New York - ett nytt balettcentrum?

Även om balett varit en stor företeelse i USA under ganska lång tid, med flera internationellt framstående dansare och koreografer, inte minst George Balanchine, är det nog få européer som skulle lista landet som en av de viktigaste balettnationerna. Åtminstone torde det vara tämligen ovanligt i mina föräldrars generation.* Unga dansintresserade skulle kanske tycka annorlunda.

Parisoperan. Från en.wikipedia.org

Under 17- och 1800-talen var det Paris som var balettens huvudstad. Ludvig XIV (1638-1715) var en stor dansfantast (om inte annat insåg han dansens effektivitet som propagandaverktyg) och det kungen gillade blev alltid populärt. Paris producerade en rad balettstjärnor, till exempel Marie Sallé (1707-1756), som var först med att dansa utan korsett och som dessutom kortade sina kjolar så benen syntes, och Marie Taglioni (1804-1884), som var den första att introducera tåspetsteknik (i mjuka skor).

Marinskijteatern. Från simple.wikipedia.org

I slutet av 1800-talet flyttades balettens centrum till Ryssland (Moskva och St Petersburg), som hade en senare romantisk epok än Västeuropa (romantiker verkar förtjusta i balett). På 1900-talet skulle Ryssland förmodligen anses som den främsta balettnationen av de flesta. Den ryska skolan producerade stjärnor som Vaslav Nijinskij, Agrippina Vaganova och Mikhail Baryshnikov. Trots att modernismen och ryska revolutionen förändrade den ryska baletten känns det dock numera lite som om den gått i stå. Jag hör mycket sällan några nyheter från öster och kommer det gästspel från Ryssland är det vanligen de gamla klassikerna Svansjön och Nötknäpparen som dansas.

Juilliard School. Från behance.net

Så vilken är 2000-talets balettmetropol? Tack vare Hollywoodfilmer som Center stage (2000), Save the last dance (2001) och Black swan (2010) har Juilliard School och American Ballet Theater (ABT) hamnat i blickfånget även för européer. Det är mot New York snarare än Moskva mina unga balettelever riktar sina blickar och sin längtan. Skulle jag fråga dem gissar jag att USA skulle ligga i topp på deras lista över stora balettnationer.

Så kan vi se hur populärkultur och finkultur är inflätade i och påverkbara av varandra. Med hjälp av Hollywood blir New York ett nytt centrum för balett. Kanske. Framtiden får utvisa om min hypotes stämmer.

------------------------------

PS. Svara gärna på min miniundersökning i bloggens högerspalt!

------------------------------

*För att stärka det här påståendet samlade jag in data från mina föräldrar. Min tes höll inte. Den ena föräldern valde visserligen Ryssland, Frankrike och Italien, men den andra svarade Ryssland, Frankrike och USA. Den senare är förvisso filmintresserad.

Skada eller träningsvärk?

Jag fick ett mejl från Tania, som ställer frågor om den smärta hon känner ibland efter att hon har tagit dansklass. Det började med en skarp smärta i låren efter en särskilt hård klass. Tania gick till läkare och fick - något förvånande - antibiotika utskrivet. Efter två veckor kunde hon dansa som vanligt igen, men smärtan återkommer då och då, särskilt om Tania inte varit ordentligt uppvärmd när hon gör sina dansövningar. Då tar hon ibland olika typer av värktabletter. Tania är 30 år och har dansat sedan sena tonåren.

Smärta är någonting som de flesta dansare tvingas möta och bära. Vissa menar att konstant smärta ingår i dansarlivet, men den som följt den här bloggen ett tag vet att jag inte håller med. Smärta bör vara något tillfälligt och är vanligen en signal om att något inte står rätt till. Uppvärmning och nedvarvning är A och O (bokstavligen) i en hälsosam träning. Ju äldre vi blir desto viktigare blir de momenten, eftersom leder och ryggrad stelnar och rörligheten minskar naturligt. Det sker främst mellan 30 och 40. Jag har själv lagt märke till förändringar i min egen kropp sedan jag fyllde 30 för ett par år sedan.

Jag tycker att en alltid ska vara försiktig med mediciner. Antibiotika dödar bakterier och hjälper inte mot muskelsmärta, om den inte har orsakats av bakterier, vilket inte verkar troligt i det fall Tania beskriver. Jag är ingen läkare, så jag kan definitivt ha fel, men jag har aldrig hört talas om muskel- eller ledsmärta som behandlas med antibiotika. Värktabletter kan vara nödvändiga ibland, men bör inte tas i onödan. Både antibiotika och värktabletter ställer till det i magen och kan därför leda till större hälsobesvär och mer ledsmärta.

Det finns olika sorters smärta. Smärta kan bero på en skada och kräver då olika behandling beroende på vilken typ av skada det är. Om ett ben är brutet till exempel, då behövs operation och en lång viloperiod för att det ska läka. En mindre drastisk skada, som en stukad fot eller en överansträngd muskel, kräver kortare läktid, men måste ändå behandlas korrekt. Alla skador bör tas på allvar. Efter att en skada läkt är det skadade området (eller eventuellt hela kroppen beroende på hur stilla en har behövt vara under läktiden) betydligt svagare än innan. Därför behövs noggrann och försiktig styrketräning innan en kan gå tillbaka till sin vanliga dansträning. Annars är risken stor att samma ställe skadas igen.

Sedan har vi träningsvärk, som kan vara smärtsam men inte är farlig. Det känns vanligen som spänning i musklerna och ökar när muskeln aktiveras eller stretchas, till exempel när en reser sej från sittande eller går upp eller ner för trappor. När kroppen blir varm minskar vanligtvis träningsvärken. Träningsvärk är ett tecken på att kroppen inte helt har återhämtat sej från senaste träningstillfället. Den läker genom näring och vila. Det är normalt att ha träningsvärk ungefär två dagar efter träningen, men om du fortsätter ha ont efter tre eller fyra dagar vet du att du har tagit i för hårt och behöver ta det lite lugnare.

Här är några bra tips på sidor om smärta, skadehantering och hälsosam träning (samtliga på engelska):

The Ballet Blog

The Body Series

Better Movement

Smalhets, del 7: Att bli frisk från en ätstörning

I sin bloggserie Att bli frisk från en ätstörning formulerar Thérèse mycket av det jag själv tänker om det ätstörda samhället. Om du inte vill läsa alla seriens hittills tio delar rekommenderar jag särskilt det senaste: Vad är frisk?

"Skev kroppsuppfattning är ett symtom på både aneroxi och bulimi - men frågar du hundra kvinnor på stan så kommer en ansenlig andel av dem inte ha en riktig kroppsuppfattning."

Det som anses sjukt är egentligen normalt (i betydelsen "det vanligast förekommande" som det står i SAOL), bara lite mer extremt. Att göra tvärtom, att förhålla sej icke-värderande till mat och godis, som Thérèse numera gör, är i många fall mer provocerande och mer chockerande än att avstå helt och hållet. Det tycker jag är skrämmande.

Lukaspsykologen om dansterapi (igen)

Lukaspsykologen har skrivit ännu ett intressant inlägg om dansterapi. Inlägget består av en intervju med dansterapeuten Monika Thelin, som berättar om sina tankar kring och sitt arbete med dansterapi. Läs här!

Läs också Lukaspsykologens förra inlägg om dansterapi.

Dans gör oss glada!

Idag har jag läst ett inlägg på Lukaspsykologen, som beskriver ur ett vetenskapligt perspektiv vad som händer i kroppen och sinnet när vi dansar. Mycket glädjande läsning! Läs här!

Klyftorna ökar - även inom lärarkåren

I senaste numret av Pedagogiska Magasinet finns en artikel med rubriken Har vi inte samma värde? Svaret är: uppenbarligen inte. Det handlar om att reglerna om lärarlegitimation kommer se olika ut för olika lärarkategorier. Medan legitimation blir obligatoriskt för grundskollärare och gymnasielärare i alla andra ämnen blir det frivilligt modersmålslärare, yrkeslärare och lärare i vuxenundervisning. De kommer få sätta betyg, få tillsvidareanställning och ansvara för undervisningen utan legitimation. Än värre är det för lärare i fritidshem/fritidspedagoger och lärare i kulturskolan samt studie- och yrkesvägledare. De kommer inte ens kunna ansöka om legitimation. "De undervisar inte," säger Anna Neuman, sakkunnig på utbildningsdepartementet. Ursäkta? Vi undervisar!* Kulturskolans lektioner liknar på många sätt undervisningen i grundskolan, om nu den ska vara normen. Fritidshemmets verksamhet skiljer sej mer från klassrummets, men visst lär sej barnen en massa saker med hjälp av lärarna/pedagogerna och varandra. Och studie- och yrkesvägledarnas samtal med eleverna liknar väl grundskollärarnas utvecklingssamtal i allra högsta grad?

För mej är det uppenbart att det återigen handlar om regeringens snedvridna syn på kunskap. All kunskap anses inte som lika värdefull och det är därför inte viktigt att säkra alla lärares kompetens. Det gör liksom inte så mycket om undervisningen i modersmål eller musik håller lägre kvalitet än den verkligt viktiga dito i svenska, matte och no. Det bidrar förstås också till splittring inom lärarkåren. "Vi har redan låg status och nu skiljs vi ut inför våra kollegor!" säger modersmålsläraren Tara Husein i PM. Precis som med meritpoängen tar man från de fattiga och ger till de rika, säger jag. Det börjar se ut som en medveten strategi.

*Jag säger "vi" trots att jag just nu inte är anställd av kulturskolan.

Precis vad jag också har funderat på i Klass 9A

När jag bara tjatar om det besvärande i att eleverna måste sitta tända ljus i skolan är det ju bra att nån annan skriver ner alla de andra tankarna som kommer upp. Filippa på Dagens Skola har formulerat mina tankar ganska precis. Läs här!

Frukter av mitt arbete

Imorse var jag och såg premiären av Esther på Ringsbergsteatern. I januari var jag och lärde skådespelarna dansa charleston och det var spännande att se hur de använde det i föreställningen. Jag måste säga att de hade gjort en perfekt koreografi för sammanhanget! Över huvud taget var det en alldeles underbar pjäs. Den handlade om en liten flicka som följer med sin morfar till ett ålderdomshem, där de ska hälsa på morfars mamma. Både flickan och mormorsmodern heter Esther och de tycker inte alls om varandra. Så småningom hittar de dock varandra i en lek, som kan förverkliga allas drömmar. Det jag gillade allra mest med pjäsen var den varma stämningen och den snälla humorn samt skildringen av gamla. Det är så vanligt att vi förväntar oss att gamla ska vara lite dumma och inte veta sitt eget bästa. De fördomarna kom minst sagt på skam i den här föreställningen.

När jag kom hem bläddrade jag igenom det nya numret av Fotnoten och hittade en artikel om min före detta elev Anna, som blir färdig dans- och religionslärare i jul. Mycket glädjande läsning!

Estetiken och demokratin

"Estetiska ämnen representerar mellanmänsklig kommunikation. Och det i sin tur är avgörande för utvecklingen av oss som individer och av vår kultur, och i förlängningen för det som ska ge oss ett gott, starkt demokratiskt fundament, anser hon." - ur en intervju med Efva Lilja i Fotnoten

Den infallsvinkeln kastar ännu ett nytt ljus på ivern att få alla elever att sitta rakt i bänken.

Eva-Lotta Hultén om vad som gör skolan bra

Lösningarna presenterades före problemen: först kom påtryckningarna för en mer bakåtblickande skola; därefter konstruerades den kris i skolan som skulle motivera den önskade förändringen.

Mycket intressant inlägg. Läs det!

Mer om att sitta rakt - och om dansmatte

Prestationsprinsen har skrivit ett inlägg, som breddar och fördjupar det jag skrev häromdan. Han har också hittat inspirerande youtubeklipp med leksaksliknande träningsredskap i parker och pilatesbollar istället för stolar i skolan. Det han skriver får mej också att tänka på Ninnie Anderssons arbete med dansmatte. Det är en metod hon själv har utvecklat och jobbat med på en 6-9-skola i Stockholmsområdet. Enkelt kan man säga att det går ut på att fördjupa förståelsen för matematiska begrepp genom att gestalta dem med kroppen. Även om jag tycker att de estetiska ämnena ska finnas i skolan för sin egen skull och inte bara fungera som hjälpgummor för de teoretiska ämnena tycker jag ändå att dansmatte och liknande kan vara ett mycket bra komplement i skolan. Eller varför komplement förresten? Vem vågar testa att genomföra hela matematikundervisningen enligt Ninnies metod?

En arg Björn

Idag tycker jag ni ska läsa Björns blogg istället för min.

Lilla O om den tråkiga skoldebatten

Ja, jag vill helt enkelt hänvisa till Lilla O:s blogg idag, där hon skriver om det felaktiga fokuset i debatten om skolan.