Feministiska strategier kapas av patriarkatet, exempel 1: Härskartekniker

Den norska socialpsykologen Berit Ås formulerade på 1970-talet fem härskartekniker, som hon observerat att män använde (mot kvinnor). Så här står det om härskartekniker på Wikipedia:

"Härskarteknik syftar på olika sociala manipulationer varmed en grupp eller person behåller sin position (i en synlig eller osynlig hierarki) gentemot människor ur andra grupper eller gentemot en enskild individ. /.../ Teknikerna är nära förknippade med social status inom gruppen. De går att använda från underläge men de infinner sig mera naturligt från en position ovanifrån. Alla typer av människor och grupper kan använda sig av liknande metoder, men begreppet härskartekniker konstruerades för att visa hur män bibehåller sitt grepp om kvinnor och tillämpat på personnivå blir begreppet inte alltid relevant. En person i underläge kan mycket väl försöka sig på att förlöjliga en meningsmotståndare, men begreppet härskarteknik blir då irrelevant."

Berit Ås fem härskartekniker är osynliggörande, förlöjligande, undanhållande av information, dubbelbestraffning och påförande av skuld och skam. Senare la hon till objektifiering och våld eller hot om våld. 

2004 formulerade en grupp doktorander vid Stockholms universitet fem motstrategier: ta plats, ifrågasätta, korten på bordet, bryta mönstret och intellektualisera. Dessa har framgångsrikt använts av många i alla möjliga sammanhang, men nu verkar patriarkatet ha hittat en mot-motstrategi, nämligen att anklaga personer och grupper i underläge för att använda härskartekniker.

Ett tydligt exempel är när jag häromveckan deltog i ett panelsamtal under Malmö Pride. Med mina 34 levnadsår var jag gissningsvis äldst i panelen. I slutet av samtalet fanns möjlighet för publiken att ställa frågor. En äldre man på andra raden tog chansen, inte att ställa en fråga, men att framföra sina åsikter om vad panelen "inte hade fattat". Genom att påpeka att han själv hade arbetat som lärare sedan 1978 markerade han att paneldeltagarnas bristande erfarenhet och omogna ålder gjorde oss mindre trovärdiga. Han talade både länge och väl om vad "vi (lärare) faktiskt behöver", vilket panelen alltså ännu inte hade förstått, trots att flertalet av oss själva var lärare. Jag svarade ungefär så här: "Att vi har olika åsikter, du och vi som sitter här, beror inte på att vi är så unga att vi inte ens var födda när du började arbeta som lärare, utan om att vi har just olika åsikter och olika ideologi." Innan jag hann säga färdigt meningen avbröt mannen mig genom att ropa: "Använd inte härskartekniker!"

Jag har observerat att ett liknande beteende ofta återkommer även i andra sammanhang, till exempel i Malmö kommunfullmäktige, där jag sitter som ersättare. Det är i 100 % av fallen vita medelålders och äldre män, som på detta sätt avbryter genom att ropa något härskartekniker. Dessa normpersoner låtsas därigenom att vara i underläge och avleder uppmärksamheten från det som talaren (alltid en andrafierad person, till exempel kvinna, transperson och/eller person of colour) egentligen talar om. För talaren är det också lätt att gå i fällan och själv låta sig avledas från ämnet för att istället gå in i en diskussion om vem det egentligen var som använde en härskarteknik.

Att (som normperson) anklaga någon (i underläge) för härskartekniker har alltså blivit en härskarteknik i sig själv. Dessutom en extra effektiv sådan, eftersom den omöjliggör för personer i underläge att synliggöra och ifrågasätta när normpersoner använder härskartekniker. Allt riskerar att bara bli en enda mosig och meningslös pajkastning. Grattis patriarkatet, du har gjort det igen! Men tro inte att du kan luta dig tillbaka för det. Vi genomskådar dig varje gång och snart slår vi tillbaka med ännu bättre motstrategier. Din tid är förbi. Det vi ser nu är bara dödsryckningar. Vila i frid, patriarkatet.

Balettutbildning för den som startar sent

"Jag undrar hur långt man kan komma i baletten som "vuxen nybörjare". Medborgarskolan har ju en del kurser, det är där jag går nu. Men kan jag komma upp så att jag börjar använda tåskor? Hur långt kan jag komma inom baletten som vuxen, jag vill gärna bli så bra som möjligt, även om det är försent med en professionell karriär. Finns det skolor på den nivån för vuxna? Kan det isåfall vara farligt att börja använda tåskor som vuxen?" - Clara, 19 år

Hur långt en kan komma i balett är individuellt och beror på flera olika faktorer. Att börja dansa vid 19 års ålder är förmodligen på gränsen, om en vill satsa på en professionell karriär inom klassisk balett, men det borde inte vara helt omöjligt. Om du verkligen går in för det, tränar mycket och noggrant samt har duktiga undervisare borde du kunna utvecklas ganska mycket på bara ett år. Det sägs att det tar tio år att utbilda en dansare - det är därför eleverna börjar utbildas vid så låg ålder - men jag tror att det generellt går snabbare för äldre elever, på grund av bättre utvecklad motorik, självkännedom och kognitiv förmåga. Jag har dock aldrig hört talas om någon forskning på detta, så det kan hända att jag har fel.

Ålder bara en faktor som spelar in. Det är förmodligen en större utmaning att börja vid 35 än vid 19, men det finns kompetenser, som är användbara i baletten men går att utveckla på andra sätt. Musikalitet, kroppskännedom, dedikation, styrka och rörlighet är exempel på sådana förmågor. Ju mer du har av det desto lättare går det antagligen att komma in i baletten som konstform. Hur mycket du tränar påverkar också. Att dansa balett en gång i veckan är alldeles för lite. För att verkligen utvecklas skulle jag rekommendera 3-6 klasser i veckan samt en del kompletterande träning. Om det inte är möjligt på din ort finns kanske möjlighet att få privat handledning/undervisning av den som undervisar balett på orten. Om du bor i Malmö med omnejd rekommenderar jag att du kommer till mej.

Det går absolut att börja dansa på tå i vuxen ålder! Jag har haft flera elever, som börjat efter 20 och som blivit jätteduktiga! Jag tog själv min första tåklass vid 22 års ålder. Det är inte alls farligt. Tvärtom är det mycket mindre skaderisk, när en börjar med tåteknik efter att fötterna vuxit klart. Ingen av mina elever får börja innan de fyllt 13 år, eftersom det mjuka skelettet hos yngre barn gör att fötterna riskerar att deformeras. Förutom ålder är det viktigt att ha tillräcklig styrka och rörlighet, för att komma upp på tå och orka stanna kvar där. Din undervisare eller en sjukgymnast med kunskap på området bör hjälpa dej att avgöra detta individuellt, men en riktlinje är att kunna utföra 20 relevé på maxhöjd på ett ben (på varje ben).

I Sverige finns bara en yrkesutbildning i klassisk balett. Den ges på gymnasienivå på Kungliga Svenska Balettskolan. Även utomlands brukar balettutbildningar ges på motsvarande nivå och ha låga övre åldersgränser för antagning, men till exempel i England brukar gränserna vara lite mer generösa. För att komma in krävs dock en redan väl utvecklad teknik.

Ingenting är omöjligt. Om du verkligen vill dedicera dej till baletten och satsa på en professionell karriär tycker jag du ska göra det. Det kommer kräva jättemycket arbete. Blod, svett och tårar är en klyscha, som är sann och inte alls så glamorös, som den ibland kan framstå. Men om det är din dröm kommer det att vara värt det.

Läs också mina tidigare inlägg om att börja dansa som vuxen under etiketten ålder (klicka nedan).

Karriär utan talang

Den här veckan har ett antal videoklipp av barn som dansar cirkulerat på facebook. Jag har sett tre olika klipp i vitt skilda genrer - krumping, linedance och ballroom - med det gemensamt att barnen dansar helt makalöst bra. På youtube kryllar det för övrigt av videor på barn med helt obegriplig danskompetens. Detta tillsammans med den allmänna åldershetsen i dansvärlden tror jag är starkt bidragande till att jag så ofta får frågor från unga dansare i stil med: "Jag är 15 år och har dansat i ett år. Är det för sent för mej att bli professionell dansare?"

Det finns en allmän uppfattning om att man måste vara jätteung, när man börjar dansa, för att ha någon som helst chans att bli bra. Att se underbarn dansa förstärker förstås den uppfattningen. Deltagarna i So You Think You Can Dance är dessutom ofta runt 18 år. Då är det lätt att tro att man inte har en chans, om man inte redan är expert vid femton. Eller tio. Därför vill jag ge mej själv som exempel på att det går utmärkt att jobba med dans utan att ha varit världsbäst som liten.

Jag var inte speciellt begåvad på dans. Jag var inte speciellt obegåvad heller. Jag var bara som barn är mest. Förmodligen hade jag en supernormal motorikutveckling och helt medioker musikalitet. Att dansa var kul och gav mej en möjlighet att uttrycka mej, men om internet hade funnits hade det enbart varit mina föräldrar och eventuellt far- och morföräldrar, som hade velat titta på klipp av en dansande mej. Snarare än talang var det följande saker som gjorde att jag ändå alltid var helt inriktad på att jag skulle ha dans som yrke, när jag blev stor:

1. Brist på självinsikt. Jag trodde att jag var mycket bättre än vad jag var.
2. Stöd från viktiga vuxna. Både mina föräldrar och mina danspedagoger uppmuntrade mej.
3. Motivation. Jag ville och därför var det möjligt.

Även om bra fysiska förutsättningar, musikalitet och tidig skolning kan vara till hjälp för den som vill satsa på en yrkesbana inom dans skulle jag säga att motivation är det absolut viktigaste. Talang har ingen betydelse, om man inte har lust. Jag saknar såväl de fysiska förutsättningarna som den tidiga skolningen (jag började visserligen tidigt, men det var på ett väldigt lekfullt sätt), men har nu sysslat med dans på heltid i tio år och försörjer mej helt och hållet på det. Om man vill så går det. Så är det bara.

Fotnot: Flera berömda dansare/koreografer har börjat sent. Birgit Cullberg var till exempel närmare 30. Alan Danielson var 26. Merce Cunningham var 18. Martha Graham var runt 20. Örjan Andersson började i slutet av tonåren.

För liten för att dansa?

Alla barn dansar. Möjligen finns det undantag, men generellt är det så. Små barn, till och med innan de börjar gå, lystrar till musik och rör på kroppen till den. Det verkar inte finnas någon forskning på hur genetiskt dans är, men det är lätt att få intrycket att den där viljan att röra på kroppen till musik är inbyggd från början. Alltså är ingen för liten för att dansa. När det händer så händer det. Det betyder dock inte att det är lämpligt att skicka sitt barn till en dansskola, så fort den lilla krabaten har börjar gunga med blöjstjärten till den musik som spelas hemma. Att delta i dansundervisning är något helt annat än att leka dans (och med det menar jag att dansa lekfullt) hemma.

Det finns frågor och påståenden, som återkommer gång på gång i mitt jobb. Den ena föräldern efter den andra säger samma sak: "Mitt barn dansar alltid!" "Så fort jag sätter på musik börjar mitt barn röra på kroppen!" "Mitt barn vill så hemskt gärna börja på balett! Det är bara balett som gäller!" Låt mej nu säga en gång för alla: Om detta gäller för ditt barn är det ingenting unikt. Jag säger inte så för att raljera över föräldrar eller försöka trycka ner någon, utan bara för att vara hjälpsam. Varje barn är fantastiskt och makalöst och unikt. Det är inget snack om den saken. Dock finns det väldigt sällan anledning att tro att ett visst barn skulle vara mognare/mer begåvat/sugnare på att dansa än andra barn. De åldersindelningar, som finns på dansskolorna och studieförbunden bygger på kunskap och erfarenhet. Även om alla barn är olika finns det generella drag, när det gäller motorisk utveckling och mental mognad.

Låt din bebis dansa hemma! Det är toppen! Så fort du sätter henom i en dansskola måste du dock vara medveten om följande:

• Barnet kommer inte få dansa som hen vill. Läraren/pedagogen/cirkelledaren kommer ge barnen uppgifter och instruktioner, som de förväntas följa.
• Barnet kommer behöva dela den vuxnas uppmärksamhet med ett antal andra barn, som finns i gruppen.
• Barnet kommer inte få välja musiken till lektionen.
• Dansundervisning går mycket sällan ut på att härma artisterna i Melodifestivalen (och om den ändå skulle göra det är det ett tecken på att den är oseriös).

Jag ser egentligen ingen anledning att börja dansa innan man börjar grundskolan. Försök hellre uppmuntra personalen på förskolan att införa dansmoment där! Barn, som är på förskolan hela dagen, är ofta trötta när de kommer till dansen och kan inte tillgodogöra sej undervisningen. Det är bättre att ni går hem, leker, dansar och har mysigt tillsammans hemma. Om ditt barn däremot inte går i förskolan kan dansen vara ett bra tillfälle att få träffa andra barn och delta i organiserade aktiviteter. Kanske har förskolan inte möjlighet att erbjuda dans och du vill i så fall kanske att ditt barn ska få dansa ändå. I dessa fall tycker jag att 5 år är en lämplig ålder att börja. Vissa dansskolor erbjuder lektioner för yngre barn, men det krävs en enormt duktig lärare/pedagog för att jobba med så små barn. Se till att det är en utbildad människa, som håller i kurserna!

Innan barnet börjar på en danskurs bör hen kunna följande:

• Vara utan sina föräldrar (eller andra välbekanta vuxna) i minst 40 minuter.
• Gå.
• Vara i en grupp med andra barn.

Läs också:

Hur gammal måste man vara för att börja med genreträning?

Inte bara tonårstjejer mår bra av att dansa

Förra månaden rapporterade svt om "sittdans" i Hagfors kommun i Värmland (länk). Sittdans riktar sej till personer, som vill dansa, men inte kan eller orkar vara på fötterna långa stunder. Briljant koncept, tycker jag, och damerna i svt:s inslag verkar synnerligen nöjda. Jag ser förstås en koppling till den forskningsrapport jag skrev om förra veckan, som visar att tonårstjejer mår bättre om de dansar än om de inte gör det. Även om inslaget om sittdans inte hänvisar till någon forskning kan vem som helst se på deltagarna att de har roligt och när man har roligt mår man ofta bättre än om man alltid har tråkigt, eller hur?

En sak undrar jag dock, när jag ser inslaget. Måste man använda sån där musik bara för att man dansar med äldre? Finns det något som säger att man plötsligt börjar gilla dragspel och psalmer*, för att man blir gammal? Eller är det så att vi som undervisar, som ofta är betydligt yngre än deltagarna, gör oss någon slags bild av att det var sådan musik de lyssnade på och dansade till när de var unga? Det sägs inte på inslaget hur gamla deltagarna i sittdansen är, men utifrån deras utseende gissar jag att de flesta är födda på 1930- och 40-talen. Det betyder att de förmodligen inte lyssnade på dragspel och folkmusik i sin ungdom, utan snarare på Elvis Presley, Rolling Stones och The Beatles. Deras generation uppfann för tusan rock- och popmusiken! Jag tror de klarar lite tuffare tongångar än dem vi kan höra i tv-klippet. Kanske kan de till och med uppskatta Lady Gaga.

*Ok, det förekommer inga psalmer i inslaget, men jag ser det som en del av tendensen för vilken musik som erbjuds äldre människor i olika sammanhang.

Tolv myter om dansträning

1. Man måste vara ung. Det här har vi pratat om förut. Med risk för att verka tjatig säger jag nu en gång till: Dans är inte bara för unga. Dans är för alla. Läs mer under etiketten ålder.
2. Man måste vara vig. Nej, det måste man inte. Däremot är chansen stor att man blir ganska vig, eftersom dansträning innehåller mycket rörlighetsträning. Läs mer under etiketten rörlighet.
3. Man måste vara smal. Än en gång: NEJ. Man måste inte vara smal. Det finns ett smalideal i dansvärlden (precis som i världen utanför), men det finns absolut ingenting som hindrar att vem som helst oavsett vikt och kroppsstorlek dansar och njuter av att göra det. Läs mer under etiketten smalhets.
4. Man måste ha bra koordination. Alltså, om man skulle ha alla de egenskaper, som vi tränar i dansen, skulle man ju inte behöva träna. Precis som rörligheten förbättras koordinationen för de flesta genom dansträningen.
5. Man måste ha taktkänsla. Hm, det här med ”taktkänsla” är ett kapitel för sej. Det finns många olika typer av musikalitet och alla kan de tränas genom dans. Vissa har verkligen en känsla för musiken. Den sitter tydligen i höger hjärnhalva. Den gör att de kan dansa med musiken, följa den och leka med den utan att kunna någon som helst musikteori. Faktiskt har folk med en sådan känsla i många fall snarare extra svårt att förstå teorin. Sen finns de, som är precis tvärtom. De måste räkna varje taktslag, för att ha någon som helst aning om var de är i musiken. Å andra sidan har de lätt för att strukturera och dela in musiken. Mer detaljer och mindre helhet, alltså. Den förmågan sitter i vänster hjärnhalva. Och så finns förstås en skala däremellan. Dessutom lyssnar vissa mest på pulsen, andra på rytmen, ytterligare andra på melodin och några lyssnar bara på den eventuella texten. En del verkar inte lyssna på musiken alls, men de kan dansa ändå.
6. Man måste börja när man är pytteliten. Ännu ett ämne som varit uppe flera gånger här på bloggen. Jag har aldrig riktigt förstått det påståendet. Det verkar halvt i mina öron och borde följas av: ”…för annars…” Ja, annars vadå? Nä, låt oss stryka det här påståendet helt och hållet. Sanningen är att man kan börja precis när som helst i livet. Beroende på när man börjar kommer man ha lite olika fysiska, mentala och emotionella förutsättningar, men det betyder inte att det är för sent (det kan möjligen vara för tidigt, men låt mej återkomma till det vid ett senare tillfälle). Man kan till och med bli professionell dansare, även om man börjar sent – om man vill det. Läs mer under etiketten ålder.
7. Dans är en tjejgrej. Hörde ni inte? Dans är för alla oavsett allt. Det spelar ingen roll vad man har för biologiskt eller socialt kön eller vad man identifierar sej som. I dansen kan alla få tillgång till en massa olika sidor hos sej själva. Läs mer under etiketten genus.
8. Alla killar som dansar är bögar. Inte sant! Jag känner och har känt många killar/män som dansar. Vissa av dem tänder på på killar, men många tänder på tjejer. Jag skulle kunna sträcka mej till att gå med på att bögar är överrepresenterade i dansvärlden jämfört med resten av samhället, men det är inte så att alla manliga dansare är homosexuella. Inte ens de flesta. Inte ens hälften (av de jag har träffat). Den eventuella överrepresentationen tror jag kan ha flera orsaker. Låt mej återkomma till det vid ett senare tillfälle.
9. Man blir bög av att dansa. Men kom igen. Att man lär sej att hantera sin kropp och får tillgång till sina känslor förändrar inte ens sexuella läggning. Det gör inte det. Punkt.
10. Dansträning innebär ingen egentlig fysisk träning. Jo, det är det. Vi tränar rörlighet, styrka, koordination och teknik varje lektion. Vid vissa tillfällen och framför allt i vissa genrer tränar vi också kondition/uthållighet. Man blir starkare, rörligare, bättre koordinerad, bättre placerad (hållning) och mer medveten om kroppen hela tiden. Och man svettas. Ordentligt.
11. Man bara hoppar runt lite. Eh… nej. Dansträning är (i bästa fall) strukturerad och välplanerad. Varje övning har ett syfte och ett eller flera mål. Ibland hoppar vi omkring, för att till exempel öva hopp eller kanske rumsuppfattning.
12. Man bara leker. Vadå ”bara”? Det händer att vi leker. Personligen tycker jag vi ska leka så mycket som möjligt. Att leka är att skapa. Att skapa är att leka. Och till syvende og sist är det skapande vi håller på med. I leken sker dessutom en massa lärande utan att det känns jobbigt eller prestigefullt. Kanske känns inte alltid teknikträningen så himla lekfull, men mitt mål är att också den delen av lektionen ska vara lustfylld. MEN en viktig skillnad är att vi inte samlas i ett rum och leker fritt. Det finns alltid ramar (syfte och mål) och vi leker framför allt fysiskt. Ibland leker vi kanske en viss genre. Ibland leker vi något annat. Läs mer under etiketten lek.

Hur gammal måste man vara för att börja med genreträning (balett, jazz, street, modern)?

Det finns inget självklart svar på den frågan, utan som så mycket annat beror det på flera olika faktorer. Först och främst beror det på vad man menar med genreträning. Är det renodlad teknikträning eller är det barndans med en viss inriktning på val av rörelser och musik? I det förra fallet bör barnen vara äldre än i det senare.

Många föräldrar vill att deras barn ska börja dansa så tidigt som möjligt. Jag menar att det inte finns något egenvärde i det och att en för tidig start snarare stjälper än hjälper barnets utveckling. Det gäller särskilt om den som undervisar inte är utbildad och/eller erfaren, när det gäller småbarnsdans. Barnet bör minst kunna stå och gå och ha slutat undersöka saker genom att stoppa dem i munnen innan hen börjar på dansskola. Den tidigaste motoriska utvecklingen sköter barn helt på egen hand genom att upptäcka sina händer, fötter och så småningom andra kroppsdelar. Barn lär sej vända från rygg till mage, sitta, krypa och gå utan formell undervisning. Jag ser ingen som helst anledning att börja på dansskola innan barnet fyllt 3 år - och även det kan vara för tidigt. Snarare är 4 eller 5 år en bra ålder för att börja på barndans.

Men hur är det då med genreträning? Det beror också på. I barndansen tränas saker som kropps- och rumsuppfattning, musikalitet samt sociala aspekter, som att kunna stå i led och sitta i ring. Har barnet alltså gått på barndans i 1-2 år kan hen vara helt redo för genreträning (jag talar nu om balett, jazz, modern och street, som är de genrer jag bäst känner till) vid ungefär 6 års ålder. Om hen däremot inte har fått någon tidigare träning i ovan nämnda aspekter kanske det är bäst att börja på barndans eller kreativ dans* vid 6 år och vänta med genreträning till 7 eller 8 års ålder. Man bör inte se någon prestige i att gå i genreträning, utan alltid se till vad som är bäst för det individuella barnets utveckling. Det är ingen vits att börja träna specifika danssteg innan man har en viss grad av kontroll på kroppen, en viss förståelse för rummet och kan uppfatta puls och rytm i musiken. Då kommer lärandet snarare ta längre tid.

Ibland kan man se genreträning för så små barn som 3-4 år. Jag hoppas att det i de fallen handlar om det som jag beskrev i början av inlägget, barndans med en viss inriktning. Heter kursen balett kanske man använder klassisk musik och lägger lite större vikt vid träning av fötter och lätta kvaliteter. Heter kursen hiphop kanske musikvalet snarare ligger inom hiphopgenren och rörelsekvaliteterna kanske är lite tyngre. Och så vidare. Störst fokus bör dock ligga på att öva de grundläggande färdigheterna, som jag redan nämnt.

*Kreativ dans är inte särskilt vanligt i Sverige, men däremot i andra länder, som England och Tyskland. Det är en dansform, där man fokuserar på barnens egna skapande med mycket improvisation. Det kan sägas vara en mer avancerad form av barndans eller en övergång från barndans till ungdomsklasser i improvisation/komposition.

Kan man bli vig när man är vuxen?

En 34-årig läsare, som dansar balett, berättar att hon känner sej "gammal och ovig" och undrar om hon någonsin kan "komma ikapp" de yngre baletteleverna när det gäller vighet och teknik. Jag skulle svara: Teknik - ja. Vighet - nej, förmodligen inte.

Min erfarenhet är att den tekniska utvecklingen faktiskt ofta går snabbare för vuxna elever, eftersom de ofta är mer intresserade och noggranna än barn och tonåringar. I många fall har de också en bättre kroppskännedom. Däremot brukar det ta längre tid att lära in steg- och rörelsesekvenser för elever över 25, vilket kan göra att de känner sej stressade, när de tränar i ungdomsgrupper. När det gäller rörlighet/vighet tar det också betydligt längre tid att träna upp i vuxen ålder. Lättast är det före puberteten. Efter 30 stelnar kroppen avsevärt. Även ryggraden ändrar karaktär i 30-40-årsålder och blir stelare, eftersom de gummiaktiga diskarna mellan kotorna blir hårdare och sprödare än tidigare i livet. Börjar man träna sin rörlighet först i vuxen ålder är det möjligt att man aldrig "kommer ikapp" de yngre dansarna, vars kroppar är mjukare av naturen, men man kan ändå förbättra sin rörlighet avsevärt jämfört med om man inte skulle dansa. Jag rekommenderar inte att man pushar sej själv för mycket i rörlighetsträningen, utan att man tar det lugnt och långsamt och accepterar att kroppen är äldre och lite stelare. Det är ju helt i sin ordning.

Läs också:
Spagat på äldre dar
Dansa dej vig

Varför dansa balett som vuxen?

Från brittanypollack.blogspot.com

1. Det är roligt.
2. Fysisk träning stärker både skelett och muskler.
3. I baletten jobbar man metodiskt igenom hela kroppen med kontroll och noggrannhet. Läraren tittar också hela tiden och korrigerar eventuella misstag. Risken för skador på grund av felaktig teknik eller dålig hantering av kroppen är alltså betydligt mindre än på ett gympass eller liknande gruppträning.
4. Stort fokus ligger på det som i danssammanhang kallas placering, vilket är detsamma som icke-dansare kallar hållning. Baletträning ger alltså en fin och hälsosam hållning.
5. Man tränar inte bara de stora muskelgrupperna, som man ofta gör på gym eller gympa. I balett måste man hitta och lära sej kontrollera de små, stabiliserande musklerna runt knän och fotleder, djupt liggande rotationsmuskler och alla de nyanser som gör armar och fötter uttrycksfulla.
6. Som barn undersöker och utforskar vi kroppens möjligheter hela tiden i leken. Att börja dansa som vuxen innebär en ny chans att lära känna kroppen, ta kontroll över den, njuta av den och upptäcka hur man kan använda den.
7. Man får fysisk, musikalisk och konstnärlig träning på samma gång.
8. Balettens rörelsespråk är vackert och harmoniskt med långa, mjuka linjer. När man dansar balett får göra vackra rörelser och därigenom uppleva sej själv som vacker.
9. Man får chans att leva ut alla sina gamla prins/ess/drömmar.
10. Musiken är dramatisk och inspirerande.
11. Om man tycker att miljön på gymmet är lite för bufflig, frustande och slamrig och att den på yogacentret är lite för eterisk, blundande och fylld av rökelse är danssalen en perfekt träningslokal, liksom mitt emellan. Där finns både lugn disciplin och energifull glädje.

ADHD kan vara ung ålder

Statistik från Socialstyrelsen visar att det är vanligare att barn, som är födda sent på året, får diagnosen ADHD än att barn, som är födda tidigt på året, får det. (SR, SVT, DN, LN, VB, NA) Jag ser det som ett tecken på hur våra förväntningar styr vår tolkning av människors beteende. Om en 1-åring plötsligt skriker rakt ut är det väl ingen som skulle förvånas eller börja mumla om DAMP, men om en 10-åring beter sej på samma sätt reagerar de flesta helt annorlunda. Även om åldersskillnaden inte är lika stor på dem som går i samma klass är i alla fall de i december födda ett helt år yngre än de som fyller år i januari.

Den brittiska koreografen Gillian Lynne var vild i skolan. Hennes lärare bad hennes mamma ta med henne till en läkare. Mamman följde rådet. Som tur var fick Gillian inte diagnosen ADHD. Läkaren tog med sej mamman ut ur rummet och lämnade Gillian kvar tillsammans med en radio, som spelade musik. Mamman och läkaren iakttog sedan Gillian genom ett sånt där spegelfönster. Så fort de hade lämnat rummet hoppade Gillian upp och började dansa till musiken, vilket bekräftade den misstanke läkaren hade haft redan från början: ”Mrs Lynne,” sa han, ”jag tror inte din dotter är sjuk. Jag tror att hon är en dansare. Ta henne till en dansskola.” Mamman följde också läkarens råd och Gillian har i vuxen ålder vittnat om hur fantastiskt hon tyckte att det var. Hela dansskolan var full av barn som hon – barn som inte kunde sitta still. Idag är Gillian miljonär tack vare royaltyn från musikalerna Cats och Phantom of the Opera, som hon koreograferade 1981 respektive 1986.

Gillian hade tur. En annan läkare hade kanske gett henne en psykiatrisk diagnos och ordinerat mediciner, som skulle lugna ner henne. Att få en diagnos leder nämligen inte bara till större förståelse för varför man inte kan sitta still, utan också till att man blir tilldelad narkotikaklassade läkemedel. Då känns det både mer hälsosamt och mycket roligare att dansa, tycker jag.

Jag menar inte att dans kan lösa alla skolans problem. Jag menar inte heller att barn, som har svårigheter inte ska få medicinsk hjälp. Jag menar bara att man måste fundera på vem som har problem med koncentrationssvårigheterna. Är det barnet eller är det de vuxna runt barnet? Om man drogar ner barn, för att de ska klara av att sitta still i skolan, är någonting allvarligt fel i det svenska skolsystemet. Jag ser två enkla lösningar:

1. Man kan få börja skolan lite senare.
2. Man kanske inte behöver sitta still riktigt så mycket som man gör i skolan.

Smalhets, del 9: Ett tjockare ideal är ändå ett ideal

Från familjeliv.se

På sistone har en del bilder, som på något sätt vill protestera mot smalhetsen, cirkulerat bland mina bekanta på facebook. En av dem är egentligen två bilder bredvid varandra, där den vänstra föreställer en normalviktig tjej med rubriken This is hot och den högra föreställer en mycket mager tjej med rubriken This is shit. Ett annat tema är skyltdockor från två olika butikskedjor. Den ena kedjan använder extremt magra skyltdockor och den andra använder dockor, som är mer lika normalviktiga kvinnor. I samband med bilddelningarna uppmanas folk att bojkotta kedjan med de magra dockorna och handla hos kedjan med de kurviga.

Jag förstår att intentionen är god. Folk vill peppa sej själva och andra att sluta sträva efter att vara så smala som möjligt. Men grundproblemet kvarstår: Man talar fortfarande om för kvinnor hur de bör eller måste se ut för att bli accepterade och anses vackra. Även om det finns en och annan som påpekar detta i kommentarsfälten handlar diskussionerna där nästan uteslutande om personliga preferenser. Vissa tycker det är snyggare att vara jättesmal, medan andra tycker det är snyggare att vara kurvig. De flesta som föredrar den kurviga poängterar dessutom att de faktiskt tycker hon är smal. När det gäller skyltdockorna låter diskussionerna ungefär likadant.

Från chic.se

Alltihop är beklämmande. Ett något rundare ideal är kanhända sundare än ett magert, men det är fortfarande ett ideal. Man lyfter fortfarande fram en kroppstyp som bättre än andra. Det är som vanligt kvinnors kroppar som diskuteras. Det är fortfarande utseendet och inte personligheten som är det viktiga. Kvinnor görs återigen till objekt och folk (av alla kön) diskuterar hellre vem av dem som är snyggast än det strukturella problemet att kvinnor alltid bedöms efter sitt utseende. De båda modellerna, som jämförs, är båda mycket unga och på deras kroppar finns inte en prick, inte en finne, inte ett hårstrå (utom på huvudet såklart). De har dessutom mycket lite kläder på sej. Om man verkligen skulle vilja motarbeta utseendehetsen borde man istället lyfta fram kvinnor, som har andra kvaliteter än en ung och retuscherad kropp.

Och om klädbutikerna saluför kläder i storlek XS-XXL borde väl deras skyltdockor också finnas i samtliga storlekar? Utan värdering, enbart för att visa upp hur kläderna ser ut.

Fotnot 1: Varje gång man delar en bild på facebook uppstår ett nytt kommentarsfält. Kanske har nyktrare diskussioner förts i andra fält än de jag har sett.

Fotnot 2: När kvinnorna görs till objekt är det männen som är subjekt. Andra könsidentiteter osynliggörs vanligtvis helt och hållet, vilket är ett problem i sej, men ett annat problem än det som diskuteras här. Därför har jag inte belyst frågan ur den vinkeln - än.


Läs också mina tidigare inlägg om smalhets.

Tantbaletten

De flesta av eleverna på mitt jobb är under 25 år. Varje termin försöker vi starta några grupper som specifikt riktar sej till vuxna elever. Jazz 25+ brukar alltid gå igång och några terminer har vi också haft Hiphop/street 25+. När vi har försökt med 40+ och 55+ har intresset dock varit svalt av någon anledning.

Den här terminen provade vi ett nytt grepp. Vi startade Tantbaletten (även för farbröder). Det har blivit tämligen populärt med 12 deltagare mellan ungefär 25 och 50 år (ganska unga tanter alltså). Vi har haft fem lektioner hittills och jag ser en tydlig utveckling hos samtliga deltagare! Återigen bekräftas att man kan lära sej dansa i vuxen ålder. Och viktigast av allt: vi har så himla roligt! Några av deltagarna har dansat som unga, men har haft många års uppehåll. Några är helt nybörjare och förverkligar äntligen en dröm som de burit på länge. Alla har 100% fokus hela lektionen. De koncentrerar sej i teknikövningarna och de njuter av att få gestalta snöflingor, drottningar och andra typiska balettkaraktärer.

Ikväll startar Tantbaletten 2, en liten extrakurs på fem gånger för ungefär halva gruppen som vill dansa två gånger i veckan. Jag hoppas att detta ska vara ett litet frö som kan gro och växa, så att vi om några terminer har mångdubblat antalet kursdeltagare över 25 och väldigt gärna över 50 år. Tänk er en dansskola, som erbjuder träning för vuxna i massor av genrer! En dansskola där det vimlar av lyckliga elever i alla åldrar och av alla kön! Vilken dröm!

Läs också:
Att lära sej dansa på äldre dar kräver tålamod
Lennart, 72, balettelev
Börja dansa som vuxen

Småbarn och balett

Från telegraph.co.uk

Hur tidigt kan man börja med balett? undrar en bloggläsare. Svaret beror lite på vad vi menar med balett. Dansa kan alla göra, men om det ska likna genren balett bör barnet kunna gå obehindrat. Om man vill att barnet ska delta i en kurs i frivillig verksamhet bör barnet också fungera i en grupp. Barnet ska också finna danslektionerna meningsfulla. Alla de här sakerna inträffar förstås lite olika tidigt eller sent för olika barn, men generellt ser jag ingen anledning till att börja på danslektioner innan 4 års ålder. Dansundervisning kräver alltid en viss disciplin samt vilja och förmåga att ordna sej efter vissa regler och system. För att undervisningen ska fungera förväntas barnen till exempel stå på led, sitta i ring, vänta på sin tur, med mera.

Även om barnet är över 4 år måste det vara barnet som vill dansa och inte föräldrarna. Om det är föräldrarna som vill är det bättre att de går en kurs själva. Alltför många gånger har jag sett små barn, som kommer direkt från förskolan till dansen. Efter en hel dag på förskolan är de trötta och har delat de vuxnas uppmärksamhet med andra barn hela dagen. De har förhållit sej socialt till andra barn och fyllt sitt huvud med nya intryck. När de kommer till dansen har de kanske inte ens ätit mellanmål. Egentligen längtar de mest av allt efter att gå hem, dricka choklad och få ha en älskad vuxen (oftast förälder eller mor-/farförälder) alldeles för sej själv. Under danslektionen blir de ledsna, tappar fokus och ber om att få gå ut och kissa för att de inte orkar vara kvar i salen. Då vill jag säga till den vuxna, som har följt med barnet till dansen: "Gå hem och umgås med varandra istället. Ät mellanmål och lek eller läs en bok. Ta vara på tiden." Dansundervisningen blir i de fallen inte meningsfull, även om barnet älskar att dansa.

Sen finns det förstås 4-åringar för vilka danslektionen är veckans höjdpunkt. De älskar allt som har med dansen och dansskolan att göra. Danspedagogen är förmodligen den vackraste människan i världen, enligt dem, och de njuter av varenda sekund av lektionen. Då ska man naturligtvis inte hindra dem från att delta på grundval av att de är för små. Det viktiga är att som vuxen vara lyhörd för barnets önskningar.

Det jag har skrivit ovan gäller alltså generellt för dansundervisning. Oftast kallas dansen för de minsta barnen barndans, danslek eller pyttedans och det är precis som det ska vara. Det man behöver lära sej i början är samma oavsett vilken genre man senare vill rikta sej mot. Barndans fokuserar på kroppskännedom, rumsuppfattning och musikalitet, vilket alla dansare behöver. Vissa skolor väljer ändå att erbjuda genreundervisning för små barn. Skillnaden ligger ofta i vilken musik man använder och eventuellt vilken typ av rörelser och rörelsekvaliteter man lägger mest fokus på. I England finns någonting som kallas pre-ballet, men det är i praktiken barndans till klassisk musik. På mitt jobb erbjuder vi vad vi kallar grundläggande balett, hiphop och jazz för 6-8-åringar. Att vi kallar det grundläggande indikerar att det inte handlar om strikt teknikträning, utan om grundläggande dansträning med en viss riktning i musik och rörelsematerial. I våra studieplaner står uttryckligen att undervisningen sker under lekfulla former.

Generellt ser jag ingen vits med att börja med mer formell teknikträning innan 8 års ålder. Som jag har skrivit om förut finns det en tradition i dansvärlden (särskilt när det gäller klassisk dans) att man ska vara så ung som möjligt, både när man börjar dansa och när man inleder sin karriär. Jag tror dock att vi skulle kunna förebygga många förslitningar genom att vänta på att kroppen får växa färdigt i lugn och ro istället för att formas medan den ännu är mjuk. Då kanske klassiska dansare också skulle slippa gå i pension vid 44 års ålder.

Sammanfattning: Generellt tycker jag att 4 år är en ok ålder att börja dansa och ungefär 8 år kan vara en lagom ålder för att börja med mer formell teknikträning. Kom dock ihåg att det alltid måste vara barnet som vill dansa. Om barnet inte vill dansa är det bättre att vänta tills det vill. Kanske kommer det aldrig vilja. Då är det bättre att hitta på något annat.*

---------------------------
*Detta gäller dans i frivillig verksamhet. I skolan borde dans naturligtvis vara obligatoriskt.

Att lära sej dansa på äldre dar kräver tålamod

Det finns ett ordspråk som lyder: "Det är svårt att lära gamla hundar sitta." Det stämmer förstås, bokstavligen, och utan att kunna särskilt mycket om hundar gissar jag det har i huvudsak två orsaker. För det första blir det svårare att lära sej nya saker när man blir äldre. Att koppla ihop kommandot "sitt" med den motoriska händelsen att böja bakbenen och sätta rumpan i golvet kräver betydligt fler repetitioner för en gammal hund än för en liten valp. För det andra verkar hundar bli tjurigare ju äldre de blir. Jag har iakttagit ett tydligt exempel hos en hund jag känner. När hon var liten var hon ivrig att vara till lags och sugen på att lära sej nya trick. Nu för tiden, när hon börjar bli lite till åren, är hon helt ointresserad av att utföra ens de trick hon redan kan (till exempel "sitt"). Inte ens en liten godisbit är tillräckligt motiverande, om hon inte har lust att leka.

Från thewalmartgourmet.com

Poängen med ordspråk är ju dock att de inte ska tolkas bokstavligt, utan överfört på människor och mänskliga situationer. Även för människor är det svårare att lära sej nya rörelser och rörelsemönster ju äldre vi blir. För den som vill börja dansa som vuxen krävs därför stort tålamod. Det är lätt att bli frustrerad av att försökt sej på en dansad sekvens tio gånger och fortfarande inte sätta den. Jag vet inte vad det beror på, att det tar längre tid för vuxna/äldre än för ungdomar, men jag har sett att det är så. Den som håller på att lära sej något vinner dock ingenting på att bli frustrerad. När vi blir det spänner vi oss och då blir det ännu svårare att få till rörelserna. En ond cirkel, alltså, där frustration leder till spänningar som leder till ännu mer frustration som leder till ännu mer spänningar, och så vidare. Det händer såklart även för yngre dansare som stöter på svårigheter och det är ett lika stort hinder för deras utveckling som för de äldres. För de yngre är det dock, som sagt, ofta lättare att lära om, hitta en annan väg och skola om sin kropp.

Mitt viktigaste råd till den som vill börja dansa på äldre dar är därför: Ha tålamod. Acceptera att det kommer ta tid att lära sej, att utvecklingen kanske kommer gå långsamt. Lyssna på din kropp och ta hänsyn till dina eventuella krämpor. Satsa på att lära känna din kropp ordentligt snarare än att passa in den i en dansmall. Njut av att använda kroppen, av att uttrycka dej och av musiken. Bry dej mer om hur det känns än hur det ser ut. Då kommer du bli en dansare med mycket själ och du kommer ge dej själv (och andra, om du vill) stor glädje.

Lennart, 72, balettelev

Jag vill berätta om Lennart.* När jag träffade honom var han 72 år och hade dansat balett i ett år. Vi träffades för att jag började jobba på studieförbundet, där han dansade. Innan han började med baletten hade Lennart dansat jazz i några år, men det hade blivit lite för tufft för hans onda rygg, så han började med balett istället. Lennart var en fantastisk elev. En aning stelare än de andra eleverna i gruppen (de flesta var i gymnasieåldern), men inte mindre entusiastisk. Han gick alltid in för att lära sej allt och dansade med hela sitt hjärta och efter bästa fysiska förmåga. En gång frågade jag honom hur han upplevde det att gå i en grupp, där alla var så mycket yngre än han och hade så höga ambitioner för sin dans.** Han förstod över huvud taget inte frågan. Jag försökte omformulera den och förklara vad jag menade, men det enda svaret jag fick var ett stort leende och: "Jag tycker bara det är jätteroligt att dansa!"

Lennart var min elev i ett år. Två år senare träffade jag honom igen. Då var han precis på väg in på en stepplektion. Han berättade för mej att baletten hade blivit lite för hård för hans knän, men då hade han upptäckt stepp istället. Det var en perfekt dansform, eftersom han kunde få ut hela sin dansglädje utan att få ont vare sej i ryggen eller knäna. När Lennart berättade det såg han lika strålande lycklig ut, som när han drygt två år tidigare sa att han bara tyckte det var jätteroligt att dansa.

Jag har inte träffat Lennart på några år nu, så jag vet inte om han fortfarande dansar. Jag hoppas av hela mitt hjärta att han gör det och att han fortfarande finner samma glädje och tillfredsställelse i att använda sin kropp i dansen. Genom att tillåta sej själv att syssla med det han gillar gör han inte enbart sej själv lycklig, utan är också en viktig förebild för alla andra som vill dansa, men som kanske tror att de är för gamla. När jag är 75 år vill jag gå in i danssalen med samma leende som Lennart.

------------------------

*Lennart heter egentligen något annat.

**I gruppen gick ca 15 elever. Tre av dem, inklusive Lennart, var män. Förutom Lennart fanns det en till, en kvinna i 50-årsåldern, som inte gick på gymnasiet. De flesta av gymnasisterna ville satsa på en professionell karriär som dansare.

Börja dansa som vuxen

Från blogs.villagevoice.com

Många människor tror att om man ska dansa måste man börja med det när man är liten, helst ungefär 4 år. Titt som tätt träffar jag personer, som säger att de gärna skulle vilja dansa men som tror att det är för sent. De kan vara allt från 18 till 80. Men det är aldrig för sent.

Vissa möjligheter kan man naturligtvis ha missat, om man börjar dansa i vuxen ålder. Det kan vara för sent att göra professionell karriär. Många dansutbildningar har övre åldersgräns för sökande och den ligger ofta runt 22 år. För att göra karriär inom klassisk balett bör man komma in på Svenska Balettskolan eller motsvarande redan som 10-åring och allra senast till gymnasiet, som är en yrkesutbildning. Det går inte att förneka att det finns en åldershets i dansvärlden. Skälen till det är delvis historiska och delvis fysiska, men ett viktigt skäl som ofta sopas under mattan är att unga dansare ofta är beredda att jobba hårdare för mindre lön. En person som vill göra dansarkarriär efter låt oss säga 26 års ålder behöver därför 1) vara väldigt bra, 2) förbereda sej på motstånd, och 3) vara beredd att skapa sina egna jobb. Det gäller visserligen för alla dansare, men alltmer ju äldre man blir, skulle jag tro. Men Birgit Cullberg, som räknas som en av de absolut viktigaste svenska koreograferna och även haft stort inflytande internationellt, var 29 år när hon hon började dansa och slutade inte förrän hon dog vid 91 års ålder. Merce Cunningham, som är en av dem som haft störst inflytande över den amerikanska och internationella moderna dansens utveckling, började dansa som 18-åring och fortsatte skapa dans även när han inte längre kunde gå, först sittande i sin rullstol och sedan liggande i sin sjuksäng, tills han dog 90 år gammal.

Alla som sysslar med dans vill dock inte bli professionella dansare. Bland mina elever är det bara ett litet fåtal som vill satsa på dans som yrke. Bland de andra finns det en hel rad olika anledningar till att de dansar. Oavsett varför man vill dansa, för att det är roligt, för att man vill motionera eller förbättra sin koordination, för att få höra massa bra musik eller för att träffa kreativa människor, blir det aldrig för sent. Att njuta av att röra sej, att glädjas över sin kropp, att skapa och att lära sej nya saker är inte förbehållet en viss ålder. Det är för alla. Ändå finns det ett stort hinder kvar: Tänk om jag kommer till danslektionen och så är alla andra typ 15 år. Det är inte kul att vara den enda i rummet som är en gammal tant/farbror. Och även om man är ungefär 25 kan man känna sej urgammal när alla andra är 10 år yngre. Därför har vi på mitt jobb sedan länge grupper med 25 år som lägsta åldersgräns. Det är fantastiska grupper med god stämning och mycket självdistans. Eleverna har roligt, lärarna har roligt och det sker en massa spännande lärande. Att få se vuxna människor upptäcka sin styrka, sitt uttryck och sin kreativitet är absolut lika spännande som att få se barn och ungdomar göra det. Och att ge sej själv möjligheten att upptäcka allt detta hos sej själv, det är något jag önskar att fler kunde göra. Det ligger därinne och lurar och det är aldrig för sent att släppa fram det!

Läs också: 
Spagat på äldre dar

Spagat på äldre dar

Någon har hittat hit genom att googla "spagat på äldre dar". Det är en väldigt intressant googling, tycker jag. Det finns många fördomar och myter kring dans, vighet och ålder. Jag får ganska ofta höra från folk jag möter att de skulle vilja dansa, men att de antingen är "för gamla" eller "inte tillräckligt viga". Inte helt sällan både och. Därför skulle jag nu vilja komma med tre radikala påståenden:

1. Man är aldrig för gammal för att börja dansa. I dansvärlden finns visserligen en tydlig åldershets, som gör att åldern kan kännas som ett oöverstigligt hinder. Många utbildningar har övre åldersgränser (som ofta ligger på 21-23 år) för sökande och det finns en allmän uppfattning både i och utanför dansvärlden om att unga dansare alltid är bättre. Det finns dock koreografer som gärna jobbar med äldre dansare. Ordet "äldre" kan dock betyda olika saker. Jag läste en gång i Danstidningen om att Anne Teresa De Keersmaeker var en av dessa koreografer. Man syftade då på att ingen av dansarna i hennes kompani Rosas var under 26 år. Det är ju en ålder som annars brukar anses som ganska låg. Men det finns också koreografer som jobbar med äldre dansare på riktigt. Pina Bausch satte till exempel upp sin föreställning Kontakthof med dansare i 60-årsåldern. Ett annat känt exempel är Mats Eks koreografi Ställe, som han skapade särskilt för Mikhail Baryshnikov och Ana Laguna.





De flesta som vill börja dansa, men som tror att de är för gamla, vill kanske inte bli professionella dansare - och då finns det ju verkligen inget som hindrar! "Måste man inte börja jättetidigt?" frågar många. Det är en fråga som alltid förbryllar mej. Måste? Det enkla svaret är nej. Man kan faktiskt börja precis när som helst.

2. Man kan börja dansa även om man är lika vig som ett kylskåp. De flesta brukar bli vigare efter ett tag, eftersom det ingår mycket stretching och rörelser i ytterlägen i dans. Är man ovig och vill bli vigare kan dansträning därför vara en bra väg! I början kan det förstås kännas frustrerande att begränsas av sin orörlighet, men om man lyckas släppa på frustrationen brukar rörligheten öka ganska snabbt. Vighet handlar nämligen till stor del av att kunna slappna av.

3. Man kan bli vigare även om man "gammal". Många tips på hur man kan gå till väga finns på sjukgymnasten Lisa Howells sida FrontSplitsFast.com. Howell påpekar alltid vikten av att släppa spänningar och låsningar för att öka sin rörlighet. Hon använder också olika metoder beroende på dansarnas ålder. För yngre dansare bör fokus ligga mer på stretching och för äldre dansare mer på muscle release, alltså att släppa spänningar. Det stämmer också med Lynn Simonsons (skapare av simonsontekniken) arbete med pnf-massage, en särskild typ av massage där den som masseras är aktiv både fysiskt och mentalt för att med hjälp av någon annan "releasa" sina muskler. Både Howells och Simonsons metoder är mer effektiva än vanlig traditionell stretching, eftersom de går djupare, är dynamiska och involverar hela personen.