Les moutons

Idag vill jag berätta om Corpus performance Les moutons (fåren), som jag såg på Abundance i höstas. Les moutons var det knäppaste, mest oväntade, fulaste och bästa jag sett på länge. Det är sällan jag skrattar högt, när jag ser scenkonst, men fåren fick mig att skratta gång på gång. Performancet går ut på att ett antal får vandrar omkring och beter sig som får. De följs och organiseras av en herde, som också mjölkar och klipper dem. Låter det tråkigt. Icke! Fåren är så otroligt skickligt gestaltade och det är just det som gör det hela så fantastiskt och så absurt. Jag undrar hur länge de har iakttagit får. Har de bott i en fårhage? Det är antidans och specific image i sin bästa skrud!

Se ett smakprov här:

Zozozozon performancenatt

För en dryg vecka sen fick jag en riktig inspirationsinjektion, när jag besökte och deltog i Zozozozon performancenatt på Norrtälje konsthall. Zozozozon arrangerades av Mariposa för andra året i rad och jag hoppas de kommer fortsätta med det varje sommar. Lokalen, Norrtälje konsthall, är som ett konstverk i sej själv. Det är en gammal brandstation och överallt kan man hitta nya vinklar, vrår och trappor. Under performancenatten dyker i varje oväntat utrymme upp någon eller något som berör och inspirerar, får mej att fnissa eller förundras. Stämningen är varm och välkomnande. Alla, från gymnasieelever till etablerade proffs, deltar på samma villkor, uppmuntrar varandra och deltar i varandras konstverk. Mycket av det som visas är work in progress, men här och där finns också färdiga verk. I år liksom förra året fyllde jag och min bästa vän trädgården med vår installation CCTV Music och det var nästan en overklig känsla att dema den i mörkret kl 01.45.

I källarens innersta rum vaktade tre bulldoggar

I stora utställningshallen dansade Mariposas elevkompani

Någon hade målat med kroppen innan jag anlände

På en trappavsats kunde man prova på att spela krumelur

Två av deltagarna dansade tango med slutna ögon medan vi andra åt frukost

Framåt småtimmarna började större delen av konstnärerna dansa zumba i stora utställningshallen

I köket kunde man få coaching i operasång

Läs också Dag 27 - Din favoritplats och Nu blir det reklam - '0'Märkt med Mariposa.

Szyber+Reich i Karlskrona

Igår var jag och lyssnade på Szyber+Reich som var i Karlskrona och berättade om sitt arbete. Mycket intressant och inspirerande. Framför allt gillade jag när de berättade om den frustration de kände i början av sin karriär. När de gick på mimlinjen och efter att de hade gått ut och var förbannade på allt som hade med teater och scenkonst att göra. På alla konventioner om var man spelade, vem som kom och tittade, hur långt ett stycke måste vara och så vidare, men framför allt på de hierarkier som råder inom konstvärlden. Saker som inte var uttalade och som knappt gick att ifrågasätta eftersom, som Bogdan Szyber sa, vad ska man säga? "Varför får de bo på slottet och vi i en stuga?" Det blir larvigt. Det fick mej att tänka på när Jackie Kleefield och jag skulle dansa på ett tjusigt ställe i Djursholm. Vi fick inte komma in i huset där de som hade engagerat oss skulle äta middag, utan fick gömma oss i ett litet hus i trädgården innan vi skulle dansa. Efteråt fick vi en blomma och blev ivägskickade.

Szyber och Reich beskrev också bekymren med att söka pengar, när man inte passar in i någon av anslagsgivarnas kategorier. De hade sökt pengar i såväl bildkonstkategorin som i dans- och teaterkategorierna, men inget passade egentligen med det de ville skapa. Samma problem hade vi, när vi skulle söka pengar till European TelePlateaus. I vilken kategori platsar egentligen interaktiva installationer, där rörelser styr ljud och ljus? Är det dans? Musik? Eller bildkonst? Det är skönt att höra att de som försörjer sej på sin konst har upplevt konstvärlden på samma sätt som jag, att de faktiskt fortfarande känner sej som misfits. Det ger mej lite tröst.

Sen berättade de också om det de gjort de senaste 10 åren, då de setts som mer etablerade konstnärer. De har jobbat med Kungliga Operan och Göteborgsoperan och nu håller de på med ett projekt på Norrlandsoperan. Det var också väldigt intressant, men kändes längre bort från mej själv. Något jag fastnade för var dock deras förklaring till varför de låtit Operabaletten dansa klassiskt i Unreal Estate: "Deras kroppar är fyllda av såna här rörelser! Det är det här de kan! Varför ska de hålla på och fula sej med våra konstiga rörelser?" Helt rätt! Jag har aldrig riktigt förstått poängen med att klassiskt skolade dansare ska dansa modernt. Det blir sällan bra. När de får dansa det de kan, däremot, kan det bli fantastiskt. Och det finns andra sätt att vara nyskapande, även om Szyber och Reich ställde frågan om huruvida man kan göra nyskapande verk på de stora institutionerna. De ville inte direkt besvara frågan själva, men tyckte att institutionernas tunga maskineri talade mot det.

Ytterligare en intressant sak de påpekade var hur lite tid de lägger på det konstnärliga arbetet jämfört med hur mycket de lägger på logistik och ansökningar. En viktig påminnelse om att konstnärsyrket inte innebär att vara i ett kreativt rus hela tiden.