För vems skull dansar mina elever?

Jag hade en elev, som jag i det här inlägget kommer kalla Anna. Anna lärde mej någonting viktigt. När vi träffades gick hon på gymnasiet. Jag vet inte riktigt hur länge hon hade dansat då, men jag vet att hon hörde till de elever som hela tiden flyttades upp nivåmässigt, för att hon lärde sej så snabbt. Jag frågade Anna vilka skolor hon tänkte söka efter gymnasiet. Hon svarade att hon inte skulle söka vidare.

Jag blev provocerad. Att en elev som Anna, som alltid satsade helhjärtat, som gjorde sitt absolut bästa varenda lektion, som snabbt lärde in och memorerade material, som utan ansträngning kunde växla mellan vitt skilda genrer, som strävade efter att hela tiden utveckla sin dans, inte skulle satsa på dans som yrke framstod som slöseri. Det var obegripligt. Det var upprörande - som om arbetet både hon och jag la ner var bortkastat.

Det viktiga, som jag lärde mej av Anna, var att bara för att mitt ideal alltid har varit en yrkeskarriär inom dans behöver det inte vara det för alla andra. Inte ens för mina mest engagerade elever. Anna dansade för sin egen skull. Det var hennes största fritidsintresse - men det var just ett fritidsintresse. Hon var på dansskolan varje dag, men hon var inte intresserad av att göra det till sitt jobb. Jag ville att hon skulle söka till en yrkesutbildning, men det ville inte hon själv. Som tur var såg Anna klarare på situationen än jag gjorde. Hon kunde göra skillnad på sin vilja och min - något jag fick träna på för att fatta.

Fotnot: Anna heter egentligen någonting annat. Hon är vuxen nu och jobbar inte med dans utan med något som hon har valt helt själv. Nuförtiden fattar jag att det är mycket bättre.

Lennart, 72, balettelev

Jag vill berätta om Lennart.* När jag träffade honom var han 72 år och hade dansat balett i ett år. Vi träffades för att jag började jobba på studieförbundet, där han dansade. Innan han började med baletten hade Lennart dansat jazz i några år, men det hade blivit lite för tufft för hans onda rygg, så han började med balett istället. Lennart var en fantastisk elev. En aning stelare än de andra eleverna i gruppen (de flesta var i gymnasieåldern), men inte mindre entusiastisk. Han gick alltid in för att lära sej allt och dansade med hela sitt hjärta och efter bästa fysiska förmåga. En gång frågade jag honom hur han upplevde det att gå i en grupp, där alla var så mycket yngre än han och hade så höga ambitioner för sin dans.** Han förstod över huvud taget inte frågan. Jag försökte omformulera den och förklara vad jag menade, men det enda svaret jag fick var ett stort leende och: "Jag tycker bara det är jätteroligt att dansa!"

Lennart var min elev i ett år. Två år senare träffade jag honom igen. Då var han precis på väg in på en stepplektion. Han berättade för mej att baletten hade blivit lite för hård för hans knän, men då hade han upptäckt stepp istället. Det var en perfekt dansform, eftersom han kunde få ut hela sin dansglädje utan att få ont vare sej i ryggen eller knäna. När Lennart berättade det såg han lika strålande lycklig ut, som när han drygt två år tidigare sa att han bara tyckte det var jätteroligt att dansa.

Jag har inte träffat Lennart på några år nu, så jag vet inte om han fortfarande dansar. Jag hoppas av hela mitt hjärta att han gör det och att han fortfarande finner samma glädje och tillfredsställelse i att använda sin kropp i dansen. Genom att tillåta sej själv att syssla med det han gillar gör han inte enbart sej själv lycklig, utan är också en viktig förebild för alla andra som vill dansa, men som kanske tror att de är för gamla. När jag är 75 år vill jag gå in i danssalen med samma leende som Lennart.

------------------------

*Lennart heter egentligen något annat.

**I gruppen gick ca 15 elever. Tre av dem, inklusive Lennart, var män. Förutom Lennart fanns det en till, en kvinna i 50-årsåldern, som inte gick på gymnasiet. De flesta av gymnasisterna ville satsa på en professionell karriär som dansare.

Frukter av mitt arbete

Imorse var jag och såg premiären av Esther på Ringsbergsteatern. I januari var jag och lärde skådespelarna dansa charleston och det var spännande att se hur de använde det i föreställningen. Jag måste säga att de hade gjort en perfekt koreografi för sammanhanget! Över huvud taget var det en alldeles underbar pjäs. Den handlade om en liten flicka som följer med sin morfar till ett ålderdomshem, där de ska hälsa på morfars mamma. Både flickan och mormorsmodern heter Esther och de tycker inte alls om varandra. Så småningom hittar de dock varandra i en lek, som kan förverkliga allas drömmar. Det jag gillade allra mest med pjäsen var den varma stämningen och den snälla humorn samt skildringen av gamla. Det är så vanligt att vi förväntar oss att gamla ska vara lite dumma och inte veta sitt eget bästa. De fördomarna kom minst sagt på skam i den här föreställningen.

När jag kom hem bläddrade jag igenom det nya numret av Fotnoten och hittade en artikel om min före detta elev Anna, som blir färdig dans- och religionslärare i jul. Mycket glädjande läsning!