Nästan vem som helst kan bli lärare

Jag har lånat rubriken från en artikel i DN i förrgår. SvD har klämt i med Bottenresultat räckte för lärarlinje vilket kan tyckas mindre hoppfullt, men ändå har ett större nyhetsvärde. Det hela handlar om en granskning, som DN gjort och som visar att 123 personer kom in på lärarprogrammet med poängen 0,1 på högskoleprovet. Snittresultatet på HP för de antagna vid lärarprogrammet i höstas var 0,5. Det högsta resultatet man kan få är 2,0. Hur många av de antagna hade det? Det framgår inte av artikeln. Det är ganska mycket som inte framgår, faktiskt, till exempel hur bra indikator ens HP-resultat är på ens lämplighet för läraryrket. Eller hur många som totalt antogs till lärarprogrammet i höstas. Jag har inte lyckats hitta någon uppgift på det heller, men när jag läste svenska var vi ungefär 123 studenter på en inriktning vid ett lärosäte. Nog för att svenska är en populär inriktning, men 123 studenter är en ganska liten del av hur många som faktiskt läser lärarprogrammet i hela Sverige. Genom att utelämna den uppgiften får DN antalet studenter med lägsta möjliga resultat på HP att framstå som väldigt stort. Det är helt enkelt en fortsättning på den svartmålning av skolan, lärarutbildningen, lärare och lärarstudenter, som nu pågått i ganska många år i media och i rikspolitiken. Artikeln framstår som ytterligare en larmrapport, som "avslöjar" hur illa det är ställt i den svenska skolan och hur dåliga svenska lärare är. Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Det är vi inte.

Om syftet inte är att svartmåla skolan och lärarkåren vet jag inte varför man skriver en sådan här artikel överhuvudtaget. Jag ser aldrig några artiklar om andra studentgruppers resultat på högskoleprovet. Sjuksköterskestudenter, till exempel, vad har de för HP-resultat? Ingenjörer? Skådespelare? Präster? Varför skriver man inte om det? Antagligen för att de flesta antar att ingenjörsstudenter har höga resultat på HP och att det är helt irrelevant för de andra gruppernas framtida yrkesutövande. Lärare, sägs det i DN:s artikel, bör vara samhällsengagerade och allmänbildade. Jag kan hålla med om att det är positiva egenskaper hos en lärare, men är det vad som mäts på högskoleprovet? Knappast. Det som testas där är den språklig-verbala intelligensen, den matematiska dito samt hur van man är att sitta ner och skriva prov under flera timmar. Det har ingenting med vare sej samhällsengagemang eller hur bra lärare man kan bli att göra.

DN:s rubrikval är också ganska fascinerande, tycker jag. "Nästan vem som helst kan bli lärare." Jaha. Är det bra eller dåligt? I mina öron låter det väldigt positivt. Det måste väl ändå ses som en bra sak om det finns en mångfald inom lärarkåren? Olika lärare kan nå olika elever. Olika lärare kan förstå olika elever. Olika elever kan få förtroende för olika lärare. Om alla lärare kommer från någon slags akademisk medelklass händer ingenting spännande alls i skolan.

Till sist måste jag återkomma till något jag upprepat i oändlighet redan: DN:s artikel handlar inte om alla lärarstudenter. Ok, vi får veta att 123 stycken hade lägsta möjliga resultat på HP och att snittresultatet också ligger förhållandevis lågt, men vi får inte veta hur många som hade bättre resultat. Jag brukar inte prata så ofta om mina poäng och betyg, för jag tycker det är ganska ointressant, men mitt resultat på HP den enda gången jag skrev det var 1,4 - och det var inte så att jag var helt ensam på lärarutbildningen om ett resultat i den övre halvan av poängskalan.

Förresten finns det ett tredje sätt att bli antagen till lärarutbildningen, inte bara två som DN påstår, nämligen "särskild antagning". Detta tillämpas till exempel på programmets konstnärliga inriktningar, som dans och musik, där man måste komplettera sina betyg och HP-poäng med ett färdighetsprov. Ett betydligt mer rättvisande verktyg än högskoleprovet, ifall ni frågar mej.

Läs också:

Det är inte antalet som räknas

Kaosreformen

Idag kom senaste numret av Lärarnas Tidning. Det första jag fick se, när jag öppnade tidningen (eftersom jag alltid bläddrar bakifrån) var följande insändare:

Vi är två lärare som läste på Malmö högskola under 90-talet. Vi läste exakt samma kurser och tog examen tillsammans. I höstas fick vi våra legitimationer. Till vår förvåning upptäckte vi att vi inte är behöriga i samma ämnen. Det känns ganska oseriöst. Hur kan två lärare som gått precis samma utbildning få olika behörigheter? En av oss får ha bild och musik i årskurs 1-3. Den andra inte. Är detta rimligt och vem har rätt behörighet? Hur ska vi veta när inte Skolverket vet?

Visserligen är det inte enbart utbildning/examen som räknas, utan också var man jobbat och vilka ämnen man undervisat efter examen spelar in, men ändå. Precis som insändarskribenterna påpekar är det oseriöst. Hela den här reformen är kaos. Hur kan Skolverket underkänna oss*, när våra lärosäten har godkänt oss?

*Oss som fått avslag på hela eller delar av ansökan, som till exempel den ena av insändarskribenterna.

Debattartikel i DN

DN Debatt publicerade igår en debattartikel av Gustav Fridolin och Jabar Amin från Miljöpartiet. Jag har inget att anmärka på, förutom att (mp) varit med och beslutat om lärarlegitimationen och introduktionsåret, men det är ju en annan historia. Här är artikeln.

Ämnesexperter vs lärare

Jan Björklund har under sina år som skolminister tryckt mycket på vikten av ämneskunskaper hos lärare. När lärarutbildningen gjordes om var det bland annat för att lärarstudenterna skulle få chansen att fördjupa sej mer i sitt ämne (att resultatet snarare blivit det motsatta är en annan fråga) och det har också kommit förslag på att ingenjörer och andra ämnesexperter ska kunna få en mycket kort lärarutbildning för att bli behöriga att undervisa i skolan. Deras ämneskunskaper är alltså viktigare än deras pedagogiska kompetens.

I dansvärlden har undervisning mycket låg status. Att välja att bli lärare anses suspekt och i allmänhet tycks erfarenhet från scen vara viktigare än pedagogisk utbildning. I skolornas marknadsföring lockas därför oftare med att alla danslärare är eller har varit verksamma som artister än med att samtliga har lärarexamen (vilket faktiskt vore mer unikt). När jag varit på anställningsintervju har de flesta potentiella arbetsgivare också varit mer intresserade av de små scen- och filmprojekt jag gjort vid sidan av än min lärarutbildning. Även här är ämneskompetens viktigare än lärarskicklighet.

Jag har aldrig riktigt gått med på det här. Visst finns det ämnesexperter som är duktiga på att förmedla både innehåll och passion till sina elever, men det är inte säkert. Att vara lärare handlar dessutom om fler saker än att enbart förmedla ämneskunskaper. Häromdagen såg jag en lysande skildring av just det - skillnaden mellan att vara nörd och att vara lärare. I tv-filmen En passion för Mr Lester möter konstfantasten Quentin Lester en liten pojke, som tycks veta mycket om italiensk renässanskonst, och pojkens lärare. När Mr Lester bjuder in den lille pojken att titta på National Museums konstsamling tar läraren med sej hela skolan dit. I den därpå följande scenen (och resten av filmen) blir det tydligt vad det innebär att enbart ha en passion för ett ämne och att ha en passion för undervisning. Jag ska inte försöka förklara det, utan rekommenderar istället alla att se filmen, som finns kvar på svtplay till och med 9 maj.

Status och lön, del 1

Det var det där med status. Läraryrkets status, närmare bestämt. Den ska ju höjas i det närmaste, i alla fall om det blir som det är tänkt med införandet av lärarlegitimation. Men introduktionsår och legitimation är inte nog, enligt regeringen. Intagningskraven till lärarprogrammet måste också skärpas. Det ska vara svårt att komma in och svårt att komma ut och när man väl kommer ut ska man ändå inte vara riktigt klar. Och ändå räcker inte det, säger lärarfacken. För att höja statusen och locka fler toppstudenter till yrket måste lönen höjas markant. Mer utbildning, mer sållning och mer pengar. Då kommer folk att börja respektera lärarna. Det säger facken och det säger regeringen, men jag undrar:

1. Hur många icke-lärare vet vilka intagningskraven är till lärarutbildningen?
2. Hur många icke-lärare vet hur svårt eller lätt det är att bli godkänd på kurser och tentor inom lärarutbildningen?
3. Hur många icke-lärare vet vad en lärare i genomsnitt tjänar?

Jag har inte kollat, så jag har inga svar, men en sak är jag säker på: Om man får höra en sak sägas gång på gång börjar man till slut tro på den. Om regeringen likt en LP-skiva med hack i outtröttligt upprepar att det är betygstrappans bottenskrap som kommer in på lärarutbildningen tror folk i allmänhet naturligtvis att det är så. Om facken på samma sätt använder argumentet att det kommer locka bättre studenter till utbildningen, om lönen höjs, bekräftar de regeringens påstående - och ännu fler kommer tro på det. Om massmedia dessutom öser på med den ena dokumentärserien efter den andra, som handlar om hur katastrofalt dålig den svenska skolan och dess lärare är, är läraryrkets status snart totalt raserad. Det verkar nästan vara en konspiration.

Så här skulle jag vilja att det var istället:

• Regeringen borde säga: "Vi har 180000 kompetenta lärare i Sverige! Nu ska vi tänka ut strategier för att göra det möjligt för dem att använda sin kompetens på bästa sätt."
• Regeringen borde också säga: "De som verkligen vill bli lärare ska komma in på lärarutbildningen! Sedan ska utbildningen ge dem alla verktyg de behöver för att kunna utöva sitt yrke."
• Facken borde säga: "Vi har 180000 kompetenta lärare i Sverige! Vi är så grymma att vi borde få 10000:- mer i lön. Det förtjänar vi!"
• Massmedia borde sända dokumentärserier och debattprogram, som lyfter fram de otroligt goda exempel som finns runt om i hela landet. Lärare som inte behöver ersättas av "superpedagoger", eftersom de själva redan är det. Elever som stöttar varandra. Skolor som jobbar med beprövade eller oprövade metoder, som leder till harmoniska elever, kreativa lektioner och avgångselever som är redo att gå vidare i livet.

Ännu en fiktiv lärarförebild

Förra året fick jag en ny idol, balettpedagogen Helena (spelad av Charlotte Rampling) i filmen Streetdance 3D. Helena framstår som auktoritär, när hon tystar studenternas protester mot hennes kontroversiella beslut att låta hiphop/street vara temat för deras sista kurs, men hon har samma pondus gentemot rektorn, när han protesterar. Hon tror helt enkelt på sin idé och ser till att genomföra den, utan att brusa upp. Även när hon har alla emot sej behåller hon sin värdighet och väntar ut studenternas, hiphoparnas, rektors och andra lärares process ha sin gilla gång. Hon tar med sej filmens huvudperson, hiphopkoreografen Carly, på balett. Så öppnar hon Carlys ögon för något nytt precis som hon har öppnat sina balettstudenters ögon för hiphopen. Mitt bästa Helenaögonblick inträffar mot slutet av filmen, när Carly säger: "Du visste redan från början att vi skulle lyckas, eller hur?" Helena svarar: "Nej, det gjorde jag inte. Ibland måste man bara prova saker."


Av någon anledning verkar inte andra Streetdance-fans uppskatta Helena lika mycket som jag, för trots att det kryllar av klipp från filmen på youtube är det här det enda jag kan hitta som innehåller Helena. Det är tyvärr dubbat till tyska, men ni kan ändå få en aning om Helenas värdighet, stillsamma entusiasm, glimt i ögat och intresse för de unga dansarna.

Läs också:
Lärare på film

Allt för att nå målen - och då menar jag allt

En lärare blir flintis för att bota en elevs rädsla för att tala inför folk. Jag tycker det är helt underbart. Ibland kan det vara värt att sätta sin egen värdighet på spel för att nå sina pedagogiska mål.

Precis vad jag också har funderat på i Klass 9A

När jag bara tjatar om det besvärande i att eleverna måste sitta tända ljus i skolan är det ju bra att nån annan skriver ner alla de andra tankarna som kommer upp. Filippa på Dagens Skola har formulerat mina tankar ganska precis. Läs här!

Att sitta still och koncentrera sej (Klass 9A igen)

Idag pratade jag och en kompis, som inte är lärare, om Klass 9A och hur det var att gå i skolan. "Jag förstår inte hur man orkade koncentrera sej så där hela dagarna," sa kompisen. "Det gjorde man ju inte," sa jag. För det gjorde man ju inte - av förklarliga skäl. Väldigt få människor orkar sitta still och koncentrera sej hela dagarna. De flesta vuxna behöver inte, men barn och ungdomar förväntas göra det från 7 år och uppåt. Det är dömt att misslyckas. Klart man måste vända och vrida lite på sej, testa hur mycket man kan luta innan man faller, prata lite med den som sitter bredvid, lyssna på lite musik, kolla facebook... eller bara gå ett varv i klassrummet. Läraren gör ju det hela tiden, både går och pratar. Läraren ser rummet från olika håll, kan backa och få överblick över hela klassen eller gå nära nån för att titta efter vad hen gör. Läraren kan växla mellan att prata högt så alla hör och att föra små intima samtal med enskilda elever. Alltihop medan eleverna sitter där de sitter bredvid samma person hela lektionen och får mer och mer träsmak i baken, allt kallare fötter och allt svårare att hålla fokus. Det är faktiskt inte klokt.

Dessutom, som en liten bonus, gjorde det mej synnerligen upprörd när "superläraren" Gunilla Hammar Säfström började pilla eleven Amina i håret i dagens avsnitt. Amina hade hela håret fram över ena axeln och Gunilla tyckte tydligen att det skymde ansiktet för mycket. Istället för att be Amina ta undan håret från ansiktet (om det nu faktiskt var ett problem) gick hon fram och började dra undan håret och lägga det över Aminas rygg istället samtidigt som hon sa nåt om att hon ville se Aminas vackra ansikte. När hon äntligen hade pillat färdigt tillade hon: "Sådärja, mycket bättre." Och jag sa: "INTE OK!" Att pilla nån i håret är ju jätteintimt! Dessutom hade hon, eftersom hon är fri att gå omkring i klassrummet som hon vill, kunnat ställa sej på andra sidan om Amina. På den sidan var håret nämligen flätat och helt bortstruket från ansiktet.

Lärare vs pedagog

I tv-serien Klass 9A görs skillnad på lärare och pedagoger. Skillnaden är något oklar, men "pedagog" verkar i alla fall vara bättre än "lärare". De ordinarie lärarna kallas lärare medan de inhyrda tv-lärarna, som i dansvärlden skulle kallas gästlärare och i många andra sammanhang coacher, kallas pedagoger. Berättarrösten presenterar "Stavros/Gunilla/Thomas, en av Sveriges främsta pedagoger". Jag förstår inte. Vadå pedagog? Har de en annan utbildning än lärarna? En annan typ av examen? Eller beror det på att de är anställda av tv och inte av en kommun eller privatskola?

För folk som undervisar dans finns två olika examina. Danslärare och danspedagog. Lärarexamen innebär en yrkesexamen som ger behörighet att undervisa i skolan. Utbildningen är densamma som för andra lärare (med reservation för eventuella förändringar i den nya lärarutbildningen som kommer snart) med ämnesstudier i dans. Pedagogexamen är en konstnärlig examen, som ger behörighet att till exempel läsa en konstnärlig masterutbildning. Utbildningen innehåller också både pedagogik och didaktik och ger därmed goda förutsättningar för att undervisa i verksamhet som inte omfattas av behörighetskravet.

Den skillnaden tillsammans med att lärarutbildning i dans är ett relativt nytt påfund har gjort det viktigt för mej att jag är lärare och inte pedagog. Jag tillhörde första kullen som började på lärarutbildningen med dansinriktning. När jag började var det nästan ingen som ens visste att det fanns. Ungefär några miljoner gånger har jag därför rättat folk som kallat mej danspedagog: "Lärare."

På den första skolan jag jobbade på efter min examen fick vi besök av en föreläsare från organisationen Friends. I början av sitt anförande berättade hon att de har som princip att kalla dem som jobbar i skolan pedagoger och inte lärare - och det gjorde hon också under hela eftermiddagen. Mer än någonting annat från föreläsningen minns jag min ständigt återkommande tanke: "VARFÖR DÅ? Varför ska vi kallas pedagoger? Vi är ju lärare. Damn it. Jag är lärare. Lärare, lärare, lärare. Är jag manisk? Lärare i andra ämnen kanske inte bryr sej alls."

Lärare på film

Göran Evedals krönika i dagens Godmorgon, världen! handlade om hur lärare framställs på film (lyssna här). Evedal hade utkristalliserat tre typer: den onda läraren, den goda läraren och den förnedrade läraren. Den onda läraren, som trycker ner eleverna, missbrukar sin makt och plågar dem som vågar låta bli att inrätta sej i ledet är förstås alltid upprörande medan den förnedrade läraren, som istället mobbas av eleverna, ger mej ont i magen. Så gräsligt det är att inte få kontakt med eleverna, att känna sej motarbetad och kanske till och med bli trakasserad. Om jag tänker på min egen skoltid kan jag inte minnas någon lärare i den onda kategorin, ingen som vi var rädd för eller kände oss kränkta av. Däremot minns jag lärare som blev utsatta för allt möjligt i elevernas totala brist på förståelse för att även lärare är människor. Jag minns till exempel när min hemkunskapslärare hade gjort en fruktsoppa och vi alla vägrade att smaka på den. Ibland får jag lust att skriva ett brev till henne och be om ursäkt för det så här 12 år senare. Mycket värre var det dock för vår (första) fysiklärare och vår fransklärare. Usch. Jag önskar att jag aldrig ska behöva vara med om det. Jag har dock varit med om, inte att bli trakasserad, men ändå motarbetad. En termin undervisade jag en grupp, som hela tiden ifrågasatte om jag hade nåt att komma med över huvud taget. Varje lektion var en kamp för att övertyga dem om att jag var värdig att vara deras lärare, att jag hade nåt att lära dem. Det gjorde förmodligen att jag aldrig hann lära dem nåt. Eller vågade, för deras misstro gjorde mej nästan lika osäker på min kompetens som de var.

Mycket mer inspirerande då att se filmer om den goda läraren. Ett av Evedals exempel är Michelle Pfeiffers roll Louanne Johnson i Dangerous Minds (1995), vilket gladde mej. En av de första uppgifterna vi fick på lärarutbildningen var att skriva en text om en lärare vi såg som en förebild. Jag skrev om just Louanne Johnson. Jag såg filmen långt innan jag bestämde mej för att bli lärare, men redan som tonåring blev jag djupt rörd av hennes kamp för eleverna. Hon bygger en personlig relation med dem, bjuder dem på mat, åker och hämtar dem när de skolkar, visar för dem precis hur viktiga de är, var och en. Nu inser jag att för att orka vara en sån lärare kan man inte ha någon egen familj eller något liv utanför jobbet över huvud taget. Men ändå, tänk vilken insats hon gör både för de enskilda eleverna och för samhället! Häromdagen såg jag Precious (2009), där en liknande lärare spelar en stor roll. Ms Rain (spelad av Paula Patton) kämpar med sina tonåriga elever, som redan är föräldrar men som inte kan läsa och hon är den första som försöker få Precious att inse att hon är värdefull och tillräckligt bra som hon är. Ms Rain är dessutom vacker som en ängel och får gestalta all den skönhet som aldrig har funnits i Precious liv tidigare. Och som åskådare måste man älska henne – förstås.

Men den goda läraren är ändå en kliché, precis som de två andra typerna Göran Evedal nämner. Även om det finns nästan sådana lärare i verkligheten också (min engelsklärare i 8:an och 9:an och vår andra fysiklärare till exempel) är det en av filmvärldens på commedia del’arte-vis återkommande karaktärer. Sällan får man se en lärare som inte passar in i någon av Evedals tre kategorier, men det finns åtminstone en. Jag tänker på Dan Dunne (spelad av Ryan Gosling) i Half Nelson (2006). I klassrumsscenerna ger Dan Dunne intryck av att vara en sympatisk lärare, inte på något sätt den rättvisans ängel som Ms Rain eller Louanne Johnson, men säkert omtyckt av eleverna. Samtidigt är han en rebell, som i strid med den rådande läroplanen undervisar eleverna om dualism (faktiskt handlar alla hans lektioner om det). Till skillnad från de flesta andra filmlärare är Dan Dunne inte bara lärare utan har ett privatliv också och det privatlivet är totalt kaos. Han har ett drogmissbruk som är helt utom kontroll, en före detta flickvän som han saknar och en kollega som han dejtar, men senare försöker våldta. När hans 13-åriga elev, som är lillasyster till hans langares bästa kompis, hittar honom totalt utslagen av crackrökning på skolans toalett börjar de bygga en skör och udda vänskap och kan på något sätt hjälpa varandra. Det tycker jag är ett spännande porträtt av en lärare.