som används för livskunskap på schemat är värdegrundsarbetet som påbjuds i läroplanerna från 1994 (som gäller till och med det här läsåret) och det är nästan lika upprörande som berättelserna om metoderna som används i undervisningen. Tror man att man kan plocka ut värdegrunden och förlägga den till ett särskilt ämne en timme i veckan har man missuppfattat poängerna med både värdegrund och läroplan. Värderingarna som anges i läroplanerna ska genomsyra hela skolans arbete. Men istället verkar skolorna dra allt mer åt att bedriva gruppterapi som kompensation för slentrianmässig undervisning i övriga skolämnen.

*Plötsligt verkar det åtminstone för mej, som inte jobbar i skolan.

**Fråga: Heter det officiellt högstadiet igen nu? I så fall måste jag lära mej säga det.

***Jag har aldrig varit i kontakt med läraren i fråga och har ingen som helst aning om hens mål, syften och metoder, men jag ser det som ett exempel på hur ämnet livskunskap hanteras.

Frivillig verksamhet vs skolan III - Självbedömning

Från 2009-10-16

När jag undervisar i skolan (grundskolan eller gymnasiet) ser jag det som självklart att en väg till lärande kan vara skriftliga uppgifter. En sån sak som att filma eleverna och sedan låta dem se och analysera det filmade materialet skulle jag inte tveka inför i en skolklass. Särskilt inte om det var en grupp där eleverna själva hade valt att dansa, till exempel en profilklass eller en klass på estetiska programmet.

Så varför tvekar jag inför att ge en sådan uppgift, nu när jag undervisar i frivillig verksamhet? Eleverna har definitivt valt att gå här och det uttalade målet är att de ska lära sej dansa. Jag är säker på att de blir bättre dansare av en uppgift som den jag nämnde ovan. Så vad är problemet? Kanske är det för att jag aldrig har varit med om att få skriftliga uppgifter på mina hobbykurser. Kanske är det för att det känns svårare att ställa krav på eleverna i frivillig verksamhet (för att de är kunder?). Kanske för att jag känner mycket större press att eleverna ska ha roligt när de betalar för kurserna. Jag måste verkligen släppa det där. De betalar för att lära sej dansa, inte för att bli underhållna.

Igår var jag lite modig och lät mina 25+are göra en kompositionsuppgift i jazz - och resultatet var SÅ LYCKAT! De skrattade, hade roligt och gjorde superbra små kompositioner! Och när de gick hem sa de hej då till varandra på ett helt nytt sätt. Det märktes att de hade lärt känna varandra och rösterna var varmare och mer innerliga. Och ändå var jag lite rädd innan. Kan man verkligen ge den typen av uppgifter till vuxna? frågade jag mej. Uppenbarligen kan man det.

Funderingar kring ansvar och att inse sin egen betydelse

Från 2010-05-19

Det är tre dagar kvar till årets stora föreställning och både lärare och elever är trötta, nervösa och en aning hysteriska, men självklart också glada, förväntansfulla och pirriga. Det är mycket som ska fixas och alla koreografier ska sättas perfekt den här veckan. Mitt i allt detta finns det elever som väljer att backa ur. Under de senaste två veckorna har ett tiotal elever meddelat att de inte kommer delta i föreställningen, trots att de har lärt sej sina danser och fått placeringar på scenen. Vad beror det på?

Man skulle kunna förfasa sej över "dagens ungas" bristande ansvarskänsla. Man skulle kunna påstå att de bara tänker på sej själva och sina egna intressen. Man skulle kunna beklaga att de är beredda att lämna alla andra i sticket så snart det dyker upp något roligare.

Men man skulle också kunna tänka så här:

De här ungdomarna - för det handlar egentligen bara om ca 1,5% av våra elever - har inte insett hur viktiga de är. De har inte förstått att deras frånvaro påverkar hela gruppen, att var och en av dem är viktiga för helheten. De tror inte att det märks att de är borta. Den yttersta bevekelsegrunden för deras beslut - även om det kanske är omedvetet - måste vara: "Det spelar ingen roll om jag är där eller inte."

Och det är faktiskt ännu mer oroande.