Les moutons

Idag vill jag berätta om Corpus performance Les moutons (fåren), som jag såg på Abundance i höstas. Les moutons var det knäppaste, mest oväntade, fulaste och bästa jag sett på länge. Det är sällan jag skrattar högt, när jag ser scenkonst, men fåren fick mig att skratta gång på gång. Performancet går ut på att ett antal får vandrar omkring och beter sig som får. De följs och organiseras av en herde, som också mjölkar och klipper dem. Låter det tråkigt. Icke! Fåren är så otroligt skickligt gestaltade och det är just det som gör det hela så fantastiskt och så absurt. Jag undrar hur länge de har iakttagit får. Har de bott i en fårhage? Det är antidans och specific image i sin bästa skrud!

Se ett smakprov här:

Nostalgi, del 1: 100 Dancers

För snart fem år sedan deltog jag i ett konvent med namnet 100 Dancers. I själva verket var vi 95 dansare, ett tiotal musiker och en handfull ny-media-konstnärer, som under nio dagar utforskade olika scores*, först inne på Skolen for modern dans och sedan på olika offentliga platser i Köpenhamn. Det var ett gigantiskt projekt med mat, sovplatser, cyklar och trygghetsgrupper för alla deltagare. Det hela var mycket välorganiserat.

Trots alla intressanta danslabb, med till exempel smärta, slow motion eller flocking som teman, är det jag minns allra tydligast att jag höll morgonyoga för de deltagare som inte var dansare och hur de njöt av att få sträcka på sej utan att behöva jämföra sej med alla superviga varelser samt att Christian och jag monterade upp vår interaktiva ljudinstallation CCTV music på flera olika ställen i Köpenhamn. Det var kul både för oss, de andra dansarna och förbipasserande shoppare.

Läs också:

Ett självporträtt

Ett ögonblick från 100 Dancers

100 Dancers i Köpenhamn

Tankar från 100 Dancers, del 1: Intentioner

Tankar från 100 Dancers, del 2: Konst eller terapi?

------------------

*Ramar för improvisation

Låt oss återgå till kvinnosaken

Det här inlägget hamnar lite utanför bloggens vanliga teman, för så här är det: Jag är förbannad. På vad? Patriarkatet, kvinnohatet och den vändning den feministiska kampen har tagit. Det här är vad jag ser:

1. Hatet mot kvinnor är intakt. Det finns överallt, i alla delar av världen och i alla delar av samhället. Män hatar oss. Vi hatar varandra. Vi hatar oss själva. Men det är inte bara människor som hatar. Hatet är inbyggt i hela samhällskroppen samt våra fysiska kroppar. Vi är så vana att vi knappt märker det, förrän det görs ett tv-reportage om "näthat". Det är inget internetfenomen. Jag säger det igen: Det finns överallt.
2. Det har dykt upp en mansrörelse, som hävdar att kvinnor numera är överordnade männen och att män diskrimineras i lagen. Det är en rörelse, som lyckas värva både män och kvinnor trots att den uppenbarligen är fullständigt historielös och dessutom har valt det supertöntiga namnet "jämställdismen".
3. Hemmafruidealet marknadsförs på nytt. Rosiga kvinnor med blommiga förkläden bakar cupcakes i tv och dammar av sin mormors gamla receptböcker. Flörtigt ler de mot kameran medan de pyntar sitt hem och slickar grädde från fingertopparna. När arbetslösheten stiger måste några lämna plats för några andra. Sist in, först ut. Det går förstås inte att tvinga bort kvinnorna från arbetsmarknaden, men att locka går fortfarande. Se, så mysigt det är!
4. 2010-talets feminism är en borgerlig (det vill säga individualistisk) sådan. Enskilda framgångsrika kvinnor lyfts fram som feministiska förebilder och en frigjord kvinna är en som åker på yogaretreat och hanterar vardagens stress med hjälp av mindfulness. Den kollektivistiska tanken om systerskapet verkar helt ha tappats bort. Ensamma och harmoniska sitter vi och väntar på jämställdhet och jag säger er: Det är lurendrejeri! Den individuella "feminismen" kommer inte ta oss någonstans. Istället för att medvetet närvarande släppa taget om det som irriterar oss borde vi sparka lite fler gubbar i baken.
5. Kvinnorörelsen har gjort misstaget att gå i en vanlig kvinnofälla. Vi vill ta ansvar för alla och glömmer därmed bort oss själva. I vår iver att inkludera maskulinitetsfrågor, hbtq-frågor och frågor om barnens rättigheter har vi glömt vad det var vi slogs för från början. Det är jätteviktiga frågor, men det är inte nödvändigtvis kvinnofrågor. 

Imorgon går manifestationen One Billion Rising av stapeln. Genom dans kommer kvinnor i hela världen att manifestera sin längtan efter frihet. Jag kommer naturligtvis att delta i Malmö (Triangeltorget kl 17.30). Vi kommer inte använda dansen för att avreagera oss, utan för att elda under vår vrede, ge och få energi till och av varandra - så att vi kan fortsätta kampen och göra verklig skillnad.

Nix, det blir inga brasklappar. Det är slut på sådana. Inte en enda snubbe bakar några j-a cupcakes. Läs däremot gärna Johannas inlägg Härmed avsäger jag mig mitt mans-ansvar på fitt for fight.

Smalhets, del 9: Ett tjockare ideal är ändå ett ideal

Från familjeliv.se

På sistone har en del bilder, som på något sätt vill protestera mot smalhetsen, cirkulerat bland mina bekanta på facebook. En av dem är egentligen två bilder bredvid varandra, där den vänstra föreställer en normalviktig tjej med rubriken This is hot och den högra föreställer en mycket mager tjej med rubriken This is shit. Ett annat tema är skyltdockor från två olika butikskedjor. Den ena kedjan använder extremt magra skyltdockor och den andra använder dockor, som är mer lika normalviktiga kvinnor. I samband med bilddelningarna uppmanas folk att bojkotta kedjan med de magra dockorna och handla hos kedjan med de kurviga.

Jag förstår att intentionen är god. Folk vill peppa sej själva och andra att sluta sträva efter att vara så smala som möjligt. Men grundproblemet kvarstår: Man talar fortfarande om för kvinnor hur de bör eller måste se ut för att bli accepterade och anses vackra. Även om det finns en och annan som påpekar detta i kommentarsfälten handlar diskussionerna där nästan uteslutande om personliga preferenser. Vissa tycker det är snyggare att vara jättesmal, medan andra tycker det är snyggare att vara kurvig. De flesta som föredrar den kurviga poängterar dessutom att de faktiskt tycker hon är smal. När det gäller skyltdockorna låter diskussionerna ungefär likadant.

Från chic.se

Alltihop är beklämmande. Ett något rundare ideal är kanhända sundare än ett magert, men det är fortfarande ett ideal. Man lyfter fortfarande fram en kroppstyp som bättre än andra. Det är som vanligt kvinnors kroppar som diskuteras. Det är fortfarande utseendet och inte personligheten som är det viktiga. Kvinnor görs återigen till objekt och folk (av alla kön) diskuterar hellre vem av dem som är snyggast än det strukturella problemet att kvinnor alltid bedöms efter sitt utseende. De båda modellerna, som jämförs, är båda mycket unga och på deras kroppar finns inte en prick, inte en finne, inte ett hårstrå (utom på huvudet såklart). De har dessutom mycket lite kläder på sej. Om man verkligen skulle vilja motarbeta utseendehetsen borde man istället lyfta fram kvinnor, som har andra kvaliteter än en ung och retuscherad kropp.

Och om klädbutikerna saluför kläder i storlek XS-XXL borde väl deras skyltdockor också finnas i samtliga storlekar? Utan värdering, enbart för att visa upp hur kläderna ser ut.

Fotnot 1: Varje gång man delar en bild på facebook uppstår ett nytt kommentarsfält. Kanske har nyktrare diskussioner förts i andra fält än de jag har sett.

Fotnot 2: När kvinnorna görs till objekt är det männen som är subjekt. Andra könsidentiteter osynliggörs vanligtvis helt och hållet, vilket är ett problem i sej, men ett annat problem än det som diskuteras här. Därför har jag inte belyst frågan ur den vinkeln - än.


Läs också mina tidigare inlägg om smalhets.

Smittsam skaparlust

Det allra mest inspirerande jag vet är att vara omgiven av kreativa människor. Vi behöver inte jobba ihop. De behöver inte ens berätta särskilt mycket om vad de skapar eller visa sina alster. Skaparlusten hänger ändå i luften, likt ett smittsamt influensavirus. Ju mer jag befinner mej i de smittade miljöerna desto starkare blir min egen lust att skapa.

Craftivism.
Från silveropulver.blogspot.com

I helgen var jag i ett hem där det såddes frön och byggdes med modellera. Det är ett hem där böcker skrivs och danser koreograferas, där festivaler planeras och sockor stickas. Det är helt enkelt ett rum, där konstnärligt skapande ses som en självklar del av vardagen. När jag kom hem idag kände jag en längtan efter att själv fortsätta på samma sätt, ständigt skapande, ständigt kreativ. Precis samma känsla upplever jag varje gång jag har vistats en längre eller kortare period bland andra människor, som skapar kontinuerligt. Det spelar ingen roll om de dansar, skulpterar, musicerar eller bakar bröd. Det är kreativiteten och lusten i sej som smittar. Därför tycker jag jättemycket om allt det som kallas gatukonst, street art, craftivism, kravallslöjd och graffiti. Genom att göra konst i det offentliga rummet kan vi kanske smitta hela världen med skaparlust? Tänk hur underbart det vore!

En extra bonus är att det går att smitta sej själv. Man kan aldrig spara på sin kreativitet i någon låda och sen tro att man bara kan plocka fram den närhelst man behagar. Nej, skaparlusten kan vara synnerligen svårstartad, men när man väl fått igång den går den utmärkt att loopa. Det gäller att bara att inte tappa farten. Nu ska jag använda mej av den extra knuffen helgen gav, för att köra ett varv till efter min lilla film. :)

Karneval är inte så lätt som man kan tro

Idag var jag med om någonting märkligt. Storgatan fyller 25 år och firas med en ”gatufest” som bland annat omfattade ett danståg som skulle gå genom stan mitt på dagen. Min arbetsplats var inbjuden att delta tillsammans med andra organisationer. Dansskolor och –föreningar, trodde jag, men det visade sej att de flesta som var med i tåget inte ens var danselever. Det bidrog förmodligen till att det inte blev mycket av ett danståg – i princip ingen dansade. Inte så konstigt kanske i en stad som helt saknar karnevalskultur och med ungdomar som inte har någon som helst erfarenhet av att dansa på allmän plats. Det är nämligen svårt att improvisera dans och särskilt när folk tittar på. Improviserad dans i det offentliga rummet är därför en komplicerad sak, oavsett om det är i form av karnevalståg eller med mer konstnärliga ambitioner.

The city is rock solid, uncompromising and unpredictable. The gaze of the audience also pushed us into street performance aesthetics that we were not at all prepared for such as pantomime and clown work. Leaving the everyday life regular clothes style and starting to dress up made things even worse and at some point it all looked like amateur theatre. People running around dressed for show, but with no show to give.

Citatet ovan är hämtat från Gabriel Widings blogginlägg om 100 Dancers. Det han skriver handlar om en grupp professionella och semiprofessionella dansare, som har jobbat tillsammans i flera dagar med att förbereda sina offentliga improvisationer. Alla närvarande hade ett speciellt intresse för dans i det offentliga rummet och förhållandevis stor erfarenhet därav. Ändå var det svårt. De flesta människor jag träffat på – åtminstone i Sverige – som inte är dansare blir dessutom extremt generade bara de tänker på att dansa inför folk. Då är det inte så lätt att shejka loss på Storgatan bara så där en lördagsförmiddag.

Tanken är inte ämnesbunden

Från hypotetiskt.blogspot.com

Min bästa vän och jag cyklade till vattentornet i Teleborg idag, för att uppleva det fantastiska ekot som skapas av den kupolformade undersidan. Vattentornet är fortfarande i funktion, men har också blivit något av en turistattraktion tack vare sin förmåga att återkasta ljud. Och det var också en mycket inspirerande upplevelse! Vi lekte, dansade, sjöng, kastade stenar, bankade på ett träplank, började planera ett konstprojekt. Medan vi var där kom också fyra personer i 70-årsåldern och lekte möjligen lite stillsammare än vi, men inte mindre entusiastiskt. De skrattade så hjärtligt som jag sällan hör någon skratta och vattentornet skrattade tillbaka. Jag tänkte på vad estetiska upplevelser kan betyda.

När vi satt och vilade på gräset och tittade på tornet började vi också fundera på andra saker. Varför är botten på vattenbehållaren konkav? Eller är den konvex? Det beror väl på om man ser den inifrån eller utifrån? Och hur funkar det egentligen? Vi var ganska på det klara med att poängen med vattentorn är att man får ett naturligt tryck i vattnet. Öppnar man kranen rinner vattnet ner i ledningarna - men hur får man upp vattnet i tornet? Hur fyller man på? Det mest praktiska vore ju om man låter det regna ner i behållaren, men det verkar ändå inte rimligt. Våra naturvetenskapliga funderingar låg kanske ungefär på förskolenivå, men de var ärliga. Och de visar hur olika kunskapsområden glider in i varandra och förutsätter varandra. Jag blev sugen på att samarbeta med en naturkunskapslärare i ett vattentornprojekt med eleverna, men samtidigt tänkte jag på att hade jag cyklat till vattentornet för att lära mej hur det fungerar skulle jag kanske inte ha ställt mina frågor. Frågorna skulle då redan ha varit givna, eftersom de vore utgångspunkt för hela resan.

Från upptackvaxjo.se

Syftet och målet med dagens cykeltur var en estetisk upplevelse. Under processen väcktes dock frågor som berörde helt andra kunskapsområden. Det hade också kunnat vara tvärtom. Målet och syftet hade kunnat vara att lära sej saker om vattentorn, men besöket hade i så fall kanske ändå mynnat ut i en estetisk upplevelse. Det viktiga är att om man utgår från det man redan är intresserad av kan man så småningom glida över på områden som man tidigare inte brytt sej om - om man bara får tid att ställa frågorna själv.

Läs också Matte, slöjd, fysik och dans

Tankar från 100 Dancers, del 1: Intentioner

Varje score* borde ha en uttalad intention. Det är lätt att ta för givet att intentionen är självklar för alla, men funderar man lite kan det hända att den inte ens är klar för en själv. Varför vill jag göra det här? Vad vill jag ge till publiken eller platsen? Vad vill jag berätta? Jag tror att det är viktigare att ha intentionen klar för sej än att komma ihåg scoret utantill. Kunskap om intentionen är också meningsskapande. Vår intention är att skildra smärta. Eller vår intention är att provocera gemene man. Ok. Då vet jag varför jag och 100 andra plötsligt trycker oss mot en vägg. Att placera ett konstverk i det offentliga rummet skulle kanske kunna vara en acceptabel intention i sej, men att bara vara arty är det inte. Åtminstone är det inte tillräckligt för att bli intressant för mej. All konst i det offentliga rummet måste placeras där med respekt. Respekt för platsen. Respekt för de människor som vistas där.

*Ram för improvisation.