Priya Srinivasan - Sweating Saris. Indian Dance as Transnational Labor
Sweating saris är något så ovanligt som en feministisk postkolonial antirasistisk beskrivning av den indiska dansens historia i USA. Det kan låta smalt, men det är det verkligen inte. Genom att titta riktigt, riktigt nära på detta specifika ämne ger Srinivasan nya perspektiv på hela USA:s nutidshistoria. Berättelsen är kronologisk och börjar med de första indiska dansarna, som kom till USA på 1880-talet, ditskeppade på order av Augustin Daly, samme impressario som presenterade Isadora Duncan för en större publik något decennium senare. Med hjälp av deras och deras efterföljares livshistorier får läsaren veta hur de amerikanska migrationslagarna förändrats över tid och hur de har påverkat människors liv såväl som samhällsandan i stort.
Berättelsen handlar också mycket om att konstruera identitet. Genom den indiska dansen i USA konstrueras såväl femininitet som indiskhet. I dansen och dess kringritualer ges möjlighet att klamra sej fast vid gamla traditioner för att definiera sej utanför den vita amerikanska majoriteten, vilket samtidigt är ett försvar mot att aldrig ses som fullvärdig medborgare i majoritetssamhällets ögon. För att upprätthålla bilden av autencitet måste indiskamerikanska utövare av indiska danser gömma undan sin amerikanskhet, när de dansar. Kläder, smink och smycken används för att täcka över den amerikanska kroppen och simulera indiskhet. Detta jämförs med motsvarande fenomen i Indien.
“The Indian nationalization of women and their inclusion as Indian citizens involved covering the female body in layers of discourse through layers of cloth. /.../ The histories of cloth, saris, indipendence, nation, women, and dance are intertwined.” (s 153)
Läsaren får dessutom se den amerikanska moderna dansens historia från ett nytt håll. Det blir tydligt hur pionjärer som Ruth St Denis, Martha Graham och Doris Humphrey lånade från eller rakt av kopierade indiska och andra asiatiska danser. Srinivasan analyserar hur vita kroppar kan ta över bruna kroppars dans och göra den ofarlig för en vit publik och sammanfattar kärnan i kulturell appropriering i konstateranden som:
“Despite a desire for Indian and Asian goods, philosophies, and products, actual Asian bodies were often unwanted.” (s 97)
De amerikanska moderna danspionjärerna gjorde ett nummer av att ta avstånd från allt de lärt sej, men fortsatte att använda asiatiskt rörelsematerial, utan att ge något erkännande till de dansare de lånade från. När jag läser känner jag motstånd mot att ta in en historia som är så olik den jag har läst under min utbildning. Jag vill skjuta det ifrån mej, men märker samtidigt hur luckor fylls i angående var de moderna dansarna fick sin inspiration ifrån. Srinivasan beskriver hur begreppet “traditionell” uppfanns i samband med den “moderna” dansens uppkomst. Detta är något som fortfarande är aktuellt. Vita kroppars dans beskrivs som briljant, ny, modern och egensinnig medan bruna och svarta kroppars dans kallas traditionell och etnisk.
Sweating saris är en omvälvande bok. Danshistorien skrivs om och (den vita) läsaren tvingas att konfronteras med sin eurocentrism* och vithetsnormativitet. På samma gång visar Srinivasan hur det är möjligt att förstå samhället genom att studera dans - och det är upplyftande.
*Jag noterar till exempel när jag tittar igenom min text att jag själv enbart namngett vita personer och inte en enda indiskamerikansk dansare, förutom författaren. I boken namnges dock många ickevita personer. Shame on me.
